»Tiden är en vän«

Men det visar sig att den »inbundna« boken i själva verket inte alls är bunden utan limmad, och när limmet efter några år har torkat kommer det att säga »krack« när du försöker öppna boken, och sidorna kommer att lossna. Det är effekten av en bokbransch som tänker allt mer kortsiktigt och ekonomiskt. Ytterst speglar det samtidens sätt att se på boken: som en förbrukningsvara. Inte något som ska leva genom århundraden.

Raka motsatsen till det synsättet råder i bokbindarmästare Johanna Röjgårds verkstad. I det gamla gårdshus på Södermalm i Stockholm som hon delar med en annan bokbindarmästare binds böcker för hand enligt den gamla tekniken. Här gäller principer som långsamhet, noggrannhet och oändlig omsorg.

Den omsorgen går också igen i hur Johanna pratar om sitt jobb. Hon är eftertänksam och ivrig på samma gång. Ofta avbryter hon sig och drar ut en låda eller börjar rota
i hyllorna för att visa exempel. Hennes verkstad är en skattkammare av vackra och färgrika fragment: tygbitar, skinnbitar, pergament, marmorerade papper och förgyllningsstämplar. Potentiella delar av vackra bokband.
– När jag får en bok för restaurering tänker jag att jag är bara en liten stund i den här bokens levnadstid. Hur ska boken leva vidare utan att jag restaurerar bort något av det som redan finns? Jag har inte rätt att trassla bort eller begränsa det som kommer att leva efter mig, det gäller att göra något som är relevant i århundraden.

I år firar Johanna fyrtio år som bokbindare med eget bokbinderi. Hon började som obetald lärling i bokbinderiet vid Lunds universitetsbibliotek, och eftersom det på den tiden inte fanns någon utbildning i bokbinderi i Sverige gick hon i skola i Danmark och Schweiz. 1992 fick hon sitt mästarbrev, och hon har haft utställningar i såväl Europa som USA.

I Johannas uppdrag ingår både nyinbindningar och restaureringar. De flesta av hennes kunder är privatkunder, allt från seriösa boksamlare till vanliga läsare som vill ha någon enstaka viktig bok inbunden. Eftersom hantverket tar mycket tid är det inte billigt.
– Oavsett om kunden är insatt i bokhantverk eller inte är det en förtroendefråga. Man pratar igenom vad de önskar sig, om de har några favoritfärger, allt möjligt. Ofta utbildar man kunderna medan man samarbetar med dem, och det är en av de roligaste sakerna med jobbet.

Hon blir alltid lika glad av att se en ny och oerfaren kund bli riktigt nöjd.
– Då kan jag och min kollega titta på varandra och säga att han eller hon är hooked. Det här är en kund som kommer tillbaka. Han eller hon har fått något de inte kunnat föreställa sig, en förädling av något som de redan hade.

Men ibland måste hon också göra kunder besvikna genom att säga nej. Vissa böcker är av för dålig kvalitet för att klara en bindning. Om någon kommer in med en älskad pocketbok blir det nej. Men det är inte bara de billiga nutidsböckerna som inte kan bindas. Väldigt mycket av litteraturen om getts ut mellan ca 1890 och 1930 – vilket till exempel omfattar alla Strindbergs förstaupplagor – är idag för skör för att hantera. Det tidiga träfiberpapperet har blivit sprött och har inte klarat tidens tand.

Det finns många typer av bokband. I bokhandeln hittar man bara maskintillverkade böcker, som ibland är limmade, ibland trådhäftade. För en handbokbindare är det främst de trådhäftade som gäller. Det kan till exempel vara ett helt skinnband (kallas ibland också helfranskt, men det är lite missvisande enligt Johanna), det är trådbundet och helt klätt i skinn. Eller ett halvskinnband med rygg och pärmhörn i skinn. Det finns pergamentband, som är helt klätt i pergament (av get, får eller kalv). Klotband syftar inte som man skulle kunna tro på formen, utan kommer från engelskans cloth, tyg. Så ett helklotbandet är helt klätt i tättvävt textilmaterial (som man kan känna igen på biblioteksböcker) medan halvklotbandet har rygg och pärmhörn klädda i klot. Linneband är som namnet antyder klätt i linneklot.

All bokbindning börjar med det tryckta arket. Det ska först falsas, dvs vikas till den storlek boken ska ha. Sedan häftas (det vill säga sys) arken ihop, och det gör Johanna med nål och linnetråd. När häftningen är klar limmas ryggen och bokblocket rundas. Sedan är det dags att göra pärmen.
– Ofta har jag lyckan att få uppdrag som handlar om att formge. Då öppnar sig en oändlig mängd möjligheter när det gäller material, färg och dekoration. Det tar tid att fundera ut, att sålla, att försvara tankarna. Vilken färg kan man dra ut och göra kapitälbandet av? Ska ytorna vara blanka eller matta, grova eller mjuka? Och hur kan jag tekniskt få till det? Vad är det för helhet som ska förmedlas?

Hennes strävan är att förmedla en känsla som är både taktil och emotionell. Ofta tar hon fasta på något som finns i boken. En illustration kan återkomma som en förgylld ornering på utsidan. Tomas Tranströmer, som var en vän, associerar hon mycket med blått, »han älskade blåsippor«, och det återspeglas i böcker av honom som hon bundit in.

Att binda böcker tar tid, men det måste det också få göra, säger Johanna. Bokbinderiet omfattar så många moment och tekniker. Att till fullo lära sig yrket är inget som sker i en handvändning, det kräver år av kunskapsinhämtande och trägen övning och det finns inga genvägar. Men för varje ny sak man lär sig vidgas möjligheterna för vad man kan åstadkomma, och till det miraklet återkommer Johanna gång på gång. Utan materialkännedom blir man begränsad i sitt uttryck säger hon. Hon är bekymrad över att många konstnärliga utbildningar idag verkar ha tappat det perspektivet.
– Om man struntar i att lära sig allt som har med material att göra så blir man snart fattig och tar slut som konstnär. Ju mer man kan om materialen och teknikerna, desto mer kan man fantisera och testa och testa.

En annan sak som bekymrar henne, eller snarare gör henne heligt förbannad, är den låga kvaliteten på de böcker som produceras idag.
– På Strindbergs tid hade man inte koll på att papperet förintade sig själv. Det har man nu, men man struntar i det. Idag är det pengarna som styr, vilket betyder att våra stora författares förstaupplagor trycks på undermåligt papper och rygglimmas. Det är så jäkla dåligt producerat att kulturarvet hotas redan i sin linda.

I en bokbransch där allting går fortare och fortare är bokbindaryrket närmast en motrörelse. Men det finns ändå en återväxt i yrket, och numera också en bokbindarutbildning vid folkhögskolan i Leksand.

Och själv lär sig Johanna fortfarande nya saker i sitt jobb.
– Det är det som är fantastiskt med det här yrket. Det är ganska svårt och tar mycket tid, men man har roligt hela tiden. Tiden är ens vän, den är ett slags livskamrat.
Det är så lätt hänt i vårt samhälle att tycka att tiden är något man ska lura, eller komma undan. Allt ska snabbas på. Men jag tänker: varför? Det är ju så jättespännande
att hålla på.­