Urkorgen

Även i Norden tror arkeologerna att det en gång i tiden var vanligt med både kläder, korgar och andra bruksföremål av gräs. Korgformade bikupor finns avbildade på medeltida träsnitt och i nutida utgrävningar har man fyndat gott om flätade och bundna forntida konstruktioner – som fiskeredskap och stabiliserande strukturer i brunnar. Och eftersom forntidsmänniskan band och flätade av de lokala material som fanns att tillgå, jobbade hon sannolikt även med gräs.

Men numera används det materialet sällan till föremål som ska hålla över tid. I korgar exempelvis, handlar det numera oftast om olika träslag. Att som Michel Ritter i nordskånska Vittsjö binda korgar av gräs, är ovanligt. Idag är tyskfödde Ritter, som är pensionerad sjuksköterska, nästan ensam om att binda gräskorgar i Sverige. Kanske, tror han, är en av förklaringarna att en stor del av landets ängsmarker gått förlorade under 1900-talet.
–  Det här handlar inte bara om hantverket utan också om att vara med och bidra till att bevara de gamla traditionerna och vårt kulturarv. Gräs är min stora passion. Och gräskorgen är på ett sätt urkorgen för alla korgar.

Michael Ritter skördar sitt gräs på ängen utanför gården, torkar det i ladorna intill boningshuset och tillverkar korgarna för hand i arbetsstugan på tomten. Det handlar om hållbarhet i dubbel bemärkelse påpekar han. En gräskorg som är tillverkad på ett ekologiskt sätt gynnar den biologiska mångfalden och bidrar till att hålla liv i åtminstone en liten del av de ängsmarker som försvann genom industrialiseringen av jordbruket. Gräs må vara skört, men en välgjord gräskorg är också oväntat slitstark och robust.

Och framför allt väldigt vacker.

Michael Ritter blev förälskad i Sverige under ett elevutbyte med ett Linköpingsgymnasium på 1970-talet. Det var på Palmes tid och Sveriges kändes spännande, säger han, men besöket blev också en inkörsport till ett livslångt intresse för vandring. De första åren liftade han från södra Tyskland till Norrland för att vandra i fjällen. Senare började han ta bilen. När han träffade sin nuvarande fru satte de igång att vandra tillsammans och en sommardag 2007, när de tittade ut över jämtlandsfjällen sa de: »Ska vi inte flytta hit?«. Sedan dess har de blivit skåningar och mellan ladan och uthusen i Vittsjö springer hönsen mellan vedhögen och gödselstacken, medan ett par tranor har slagit sig ned på fuktängen bakom huset.

Michael fick smak för gräs under en gräsflätningskurs som Maria Bergkvist på Tvålboden i Vendelsö gav 2019. Hon, i sin tur, hade lärt sig av en österrikisk gräskorgsmästare som plockat upp traditionen i Alperna.
– Jag blev helt tagen! Det satt i handen direkt och efter kursen åkte jag hem och började binda dygnet runt.

Det dröjde inte länge innan han började ge egna kurser och under åren som gått har han hunnit med såväl utställningar, föreläsningar, designprojekt och en turné i Jämtland då han proppade duschen i husbilen full med torkat gräs, körde runt och höll workshops i ABF:s regi.

En vanlig föreställning är att det är svårt att arbeta med gräs och att det ofta blir lite fult – men det stämmer inte, menar Michael. Alla kan binda en enkel och helt ok korg på en eftermiddag.

Själv har Michael Ritter avancerat långt bortom enkel och ok. När han insåg att kärleken till gräs hade kommit för att stanna byggde han en traditionell arbetsbod intill ladan och målade den faluröd med gröna knutar. Där finns inte mycket mer än ett furubord med stolar, en gjutjärnskamin, en batteridriven taklampa och en enkel trälåda med nålar och snören. Mer behövs inte. I kammaren står några av hans senaste gräskorgar. Det är allt från enkla småskålar och underlägg, till rejäla brickor, äggkorgar och stora robusta skördekorgar med egentillverkade läderhandtag. Färgerna skiftar från ljus pistage till dovt äggskalsgrönt och blekt gråvitt, och det doftar underbart. En välgjord gräskorg har också en alldeles speciell satinartad lyster och är, precis som Michael påpekar, oväntat hård och stabil när man håller i den.
– Rätt bunden kan man bära vatten i en gräskorg utan att den läcker. Förr klinade man korgarna med lera för att få dem ännu tätare, och samma teknik att binda gräs används idag exempelvis av folkgruppen tutsi i Rwanda.

Han grabbar tag i en näve sprött, torrt ängsgräs och väger det i handen. Med åren har han lärt sig att känna exakt hur stor mängd han behöver. Han sprejar lite vatten på knippet och snor det hårt till en knut – det är korgens hjärta. Sedan tar han en lång, rak nål och ett snöre och drar det fem gånger genom hjärtat som en stjärna. Nu är det tillräckligt hårt bundet för att bli korgbottnens centrum. De femton centimeter långa nålarna beställer han från Tyskland och syr egna läderfodral till. Snöret kan man handla var som helst men företrädesvis på en blomsterhandel, säger han. Det ska vara så slitstarkt som möjligt. För att få stabila korgar krävs det att man drar sömmarna extremt hårt och Michael alternerar mellan att använda jute och det ljusare sisal beroende på vilket utseende han vill ha på snörningen. Bägge är också naturmaterial. Sisal är snyggare men också mer tungjobbat eftersom snöret lätt fransar sig och blir svårt att dra. En lång förhårdnad på lillfingrets baksida vittnar om oräkneliga timmar med nålen i hand.

Inom gräskorgsbindningen använder man en spiralteknik där gräsknippe efter gräsknippe sömlöst skarvas in i varandra tills man fått den form man önskar.

Michael arbetar med tre olika sorters gräs och örter som finns runt knuten. Dels är det ängsgräs, egentligen en blandning av olika sorters gräs och blommor som växer på hans äng, dels är det den ihåliga, rörformade och gräslika tågen som ligger som ett ljusgrönt bälte längs den bleka ängen och som är en typisk fuktängsört. Dessutom är det den mörkgröna hårda starren som växer i mitten av ängen och vittnar om att platsen en gång var en våtmark.

Skörden börjar i slutet av juni när den slitstarka tågen har kommit upp i höjd, och den fortsätter med starren. Ängsgräset skär han inte förrän senare på sommaren när fåglarna har häckat klart och blommorna pollinerats. Då har ängen fyllt sin biologiska funktion och är redo för skörd. Efter en kurs hos välkände Lie-Mats skär Michael numera allt sitt gräs för hand med knackelie. Han tar av gräset tätt intill marken och drar det på vagn till torkladan där han torkar det inomhus i mörker för att bibehålla den vackra gröna färgen.

Michael har tillverkat egna hässjor av en sort som används i Tyskland, som ser ut som stegar lutade mot laduväggen. I år har han även gjort rundhässjor – eller ryttarehässjor – som påminner om pyramider på höga ben och som förr i tiden användes för att torka hö och vinterfoder som skördats ute på myrmarkerna. Efter två veckor flyttar han det torkade gräset till en torr, mörk lagerplats på logen, alldeles intill ett svalbo. De pilsnabba ladusvalorna som flyger in och ut genom laduluckan tycks inte det minsta störda av Michael när han buntar gräset på hyllan och ser till att det ligger fint fram till de långa, mörka dagarna när det är dags att börja binda på allvar.

Men även om vintern är den årstid då gårdens sysslor är utförda och det finns tid att ägna sig åt hantverk, så finns det inget Michael tycker mer om än att ta ett knippe gräs på våren, sätta sig under äppelträden och börja binda medan bina surrar i blommorna och stararna flyger mellan grantopparna. Timmarna bara går och tiden försvinner.
– Att kunna ta gräset som växer här och göra korgar av det – och att få visa mitt hantverk för andra… Jag känner en stor ödmjukhet inför det.­