Den leriga balansgången

Hanna Folkesson knäböjer på marken. Hon hugger med kraftfulla tag mot jorden med en pinne. Sen spottar hon i näven och gnider fingrarna mot varandra tills leran mellan dem bildar ett klister, som ett membran som gör att hon måste ta i lite för att få isär tummen och pekfingret. Hon befinner sig i byns gemensamma lertag. Kratrarna är spåren efter hundratals år av lerbyggen. Murstockar, ugnar, lerklinade husväggar. Hannas professionella bedömning ger byborna rätt: Det här är utmärkt lera. Hon pekar mot en av kratrarna. En fylld hink från den bidrog till hennes första egna handbyggda massugn, då för sju år sen när hon precis börjat jobba som lerbyggare. Nu är hon Hanna Murare, en av Sveriges främsta inom sitt skrå, bosatt på Öland med fru och barn i ett lerhus som hon byggt.

Lera, själva partikeln, heter egentligen ler. Som i ler och långhalm – det senare är ett av de bättre materialen att armera lera med. Långa halmstrån binder bruket och gör att det sitter som berg. Vilket är just vad lera är. Berg, på en finare skala. Ler, silt och sand är alla exempel på olika kornfraktioner, där ler har de minsta partiklarna. De partiklarna är formade som skivor, som fäster i varandra på jonisk nivå. Skivorna liksom sugs ihop, som magneter. Egenskapen finns kvar även när leran torkat, vilket är en av anledningarna till att lera är ett så bra byggmaterial. Också kristallvatten bevaras i torrlera, något som gör materialet hygroskopiskt: Lera har förmågan att jämna ut fuktnivåer i det omgivande rummet (en egenskap som försvinner om leran är bränd). Det är därför som en lerklinad timmerstomme mår bra och ett våtrum putsat med lera är torrt. Precis som i Hannas hus, där alla väggar är lerklinade, även de i badrummet.

Hon reser sig från marken och torkar av sina leriga händer på byxbenet. Det blir inte ens en fläck, leran maskeras omedelbart av tyget i hängselbyxorna av beige manchester. Murarens traditionella klädsel. Det enda som saknas är den höga cylinderhatt som ibland hört till muraruniformen.

Att prata lera med Hanna är som att zooma fram och tillbaka genom geologin, i både tid och rum. Från den minsta beståndsdelen, de små jonerna och plattorna, tillbaka ut till leran på marken. När hon samlat ihop så mycket hon behöver i sin hink, blandar hon den med torrt material, som halm eller gödsel, i en planblandare tillsammans med en gnutta vatten. Sen får allt mala omkring i tjugo minuter innan hon i nästa steg tillsätter mer vatten och sand »efter behag«. Smeten ska ha en konsistens av en blöt komocka. Om Hanna murar en massugn fortsätter hon sen med att lägga tegelstenar omlott, i förband, det är så de binds samman. Samma sak gäller för all murning. Byggstenar får aldrig ligga i en prydlig stapel, då blir det inte stabilt, det vet alla som lekt med lego. Efter det följer flera tekniska lager, som en kärna av eldfast tegel, kanaler och rörelsefogar innan hon till sist putsar leran på plats. Den färdiga massugnen kan värma ett helt hus, ett hem kan uppstå.

Hanna är konstnär i grunden och en sak som hon gillar med leran är att den tillåter att hon improviserar. När hon byggde massugnen i sitt eget hus fattades beslut löpande. Men leran kräver också tillit. »Man får inte vara för noggrann«, säger Hanna, »jag måste lita på materialet. Och så får man inte vara rädd för att det är lite skitigt under processen«. Från massugnen i hennes eget hus zoomar vi ut ytterligare ett steg. Lerbygge brukade vara allmän kunskap i den här öländska byn. »Varje bonde kunde väl mura lite med lera«, säger Hanna. Och så zoomar vi ut ytterligare ett steg. Lera är inte unikt för Öland, tvärtom. Lera täcker stora delar av Sverige. Den kom hit med inlandsisen. Särskilt i Skåne, med ett för Sverige torrt och varmt klimat, har lera varit ett vanligt, traditionellt byggmaterial. Men även i resten världen. »Det är fortfarande det vanligaste husmaterialet«, berättar Hanna. Från den lilla jonen i jorden till husen som täcker hela globen. Hanna tar de enorma kliven med lätthet. Det märks att vi pratar om hennes favoritämne, ett nästan livslångt intresse.

Hon växte upp i Västergötland, dotter till två agronomer. Som tonåring kände hon sig rotlös, reste runt, jobbade som volontär och redan i gymnasiet började hon besöka ekobyar över hela världen. På Nya Zeeland upplevde hon biofil design, grundad i tanken på att människans koppling till naturen behöver stärkas. Istället för att avverka träd, konstruerades husen runt dem. Hon lärde sig trampa lera till mjukt formade, böljande byggen och upptäckte moderna monolitiska konstruktioner, där badrum och toaletter huggits fram direkt ur berget. I Italien bodde hon hos en excentrisk mjölnerska, arvtagerska till ett mjölimperium, och fascinerades av Puglias Trulli-hus, runda byggnader täckta med vit lerputs där till och med taken är av sten. Husen konstrueras i kluster. Behövs fler rum bygger man bara ett till litet runt hus. Hon har åkt på lerfestival i Skottland och träffat konstnärer som frammanar enorma skulpturer direkt ur jorden med hjälp av folkteknologi från Mexiko, där adobehus byggs genom att muraren kastar lera i en hög och sen skulpterar fram väggarna på plats. Leran bränns inte, huset torkas av solen. Parallellt med lerfestivaler och besök i ekobyar studerade Hanna konst på Österlens konstskola. Hon målade, skulpterade och drömde om att bygga egna lerhus.

När hon var 23 började hon plugga till arkitekt på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm, med målet att bli lerbyggare som också kan formge. En hel akademi full av ambitiösa, högpresterande människor, för unga för att ha lärt sig att sätta gränser, det är en explosiv mix. »Folk grät varje dag«, minns Hanna. Strax efter att hon tagit sin kandidatexamen kom en dokumentär om den psykiska ohälsan som frodades på utbildningen. För Hanna var resultatet en sorts existentiell kris. Hon hade börjat utbildningen med en dröm om att bygga goda, vackra, miljövänliga hus. Det hon lärt sig var att hon inte ens kan sätta sin fot på den här jorden utan att göra skada.

Känslan av att världen vore en bättre plats om man själv inte finns är en av de tyngsta att bära. Hanna drog sig undan, flyttade till Järna och grubblade. Hon pluggade permakultur och förundrades över Kristofferuskyrkan, gemensamt byggd av folk i trakten och ytterligare ett exempel på ett runt lerhus, den här gången med en låg sockel och ett litet utskjutande tak, tvärtemot hur man brukar säga att lerbyggen ska konstrueras i vårt klimat. Och även de som byggt kyrkan var okonventionella – särskilda verktyg hade tillverkats för att folk med olika funktionsvariationer skulle kunna vara med och bidra utifrån bästa förmåga. Hon såg en föreläsning med lerbyggaren Johannes Riesterer, berördes av husen han visade upp och av filosofin han lutade sig mot. Nästa dag hörde hon av sig och inom kort jobbade de ihop. Långsamt började livsgnistan återvända.

Vi sitter omgivna av hennes varma hus när jag frågar hur det gick till. Vad var svaret på den existentiella frågan? »Jag har formulerat det så att jag kan vara en positiv kraft också. Det behöver inte bara vara negativt.« I balansen fanns svaret. Alla handlingar har potentiella negativa konsekvenser. Men där finns också positiva följder, och sammanhang där den egna närvaron är helt avgörande. Utbyten och symbioser där allt och alla har en viktig plats, och där den egna existensen bidrar positivt till omgivningen och världen.

Huset vi befinner oss i är ett bra exempel. Hanna fick det till skänks av en kollega. Enda problemet var att det stod på andra sidan ön. Men ett gratis hus, en så generös gåva kan man ju inte tack nej till, eller hur? Hur skruttigt huset än ser ut… Hanna hörde av sig till en lokal kranfirma. »Jag behöver flytta ett hus«, sa hon. Och la till, med hopp i rösten, »det kan väl aldrig gå?« Svaret var nej, det är omöjligt. Konstpaus. Och sen ett »eller, i och för sig…« Och så hade Hanna och hennes familj ett hus. Enda problemet – det andra problemet – var att det saknades en grund. Huset var i stort sett redan på väg när hon fick nys om en ladugård som skulle rivas i byn och en stengrund som skulle bli över. Hon ilade dit för att hämta stenen och hann kallmura upp grunden precis i tid tills att huset rullade in på tomten. Efter att hon rivit mängder av masonit exponerades också en sund konstruktion bestående av skiftesverk, en lokal öländsk timmerteknik. Och nu står där en bedårande återvunnen fårvaktarbostad, räddad från ättestupan av Hanna och sammanbunden med ett nybyggt lerhus via en sorts inglasad loggia. En underbar passage med utsikt över fält där jollrande fasaner flaxar omkring och där en stentrappa fylld med krukor och fårfällar är en av de mest perfekta platser jag någonsin druckit en espresso på.

Nu är Hanna alltså en lerbyggare som kan formge. Både massugnar, improviserad stuckatur och hela hus. Men tiden på KTH ledde till ytterligare en livsavgörande händelse. Utbildningen är flexibel, Hanna kunde själv påverka inriktningen, och vid ett tillfälle valde hon en specialkurs i arkitektur ur queerperspektiv. Under kursen träffade hon författaren Tove Folkesson. De föll för varandra under ett grupparbete där de analyserade Virginia Woolfs Ett eget rum och bodde snart i kollektiv i Stockholm, lerklinade källare på Södermalm och bestämde sig efter ett tag för att flytta till Öland. Först bara på prov, till Toves familjs sommarstuga, men beslutet blev snabbt permanent.

Nu har de inte bara ett eget rum, utan sju, och ett helt hus där hela familjen lever omgivna av varma, taktila väggarna som de skulpterat fram med sina bara händer.

Jag frågar om de har några framtidsplaner. Tove kliver in i samtalet och visar bilder på ett litet kubbhus, en sorts lerhus där huggkubbar används istället för tegelstenar, där Hanna skulle kunna ha en ateljé att skulptera i. Och båda berättar om drömmen om hemmet som ett sorts surrande, kreativt kluster. En plats för symbioser, där alla vänner får plats, där alla bidrar utifrån bästa förmåga och där alla bidrag värderas högt,
eftersom de är ett uttryck för vem du faktiskt är.­