Josefin Gäfvert är nervös. Hon har precis klippt ned den senaste av sina mattor och ska snart rulla ut den på golvet i vävsalen på Konstfack. I vävstolen syns bara en liten del av arbetet åt gången, medan resten är upprullat på tygbommen. Det är inte förrän väven är färdig som hon egentligen ser vad det är hon har gjort. Och i det här fallet har hon varit extra spänd. Mitt på mattan finns en bred rand med dovt blå och naturfärgad ull i varpen och ett strikt rutigt drällmönster. Den attackeras från kanterna av grällt rosa och gult tillsammans med slingrande glittertrådar.
Craft star
Om man ska kunna leva på att göra mattor, ska man helst bli stjärnförklarad. Och Josefin Gäfvert vill väva. Ska väva. Men hon tänker inte vänta på uppmärksamhet. Istället har hon tilldelat sig själv stjärnstatus. Från start.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Josefin Gäfvert
Bor: Bredäng.
Gör: Studerar textil på Konstfack. Driver konsthantverksbutik i Fide på södra Gotland på somrarna tillsammans med min syster, keramikern Anna Gäfvert.
Läser: De nominerade i Sveriges Radios romanpris.
Lyssnar på: Podden Värvet och ljudböcker.
Drömmer om: Att kunna försörja mig på det jag gör.
Idol: Artisten Magnus Ekelund.
Inspireras av: Frustration och färg.
När hon vävde den såg hon framför sig en tävling mellan två olika stilideal. Det mörka i mitten symboliserar den typ av uttryck som ofta kallas »stilrent« eller »sofistikerat«. Det färgglada på kanterna representerar en störig, tjejig estetik som sällan tillskrivs samma status. Josefin Gäfvert tillhör själv kanten. Vävprocessen blev en enda kamp mot den ofta så högaktade mittfåran.
– Jag var så himla nervös. Ett tag kände jag att det gråa partiet tog över allting. Jag satt och kämpade med färgerna och tänkte »Ni måste vinna!«.
Nu är det äntligen dags för avgörandet. Mattan rullas ut och Josefin Gäfvert jublar:
– YES! Girl power vann!
Man skulle kunna kalla henne för den ofrivilliga vävaren. Hade någon sagt för tio år sedan att hon skulle börja väva hade hon aldrig trott dem. Vägen som har lett hit, till vävsalen på Konstfack, är kantad av tillfälligheter. Ett exempel: Hon hamnade på en kurs i tygtryck på gymnasiet, bara för att allt annat var fullbokat. Hon hade aldrig valt det, men väl där blev hon biten. Det var det intresset som flera år senare fick henne att söka till Nyckelviksskolan. Och det var där hon upptäckte vävningen.
– Jag har egentligen aldrig varit intresserad av hantverk. Det har bara råkat passa mig ändå. Många tycker vävning är tålamodskrävande. Jag hör hur de suckar i vävsalen, men för mig var det tvärtom. Jag har dåligt tålamod med allt annat men när jag började väva kunde jag sitta med en bildväv i lintråd i tretton olika färger och bara komma ett par centimeter per dag. Det var helt fascinerande.
Alla Josefin Gäfverts vävar börjar med en historia eller en idé som hon vill gestalta. Hon utgår från en skiss men det är i vävstolen allting händer. Det är där hon tar alla beslut. Mönster och färger blir till symboler som bygger historien och berättandet driver henne framåt.
– Det spelar ingen roll om någon fattar vad jag har varit ute efter att visa. Ibland kommer jag knappt själv ihåg vad jag menade med en viss färg i en viss matta. Men jag tror att det kan ge en viss känsla ändå.
Många av mattorna har teman som är lätta att tolka som feministiska. En av dem heter 70-talsväverskan. Det var en lektor på Konstfack som kallade Josefin Gäfvert för det, när hon första gången sökte in till skolan.
– Jag tror att han associerade till kvinnor på 1970-talet som satt och vävde bildvävar av mammor och barn. Att han sa så kändes skamligt på något sätt. Men varför ska det vara så? Om moderskapet är ett fult ämne att hålla på med, borde jag kanske bryta mot det. Eftersom jag själv är mamma och väver så ville jag ta tillbaka det uttrycket, säger hon med ett skratt.
En del i tillbakatagandet är en daldrällsmatta på tema amning. Den är vävd i lin och indelad i partier som symboliserar dygnets olika delar. Natten är mörk och inrutad som ett fängelse. Det var det partiet som hon senare förstorade upp och som blev 70-talsväverskan, en gul och svartrutig matta med ullinslag på linvarp.
Josefin Gäfvert lyfter ned den från en hylla och rullar ut den på konstskolans betonggolv. »Man får kliva på den«, påpekar hon när hennes klasskompisar tar av sig skorna och tar långa skutt över mattan. Varannan varptråd är grå och varannan röd. Utom på ett ställe mitt på mattan där hon råkat solva ett tiotal trådar i fel ordning. Misstaget syns som ett fem centimeter brett stråk längs hela mattan. Hon upptäckte felet när hon började väva men lät det vara kvar.
– Jag vill göra saker som industrin inte kan. Annars är det helt onödigt att jag sitter och väver något som skulle kunna produceras mycket snabbare och bättre i en fabrik. Personliga teman, skevheter och fel hittar man sällan i massproducerade mattor, men jag tycker att det ger en effekt.
När hon behöver idéer till nya projekt går hon ofta till gamla vävböcker och bläddrar tills hon hittar ett mönster som passar för det hon vill uttrycka. Efter att ha gjort mycket i rosengång har hon nu varit inne i en daldrällsperiod.
– Daldräll som man är van att se den är ju rätt strikt, ofta vitt i vitt eller vitt med rött. Jag har fått höra att mina mattor ser ut lite mer som daldräll gjorde innan hemslöjdsrörelsen bestämde vilka färger som var de rätta, när folk gick mer på känsla med färg och form.
I vävtekniken dräll skapas mönstren genom att ömsom varp och ömsom inslag dominerar vissa ytor på en tuskaftsbotten. Tekniken har varit vanlig i dukar men sällan använts i mattor eftersom man inte kan packa inslaget så hårt. Det ger en mindre stadig väv med lite sämre hållfasthet än somliga andra vävtekniker som varit vanliga just vid mattvävning. Men Josefin Gäfvert vill inte låta sig bakbindas av det.
– Det finns så mycket regler runt vävningen. Du ska slå si och så hårt, du ska ha si och så många trådar… Det blir så svårt att göra rätt att det lätt slutar med att man inte gör någonting alls, säger hon.
För henne är själva vävningen central. Hon är inte intresserad av att jobba som designer och skicka skisser till en fabrik. Hon vill göra jobbet själv.
– Alla pratar om hantverk som nånting långsamt. Jag känner precis tvärtom. Jag får energi av att producera mycket. Det är det som är glädjen, att få vara nästan som en mänsklig maskin.
Att försörja sig som handvävare är däremot inte helt enkelt. Men Josefin Gäfvert har en plan. Hon ska göra sig själv till stjärna. En hantverkets rock star. För om hon ska kunna leva på att sälja mattor måste folk vilja köpa in sig i hennes värld. Därför har hon börjat kalla sig för Craft Star. Hon tycker själv att det finns för få hantverksstjärnor. De syns ofta mindre än andra konstnärer och artister.
– En del tycker kanske inte att det är jag som ska utnämna mig själv till Craft Star, men varför inte? Det är ju ingen annan som kommer göra det. Och det känns som att det har gett resultat eftersom du sitter här och intervjuar mig nu, skrattar hon.
Craft Star har blivit ett självsäkert alter ego som Josefin Gäfvert kan kliva in i. Och det kan behövas ibland, när de kreativa besluten i vävstolen inte känns så självklara. Vissa mattor kan vara en plåga att väva.
– Jag förstår varför människor använder vävning som terapi. Det är ju väldigt trivsamt och stilla. Men det kan vara annat också. Även om man tycker att det är kul kan det vara ganska jobbigt att sitta där och skyttla. Jag måste våga tro på det jag gör. Inte ifrågasätta mig själv hela tiden. För då blir det ingenting. När jag vågar göra någonting som jag har tvekat över så blir jag nästan alltid nöjd. Det är oftast de grejerna som blir bäst.