Tusen år av omsorg

Men det är inga ungdomar som står här i Ales Kurciniks trädgård i villaområdet strax utanför Hagfors.
– Den där är över femtio år, säger han och pekar på en tall. Stammen är kort och tjock med skrovlig bark.

Det är en bonsai. Ett miniatyrträd som vårdas, tuktas och beskärs enligt olika idéer om skönhet och harmoni. Ales Kurcinik har hela trädgården full och även flera inomhus. Han är bonsaientusiast och kan prata hur länge som helst om ämnet. Han skuttar runt bland sina telningar och visar, pekar och förklarar vad den urgamla konsten handlar om.

Ordet bonsai betyder träd i kruka. Fenomenet kommer ursprungligen från Kina men buddistiska munkar tog med sig kunskaperna till Japan på 1000-talet där bonsaihantverket sedan utvecklades.

Ales Kurcinik är varken från Japan eller Sverige utan växte upp i staden Semily i Tjeckien. Att han nu befinner sig i Värmland är en lång historia som ändå kanske börjar med hans fascination för träd. När han kom hit för elva år sedan fick han jobb inom skogsnäringen och idag driver han ett företag som planterar skog. Bonsaierna är hans hobby. När han är ute på jobb hittar han ofta sitt material, småträd som han gräver upp och planterar om hemma. Han påpekar att markägaren måste vara införstådd. Redan som tonåring brukade han ta med sig träd hem.
– Jag bodde i ett höghusområde och längtade alltid efter natur och tog in träd på mitt rum. Alla dog, säger han och skrattar.

Men där började hans intresse för »själva livet« som han kallar konsten att odla bonsai.  För några år sedan reste han till Japan för att gå i lära hos mästaren Nobuichi Urushibata på den internationella bonsaiskolan Taicho-en.
– Det var en hård skola. Mästarna bevärdigade mig knappt med en blick i början. Jag nästan grät ibland, säger han och beskriver en helt annan kultur än vad han som europé var van vid.
– Jag betalade massor för att vara där, men lärarna lät mig inte lättvindigt ta del av sin kunskap. Jag var tvungen att bevisa mig.

De första två veckorna var förfärliga. Utan någon större introduktion förväntades Ales jobba långa dagar i bonsaiodlingarna, där träd efter träd stod i rader. De skulle beskäras, lindas med ståltråd och vattnas.

En dag tog han sig för att putsa alla skolans fönster efter arbetsdagens slut.
– Det var över femtio rutor och ingen bad mig göra det, men jag kände att jag ville visa dem att jag var beredd att ge något utöver mina pengar. Efter det blev jag accepterad och fick en bra relation till min mästare. Du måste ge hela din själ och kropp för saken. Det är väldigt annorlunda mot vad vi västerlänningar är vana vid.

Det tar flera år att bli bonsaimästare. Ales Kurcinik tillbringade tre månader på skolan och betecknar sig som långt ifrån fullärd. Men mycket fick han med sig. Bland annat ser han bonsaiodling som något större än att enbart skapa snygga träd.
– Bara att vattna på rätt sätt tar tre år att lära sig. Men genom det lär du dig också något grundläggande om naturen. Hur mycket behöver ditt träd, varför trivs det, när trivs det inte. Det handlar om att förstå det levande.

En bonsai går att skapa av vilken art som helst. Det viktiga är att det är en vedartad växt som kan formas så att den ger illusionen av ett fullvuxet träd – fast i miniatyr. De som klarar av kyla växer bäst utomhus men de som inte tål minusgrader får stå inne under vintern. Ales har två olivträd som alltid får komma ut sommartid, för »vilket träd vill inte vara ute« säger han. Sedan pekar han mot ett dött litet Duranthaträd, en tropisk buskväxt av arten Verbenaväxter. Med sprucken stam och en kaskad av grenar, där de vissnade blommorna hänger som ett hårsvall, står det på köksbänken som en tyst påminnelse om livets förgänglighet.
– Det var 45 år gammalt. Och jag glömde det utomhus, utbrister han och skakar på huvudet åt sig själv. I nästa ögonblick är han inbegripen i att förklara hur han ska köpa ett nytt och låta det växa ihop med den döda och knotiga föregångaren.
– Död ved är en viktig del av bonsai, säger Ales. Livet och döden är ständigt närvarande i naturen och det vill man efterlikna.

Ales Kurcinik beskriver naturen som en förebild. En bonsai ska se ut som ett riktigt men perfekt träd. Perfekt enligt de stilideal som bonsaikonsten omhuldar. Ett handlar om att trädet ska ha formen av en asymmetrisk triangel. Kronan, grenarna och även stammen ska rymma olika triangelformer. Ales Kurcinik pekar på de naturliga bjässarna som omger hans tomt.
– Ser du, granen där har en triangelform, från spetsen och ner mot foten. Björken där borta också. Kronan är avsmalnande mot toppen.

En annan estetisk regel säger att en bonsai ska ha en framsida där grenverket öppnar sig så att betraktaren kan se stammen medan baksidans grenar ska skapa djup i kompositionen. Enligt traditionen betraktas bonsaier helst i ögonhöjd och från ett håll, så att alla formelement kommer till sin rätt.

Det finns flera stilar som odlaren kan forma sitt träd efter. Stilarna har japanska namn men Svenska Bonsaisällskapet har gett dem talande svenska uttryck som exempelvis »Vindsvept«, en lutande bonsai som ger intrycket av att växa i ett vindpinat landskap. Eller »Skog«, ett ojämnt antal träd i olika storlek och ålder, planterade i samma kruka. De mindre träden placeras längst bak och ytterst för att ge en illusion av avstånd och djup.

»Rot över sten« innebär att rötterna formas så att de växer över en sten och ner i krukans jord och »Kaskad« är en bonsai där grenar och stam hänger ut över krukans kant som om den växte neråt, längs en klippa. Andra stilar heter saker som »Kvast«, »Lutande« eller »Tvillingstam«.

Bonsaiens grenar ska vara jämnt fördelade längs stammen men aldrig sitta parallellt.
– Den nedersta grenen ska vara längre än den som kommer högre upp, säger Ales Kurcinik och utbrister att det egentligen inte finns några regler innan han omformulerar sig och säger att det finns massor av riktlinjer, men att den verkligt skicklige gör som hen vill. Men följer man reglerna kommer trädet att bli vackert.

En bonsai ska se gammal ut. Trots det finns det fördelar med att jobba med yngre träd. De är lättare att forma än äldre. Fibrerna är följsamma och risken att de bryts är mindre. Men Ales Kurcinik gillar också utmaningen att jobba med träd som redan är flera decennier gamla. Då gäller det att behärska konsten att linda grenar och stam till önskad form med ståltråd.
– Bara att välja rätt trådstorlek kräver mycket kunskap. Också hur du drar tråden är viktigt så att grenarna eller stammen inte tappar formen eller knäcks. Det gäller att kunna höra rörelsen, säger han och tittar på en av sina bonsaier – en gran där stammen är tre centimeter i diameter. Ales gissar att den är runt 30 år gammal, trots att den är så smal. Han förklarar att barken kan berätta lika mycket som årsringarna inuti och springer och hämtar en plastkasse full med träskivor som har barken kvar runt sidorna. Han lärde sig knepet i Japan. Skivorna hjälper honom att avgöra trädets ålder utifrån hur barken ser ut. Han jämför träplattans barklager med antalet årsringar och menar att han numera gissar rätt ganska ofta. Men det kan vara klurigt. Han visar en skiva med en liten rundel av täta årsringar omgiven av glesa cirklar.
– Först stod trädet i en skog och växte långsamt. Tre centimeter på 60 år. Sen avverkades skogen och trädet fick plötsligt mer ljus och växte 7 centimeter på bara 15 år. Man måste se många träd för att lära sig förstå det man ser.

Bonsaiodling är långsamhetens konst. Det tar år att forma trädet och beskära det så att det inte blir stort men ändå trivs. Med rätt omvårdnad kan bonsaien leva länge. Några av världens äldsta tros vara tusen år gamla. Ales Kurcinik ryser när han tänker på den obrutna kedjan av ansvar som ligger bakom. Själv vattnar han vissa av sina träd två gånger om dagen och det hissnar att tänka på all den omvårdnad som en så gammal bonsai bär inom sig.
–Tänk att en människa brytt sig om det trädet varje dag under så lång tid. Det är tusen år av omsorg.­