Upp till bevis

Fyra andra kvinnor sitter djupt koncentrerade vid varsin drejskiva. Krukmakarmästarna Stefan Andersson, Anna Lindell och Nina Bergqvist iakttar och antecknar vad de gör. På väggen tickar en klocka. Det pågår gesällprov i krukmakeri i den gamla Rörstrandfabrikens lokaler i Lidköping.

De fem deltagarna ska dreja sex muggar och skålar, fyra tallrikar och kannor på tid enligt specifika mått och krav. Handtagen ska exempelvis dras i stället för att kavlas, som Maria Richardsson vanligtvis gör.
– Det är en traditionell teknik och under provet ska vi visa att vi behärskar hantverket, som ju är gammalt och traditionellt, förklarar hon.

Som så många andra upptäckte hon keramiken via en kvällskurs. Det som började som en hobby för åtta år sedan är numera hennes huvudsakliga sysselsättning.

Hittills har ingen kund frågat efter gesällbrev. Ändå har Maria Richardsson övat hela sommaren inför provet.
– Jag har ingen formell utbildning, så gesällprovet är ett sätt att validera att jag faktiskt kan det här. Idag finns det många hobbykeramiker som säljer bra, vilket är roligt, men ibland är det svårt att veta hur duktiga folk är egentligen. Har man haft tur och fått många följare på Instagram eller kan man faktiskt hantverket? Jag vill kunna visa
att jag är professionell, en yrkeskeramiker.

Nu är det upp till bevis. Dagen som började klockan nio i morse har blivit eftermiddag. Maria Richardsson har drejat färdigt och hänklarna ska på plats, de har hunnit torka så pass att de är hanterbara. Hon sneglar på klockan, kommer hon hinna?

I Sverige utfärdas drygt tusen gesällbrev per år inom ett sjuttiotal yrken. Den som utbildat sig eller jobbat i minst tre år kan ansöka hos sin branschorganisation om att få göra gesällprov. Provet bedöms av en granskningsnämnd och om det blir godkänt belönas det med gesällbrev. Hur testerna ser ut beror på vilket hantverk det handlar om. Inte alla sker inför granskningsnämnders ögon. Inom hantverk som vävning och broderi exempelvis, görs provet hemmavid och skickas in för bedömning.

Gesäll- och mästarsystemet är en utbildningsväg med anor från det skråväsende som uppstod under medeltiden. Skråna var som branschorganisationer och fackföreningar i ett, de avgjorde vem som fick arbeta inom ett yrke och kontrollerade priser, löner och arbetsförhållanden. Kunskaper och yrkeshemligheter fördes vidare i ett hierarkiskt system med lärlingar, gesäller och mästare. Enbart den som avlagt mästarprov fick till slut den åtråvärda yrkestiteln och kunde utöva sitt yrke fritt efter eget huvud.

Men med tiden blev skråna ett hinder för fri konkurrens och 1864 infördes näringsfrihet i Sverige. Från och med då kunde vem som helst arbeta som hantverkare och varken vara gesäll eller mästare – och yrkesbevisen förlorade i betydelse.

Så varför bemöda sig om att ansöka om de gamla breven idag?

Keramikern Stefan Andersson, som sitter i krukmakaryrkets granskningsnämnd, påpekar att det inom hans kår finns en stor spännvidd mellan amatörer och proffs.
– Yrkesbevisen blir ett sätt att räta upp yrkesgrupper med mycket amatörarbete. Där skapas visserligen ofta nya och intressanta tekniker, men de är inte alltid så praktiska om man vill jobba med bruksproduktion. Ett yrkesbevis med tillhörande prov visar tydligt vilka beprövade metoder som yrkesverksamma bör kunna, säger Stefan Andersson, som själv har mästarbrev och är välkänd brukskeramiker med några av Sveriges främsta restauranger som kunder.

Han tar sig själv som exempel på varför det är meningsfullt att hålla liv i vissa traditionella tekniker och arbetssätt, trots att tidsandan ibland kan anse dem passé.
– Jag kunde inte sälja en enda tallrik för tio år sedan. Idag kan jag inte producera nog för att möta efterfrågan. Det har vänt som på en femöring.

Under sin kandidatutbildning i keramikkonst vid HDK i Göteborg för femton år sedan jobbade han med traditionella tekniker trots att de ansågs omoderna.
– Att producera själv då, var synonymt med att vara korkad. Man skulle rita och skicka bilden till Kina. Sen kom en container med färdigt gods.

I dag har vindarna vänt. Hantverksmässig produktion är mer efterfrågat än på länge och Stefan Andersson ser gesällproven som ett sätt att hålla liv i yrkesspecifikt kunnande.
– Men det är ett grannlaga arbete att ta fram provbestämmelser som gör att väsentliga kunskaper behålls samtidigt som yrket måste kunna utvecklas och förändras. 

Även Sveriges Konstsmidesförening har nyligen jobbat med sina provbestämmelser. De gjorde om gesällprovet i varmsmide för några år sedan.

Från att ha varit ett helt valfritt arbete, består provet numera av tre delar: en teknisk som är gemensam för alla provdeltagare, en fritt vald uppgift och en muntlig presentation.
–  När du tränar inför din gesäll ska du samtidigt utvecklas. Vi vill att provet ska vara både skola och validering av kunskaper i ett, säger Gustav Thane, mästarsmed och doktorand vid enheten för konsthantverk och fri konst vid Göteborgs universitet.  Han anser att gesäll- och mästarbrev kan stärka en intern uppfattning om vad gott smideshantverk är och tar ett exempel från forskarvärlden. Innan vetenskapliga artiklar publiceras granskas de av andra som är experter på ämnet i en process som kallas peer review. En form av kollegiegranskning.
– Gesällprovet är en variant av det. Vi inom yrket granskar och avgör om den som prövas faktiskt kan utöva ett seriöst, professionellt smide.

Yrkesbevisen har också en funktion utåt mot dem som inte kan hantverket men som exempelvis köper in och beställer smide till offentliga sammanhang.
– Hantverkarna vet vad som är bra hantverk. Det är de andra som inte vet. Därför behövs ett papper för dem som inte kan se skillnad på bra och dåligt hantverk, där de kan läsa att det är bra.

Men i dagsläget efterfrågar få kunder yrkesbevis, något som borde ändras, anser Gustav Thane.
– När skattepengar ska investeras i smide, bör det finnas krav på att den som får uppdraget har mästarbrev. Om något ska stå 600 år i en kyrka tycker jag att det ska hålla hög kvalitet och vara tekniskt välgjort. Och det får du om du anlitar någon med mästarbrev.

Idag behöver inte den som vill bli mästare avlägga ett prov som under skråväsendets tid. Istället krävs antingen gesällbrev och flera år inom yrket eller tio tusen timmars dokumenterad yrkeserfarenhet och att hantverkaren går en mästarutbildning i gott företagande hos Sveriges Hantverksråd, den organisation som är formell utfärdare av
breven.

En som förra året blev mästare i handvävning är Marie Ekstedt Bjersing. Hon tar upp den kollegiala bedömningens betydelse när hon förklarar varför hon, efter närmare 30 år som vävare, lärare och forskare i textilvetenskap till sist ansökte. Eftersom hon inte har gesällbrev, fick hon sammanställa exempel på sitt kunnande och skicka in till granskningsnämnden.
– Jag är nästan glad att jag inte hade ett gesällbrev, för jag är så nöjd över att någon har granskat mig. Det betyder jättemycket att tre personer bedömt och godkänt mina kunskaper.

Men det har inte haft någon betydelse karriärmässigt.
– Det ger inga omedelbara fördelar, men på sikt kanske det gör det.

Ändå tycker hon att fler erfarna borde ansöka om mästarbrev.
– Jag tror att statusen för hantverksyrken ökar när det finns en officiell bedömning.

Den tanken bekräftas av Anki Gullback, vd för Sveriges Hantverksråd. Hon tar tatuerare som exempel på vad ett officiellt godkänt yrkesbevis kan betyda.
–  Tidigare fick de knappt banklån när de skulle starta företag eftersom bankerna inte såg det som ett riktigt yrke. Men när de började ansöka om och ta gesäll- och mästarbrev, blev det ett yrke i bankens ögon.

Tillbaka i Lidköping. Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. Maria Richardsson har skrivit teoriprov och får svara på frågor om bränningstemperaturer. Granskningsnämnden synar tallrikar, skålar och kannor som hon haft med sig som exempel på sin vanliga produktion. 
– Titta på hänkeln här, säger Stefan Andersson. Kanten är lite skarp, den samspelar inte helt med kannans runda form.

Maria Richardsson nickar och förklarar att hon eftersträvar en stram formgivning.
– Vi ska inte bedöma estetik här, förtydligar Stefan Andersson. Men i gott hantverk är det alltid en avvägning mellan form och funktion. När hänkelns kant är lite skarp på en kanna, som ju är tung att lyfta, kan det bli obekvämt för handen.

Maria Richardsson nickar eftertänksamt.
– Det är en randanmärkning, ditt gods har en fin nivå. Det ska bli roligt att se dig utvecklas vidare, säger Stefan Andersson vänligt innan Maria Richardsson får gå tillbaka och sätta de sista hänklarna på de ännu fuktiga muggarna från dagens prov. Hon hinner precis innan klockan slår fyra.

Några dagar senare erhåller hon det efterlängtade beskedet. I november kommer hon få åka till Stadshuset i Stockholm och ta emot sitt gesällbrev i en ram av guld.­