Porträttet

Tunnbindarmästare med vida vyer

Han var bara femton när han gjorde sina första lärospån i hantverket. Idag, 25 år senare, är Johan Thorslund Sveriges enda tunnbindarmästare och driver ett tunnbinderi med tio anställda, export och forskningsverksamhet. Vi har mött honom i Högsjö i Sörmland.

Text Celia B. Dackenberg
Foto Sara Mac Key
3 oktober 2012

– Har du semester eller är du på jobbet?

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Johan Thorslund

Född: I Svaltorp i Småland som ligger utanför Åtvidaberg i Östergötland.
Bor: I Stora Mellösa i Närke.
Ålder: Fyller 40 i höst.
Familj: Hustrun Sirje, som även sköter ekonomi och marknadsföring, sönerna Alexander, 17, och Rikard, 13.
Utbildning: Specialutformat hantverksprogram på gymnasiet. Gesällbrev och mästarbrev.
Drömmer om: »Att skapa ett självgående team som jag litar på och som inte behöver mig. Är på god väg!«
Inspireras av: Klurighet.
Läser: Illustrerad vetenskap.
Lyssnar på: Buller på jobbet, radio i bilen.
Dricker: Te. Smakar även vin och whisky, men som glad amatör, och är väldigt partisk när de egna tunnorna är inblandade.
Blir glad av: Vänliga ord.

Det är sensommar när jag ringer Johan Thorslund för att stämma träff, bäst att kolla att han finns på plats. Men frågan är förstås fel ställd. Johan låter glad när han svarar ett självklart ja på båda alternativen. Tunnbinderiet har nyligen flyttat från Dyltabruk utanför Örebro till bruksorten Högsjö i Sörmland. De senaste månaderna har han haft fullt upp med flytt av maskiner, materialförråd, lager och kontor och att komma igång med produktionen igen.

Hantverk är inte alltid idyll i vanlig mening. Det är en rejäl industribyggnad Johan nu tagit i besittning, närmast en hangar på 7 000 kvadratmeter förutom kontor och personalutrymmen. Den tillverkning av industritextilier som tidigare skedde här har flyttat till Tyskland. Sorgligt för bygden, men nu lever byggnaden upp igen.
– Det är en hejdundrande investering vi fått göra! En enorm satsning. Men det var dags för oss att ta det här steget. Vi har letat länge innan vi hittade den här lokalen, säger Johan.

En svag aning av vin kan anas innanför dörrarna. En luktvilla, framkallad av tanken på tunnornas blivande användningsområde? Nejdå, den behagliga doften är absolut verklig. De stora faten i den första, stora hallen har inte tillverkats här i tunnbinderiet utan är inköpta begagnade från vingårdar i Europa. Nu ska de göras om och få ett nytt liv som trädgårdstunnor. Johan importerar också bourbonfat från USA för att binda om dem till mindre kaggar och sälja dem vidare, främst till svenska whiskyproducenter. Drycken som förvarats i tunnorna bidrar till aromen hos den nya whisky som ska lagras där.

Johan kommer körande med en laddning tunnband på gaffeltrucken, iförd företagets vinfärgade tröja. Han är vd för företaget som sysselsätter tio anställda men deltar på olika sätt i alla moment i produktionen. Det är också hans gedigna hantverkskunnande som ligger till grund för verksamheten. Som mycket ung bestämde han sig för att lära sig göra en tunna helt för hand. Omgivningen ställde sig minst sagt frågande. Men Johan var fast besluten och hans far såg till att han träffade rätt personer som kunde lotsa honom vidare. Målmedvetenhet tycks vara en grundmurad egenskap hos Johan, och man kan tro att han idag står vid sina drömmars mål.
– Det började med den tunna jag ville göra då. Sen har det ena har lett till det andra. Mina mål har förändrats och förflyttats vartefter. Det viktiga har inte varit att förverkliga en dröm, utan själva resan. Nu är jag här och det känns väldigt bra!

Tunnband från begagnade tunnor som ska bindas om och förses med nya. De gamla körs på skroten.

Johans intresse väcktes i högstadiet, och när han som femtonåring fick komma som praktikant till landets ende tunnbindarmästare, Karl Lindbom på Gotland, tog det fart på allvar. Han fick inblick i tunnbinderiets hemligheter och tog de första stegen mot att behärska grunderna. Idag är det Johan som är ensam om titeln tunnbindarmästare.

Nästa etapp på Johans väg till tunnbinderiet var på ett bryggeri England. Tack vare ett stipendium kunde han göra praktik hos Samuel Smith i Tadcaster mellan York och Leeds. Där genomdrev han att få göra två helt handgjorda stavar till en tunna. När tunnan sedan sattes ihop var det två stavar som brast.
– Men det var inte mina, skrattar Johan.

Sedan kom även Hemslöjden in i bilden. Frode Falkenhaug, vid den tiden hemslöjdskonsulent i Östergötland, lyckades ordna en gymnasieutbildning åt honom, skräddarsydd för en enda person. Där ingick undervisning hos den välkände slöjdaren och träkonstnären Mats Sjöberg, då i Vreta kloster, där han fick lära sig mycket om trä, bearbetning och verktyg. Resorna till tunnbinderier runt om i Europa blev Johans universitet. Han har fortfarande kontakt med flera av dem och har ett fortsatt utbyte kolleger emellan.

Idag drivs tunnbinderiet med högsta tänkbara effektivitet, där maskiner får göra så mycket som möjligt. Johans medarbetare är inte tunnbindare, men han lär upp dem i tunntillverkning någonstans i gränstrakterna mellan hantverk och industri.
– Kommer man bara hit med ödmjukhet och vilja så kan jag lära ut resten, säger han.

Tillverkningen av de nya tunnorna börjar i skogen. Johan är själv med på hyggena, de flesta i Småland, och väljer noga ut vilka ekstockar han vill köpa. Virket måste vara kvistfritt, fiberriktningen rak och diametern upptill minst 35 centimeter. Ekarna får gärna ha vuxit i tät blandskog som fått dem att sträva uppåt. Det han inte plockar ut går mest till golvindustrin. Av det förstklassiga material Johan köper in är det ändå bara omkring 25 procent som kan användas. I kärnan finns alltid kvistar och ytveden är inte rötbeständig. Spillet huggs upp till flis och används för att värma upp lokalen vintertid.

Tunnan har formats med hjälp av vatten och eld. Nu sätts den åter över elden för att insidan ska få den rätta rostningen.

De enorma stockarna sågas upp i 105 centimeters längder, sedan tas de in och klyvs upp i tårtbitar av en maskin med en rejäl kil. Nu sågas stavämnena jäms med klyvningen, med stående årsringar, för att tunnan ska bli tät. De ströas upp – läggs på pall med luft mellan lagren – och förvaras sedan utomhus i två år, i sol, regn och snö, innan de är färdiga att användas.

Nu ska stavarna hyvlas för att bli konvexa på utsidan och konkava på insidan och sedan fräsas så att de blir bredare på mitten och vinklade i kanterna. Så läggs de sida vid sida på ett bord. Måttet tvärs över ska motsvara tunnans yttre omkrets. Stavarna byts ut och plockas om tills måttet stämmer. Eftersom så mycket som möjligt av stocken tagits tillvara är alla stavarna olika breda. Det blir en del pusslande innan de rätta stavarna till varje tunna valts ut.

De förenas i toppen med ett tunnband och böjs med hjälp av vatten och eld tills de fått rätt bukighet och kan sättas ihop även nedtill. Nu ställs tunnan tillbaka över elden för att insidan ska rostas.

Bottnarna tillverkas av ämnen som förses med not och spont som är lite för trånga. Delarna trycks ihop med tryckluft och sitter tätt, tätt, som berget, utan lim eller andra hjälpmedel. Så sågas de ut till sin runda form och kanten fasas av. Även bottnarna rostas, som brödskivor, men med gasol. De kan ges en mer eller mindre bränd yta. Men det är inte alls så som jag plötsligt tror mig förstå – att whiskyn skulle få sin eventuella rökighet från tunnan. Röksmaken beror på hur malten torkats i whiskytillverkningen, men de olika rostningsgraderna ger olika karaktär åt drycken.

Nästa steg är att fräsa spår på tunnans insida. Bottnarna trycks i spåren och så sätts de slutliga tunnbanden på plats, ett magband, ett ändband och ibland ett eller flera band däremellan, både upptill och nertill. Tunnorna av återbrukat material får järnband från Bilbao i Spanien, de av ny svensk ek får galvaniserade band från Burseryd i Småland. Allt för att de ska få det rätta uttrycket och känslan.

Så ska tunnan få ett maghål och en plugg. Sist av allt målas eller lackas ändträet, ibland hela bottnarna.
– Det är dels en färgmärkning som beställs av kunden, dels ett sätt att sätta stopp för kapillärkraften i ändträet, förklarar Johan.

Det är en pedagogisk guidning Johan Thorslund ger, rakt igenom hela produktionskedjan. Han verkar road av att dela med sig av sina kunskaper. Idag håller man inte öppet för besökare och har ingen fabriksförsäljning, men kanske i framtiden. Möjligheterna finns i lokalerna. Till att börja med hölls ett uppskattat Öppet hus i augusti i år, när Johan demonstrerade hur en helt handgjord tunna kommer till, med täljhäst, hyvlar, bandknivar och andra handverktyg. Den hantverkskunskap som är förutsättningen även för den mekaniserade tillverkningen måste hållas levande.
– Kunskapen bevaras bara i kött och blod, säger Johan.
– Den dag jag kan ha en tunnbindare i gång här, inte bara för besökarnas skull, då är jag nöjd.

Thorslundkagge är ett verkligt familjeföretag. Johans fru Sirje sköter allt kring marknadsföring och ekonomi. Från allra första början, när tunnbinderiet låg i Åtvidaberg, hade de också ett café som Sirje basade för. Johan och Sirje har hållit ihop sedan gymnasietiden. De träffades när hennes estniska skolklass hade ett utbyte med hans svenska. Det var före tunnbinderiutbildingen, när Johan fortfarande gick naturvetenskapliga programmet. Sedan dess har de utvecklat företaget tillsammans.
– Det ger en otrolig styrka när man drar åt samma håll som vi gör, säger Johan.

Finns det inga nackdelar då, undrar jag, med att leva och arbeta så tätt ihop?
– Vi undviker kanske att prata alltför mycket jobb när vi är hemma, och det behövs inte heller. Jag vet att Sirje gör ett fantastiskt jobb och jag behöver inte lägga mig i det. Men det är klart, där vi höll till förut, i Dyltabruk, låg vårt bostadshus tätt intill tunnbinderiet. När jag körde gaffeltrucken passerade jag precis utanför köksfönstret. Det kunde bli lite väl mycket jobb på hemmaplan.

Tunnorna av ny, svensk ek får galvaniserade tunnband – ändband, magband och ibland ett eller flera band däremellan.

Nu har Johan och Sirje tre mil till jobbet. Precis lagom tycker han.

Sedan 2011 bedrivs även forskningsverksamhet vid tunnbinderiet. Projektet som drivs av Sirje Thorslund har möjliggjorts genom Stiftelsen för Strategisk Forskning. Bert van Bavel, professor i kemi vid Örebro universitet, arbetar hos Thorslundkagge och stiftelsen bidrar med medel till hans lön. Det som undersöks är hur smaken på en dryck påverkas av tunnornas rostningsgrad och av att lagras i fat i olika storlek av svensk, fransk och amerikansk ek. Forskningsrapporten kommer att publiceras i vår. Men kemiska data i all ära, det är ändå i avnjutandet av drycken som det verkliga svaret finns. Därför förbereder företaget som bäst en exklusiv avsmakningsbox i 300 exemplar som kommer att släppas på Systembolaget i anslutning till publiceringen. Varje box innehåller tre flaskor där vinet har smak av de tre olika eksorterna. För att komma dithän har man lagrat ett kraftfullt, franskt rödvin på merlot- och syrahdruvor på 18 olika fat av tre olika material och med olika rostningsgrad. Sedan har vinmakaren Lars Torstenson valt ut och blandat vinet för att låta karaktären från vart och ett av de olika träslagen komma till sin rätt. Utöver boxarna produceras även vin som lagrats i fat av svensk ek för försäljning flaskvis.
– Jag drömmer om att den som dricker ett gott vin eller en god whisky inte först och främst ska fundera över varifrån produkten kommer, utan i vilket fat det lagrats, skrattar Johan. Och, förstås, att svaret ska bli »i en Thorslundkagge«.

Höga ambitioner hör till vardagen i tunnbinderiet, och Johan lägger ribban högre och högre hela tiden. Och ingen blir nog förvånad om han lyckas nå även ett så kaxigt mål.

Hemslöjden skrev om Johan Thorslund redan i nummer 2/1995, när han som 22-åring drev sitt första tunnbinderi.

3 oktober 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy