Det är en klar och krispig förmiddag i mitten av oktober. Victor Alge har nyss anlänt till sitt pass och gömmer sig bakom en al i en skog i Huddinge. Det är första gången hans jaktlag är ute i år. De har två vuxna älgar och ett par kalvar att skjuta. Själv har han tilldelats ett riktigt bra ställe – en dalgång som blir en naturlig viltstig. Han har nyss hällt upp kaffet och sitter och njuter av stunden. Det går fort att bli accepterad av skogen, tänker han. Bara man är stilla en liten stund vågar sig mössen och fåglarna fram.
Slöseriet med skogens konung
Varje år skjuts fler än 80 000 älgar i Sverige. Efteråt tas oftast bara köttet tillvara. Hudar grävs ner eller dumpas i containrar. Utskurna inälvor lämnas i skogen. Är det verkligen så vi vill ha det?
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Plötsligt brakar det till bland träden. En älgko med en kalv kommer rasande nedför berget. De ställer sig och tuggar bland träden, inte mer än femtio meter bort. Det fridfulla väntandet är över. Nu gäller det att hitta ett bra och säkert läge. Sinnena skärps. Victor Alge lyfter geväret.
Skottet sitter mitt i nacken. Kalven rasar ihop som en trasdocka. Det är över direkt. Fyra–fem månader av stillsamt skogsliv får sitt abrupta slut. Älgkon rycker till och snor runt. Hon ser sin kalv på marken. Det finns inget annat för henne att göra än att springa därifrån.
Victor Alge fylls av motstridiga känslor. Glädjen över en lyckad jakt blandas med vemod över att ha släckt ett liv. Han går fram till djuret och står en stund och velar. Ska han verkligen göra det som han tänkt?
Under alla år som han jagat har han nämligen funderat över varför man inte tar vara på fler delar av älgen än köttet. Hudar, ben och inälvor lämnas i skogen eller slängs i slaktbodarnas containrar. Samma sak sker land och rike runt. Men nu ska han snart göra sitt exjobb och avsluta utbildningen till industridesigner på Konstfack. Tanken är att han ska jobba med just älgen då, för att undersöka om det går att kombinera gamla kunskaper med ny teknik och hitta fler samtida användningsområden för de djur som ändå skjuts.

Victor Alge bestämmer sig. Han tömmer älgen på inälvor och börjar släpa ut den ur skogen. Sedan kommer han tillbaka och börjar packa ned mage och tarmar i en plastsäck.
Exjobbet är igång.
Under jaktsäsongen 2016 sköts 81 338 älgar i Sverige. Knappt hälften var kalvar och hälften fullvuxna. En kvarts miljon svenskar deltar i jakten under ett vanligt år och elvatusen ton älgkött landar på bord runt om i landet.
Vägen dit ser i allmänhet ungefär likadan ut. När djuren dödats tas inälvorna ut och lämnas oftast kvar på platsen. Sedan fraktas kropparna till en slaktbod där de flås och styckas. Köttet tas tillvara. Och en resursmedveten jägare kokar kanske också buljong på benen, gör hundmat av en och annan överbliven köttslamsa och låter jakthunden lyxa till det på ett par älgben.
Men resten då?
Vart tar 81 000 hudar, senor och 324 000 klövar vägen?

Linda Maasing tar telefonen i sitt garveri i Rejmyre. Hon är mitt uppe i att förvandla älghud till sämskskinn. Det innebär att man avhårar skinnet, skrapar bort narven – alltså det yttre glansiga läderlagret av huden på hårsidan – och fettgarvar det. En arbetsam process.
– Det är nästan ingen som gör sämskskinn från grunden idag. Den här beställningen fick jag av ett par som ska sy 1400-talsbrallor. Riktigt historieintresserade vill gärna ha materialet gjort enligt konstens alla regler, säger hon. Hantverksmässigt tillverkad älgsämsk är något helt annat än trasorna du kan köpa på biltvätten, förklarar hon. Gör du det rätt och riktigt får du ett skinn som känns otroligt mjukt och härligt mot huden.
– Som en luddig mjuk fleecetröja att ha på sig. Jättemysigt! Om du dessutom kallröker det får du en extrem kvalitet. Den både står emot väta och kan tvättas i maskin. Nordamerikas ursprungsbefolkning har gjort mycket vackra dräkter i just rökt sämsk. Det skulle man absolut kunna utveckla – men det blir ju en rejält dyr produkt.
Hon berättar att det är just sämskskinn som älgen genom tiderna använts mest till. Det beror på hudens och pälsens speciella uppbyggnad.
– Alla djur är olika. I just älgskinn har narven väldigt svaga bindningar till tjockhuden. Den är tunn och porös och får lätt repor. Därför har man historiskt sett undvikit att använda älgskinn till läder. Pälsskinnet har inte heller varit så populärt, eftersom alla hjortdjur har hårstrån som lätt knäcks eller lossnar.
Det vore jättebra om man kunde använda älgen mer, absolut! Men för att det ska hända måste vi nog ändra vårt sätt att se på läder litegrann.
Själv har hon ändå gjort både det ena och det andra. I ett bad ligger just nu en skrapad och tvättad hud och vilar. Det är en jägare som bett henne göra en fäll av den. Och förra året gav hon sig på »ett riktigt idiotprojekt« – att garva läder med rårand av en hel älgtjur. Sex månader i barkbad tog det. Rårand innebär att man inte garvar skinnet hela vägen igenom, utan lämnar en rå kärna. Det tjocka plåthårda skinnet används av knivslöjdare att göra slidor av. Genom att blöta upp det kan de prägla mönster i skinnet genom att pressa den formbara råranden åt olika håll.

Det enklaste och bästa, som även en nybörjare kan klara av, är annars att ta vara på älgens osannolikt stora mjuka öron och bällingarna, alltså skinnet på underbenen. Öronen kan man flå inifrån och till exempel garva till en tät påse eller sy vantar och mössor av. Och på benen sitter håren bättre fast än på resten av kroppen så de lämpar sig extra bra för pälsskinn. Skalan är också lite mer lätthanterlig. Det går att sköta beredningen hemma i köket eller badrummet.
– För en ensamslöjdare som mig vore det extremt svårt att ta vara på många älgskinn. De är tunga och det är väldigt mycket jobb med dem. Det vore jättebra om man kunde använda älgen mer, absolut! Men för att det ska hända måste vi nog ändra vårt sätt att se på läder litegrann. Jag skulle säga att intresset från jägarsidan har ökat men industrin är så extremt inne på att allt ska vara likadant och perfekt skråmfritt. Det får absolut inte finnas några blemmor eller skönhetsfel. Och det kan man aldrig uppnå med viltskinn. Man ser spår av livet de har levt. Slagsmålen med andra djur, betten från parasiter. Allt syns i huden. Förr fanns det skinnupplag i nästan vartenda län där jägarna kunde få iallafall någon liten slant för sina skinn. Men nu grävs det mesta bara ned tyvärr, säger hon innan hon lägger på och återgår till skrapningen.
På Alce leathers kontor i Malung tar Patrik Eriksson telefonluren. Runt midjan har han ett bälte av älgskinn och i hallen hänger jackan av samma material. Han är femte generationen i garveribranschen, har sysslat med skinn i snart trettio år och driver eget sedan 2004. Företagets namn har han hämtat från det latinska ordet för älg, alces alces.
Han svarar tvärsäkert på frågan om varifrån hotet mot älgskinnsindustrin kommer idag.
– Allt hänger på Donald Trump!
En effekt av ett allt varmare klimat är att olika typer av insekter och djur kan leva på breddgrader allt längre norrut. Älgflugan har brett ut sig från Halland och Bohuslän, till strax söder om Dalälven. När flugan biter älgen bildas små märken och ärr i huden. Med den klimatpolitik som den tillträdande amerikanske presidenten väntas föra tror Patrik Eriksson att problemet bara kommer att bli värre.
– För 20 år sedan kunde vi köpa både värmländska och småländska skinn. Nu är det bara norrländska älgar som är flugfria, säger han.
Han listar fem misstag som ger skador som inte går att reparera. Det handlar om skotthål, hundbett, släpskador, felaktig slakt och för dålig konservering.
Alce leather köper upp älgskinn som garvas kromfritt i Polen. De färdiga produkterna säljs främst i Sverige men också i flera länder runtom i Europa. Men att få tag i rätt kvalitet på råmaterial är inte det lättaste berättar han. Ska skinnet kunna tas tillvara måste jägaren ha med sig det i huvudet redan i skogen. Han listar fem misstag som ger skador som inte går att reparera. Det handlar om skotthål, hundbett, släpskador, felaktig slakt och för dålig konservering.
– Det spelar ingen roll hur noga du uppfyllt alla tidigare punkter om du sedan saltar för lite, eller inte sprider ut saltet ordentligt överallt. Vi brukar säga att du behöver salt motsvarande en tredjedel av hudens vikt. Ett skinn från en vuxen älg kan väga runt 25 kilo. Då ska du ha på åtta –nio kilo salt i alla fall, säger han.
Han menar att jägarna runt Malung hör till dem som har bäst koll på hur ett skinn ska tas tillvara. Även om inget garveri finns kvar i trakten har kunskaperna levt vidare från tiden som berömt skinncentrum. I god tid före jakten kommer de och hämtar 25-kilossäckar med mellangrovt stensalt. Sedan levererar de skinnen direkt till Alce leather. Längre bort är det skinnuppköpare som både distribuerar salt och hämtar upp råhudarna.

Precis som Linda Maasing påpekar Patrik Eriksson att älgens narv är porös och känslig. Men han tycker ändå att det finns många passande användningsområden för älgläder.
– Det är som skillnaden mellan en lusekofta och en kashmirtröja. Älgens skinn är delikat. Otroligt mjukt och stretchigt. Därför passar det fantastiskt bra till handskar och andra kläder. Myntets baksida är känsligheten – men kashmirtröjor blir också lätt noppiga om man inte är försiktig med dem.
En som inte bekymrar sig så mycket över flugbett och skador på skinnen är Anna Åkerblom i Brånan i Jämtland – det län där allra flest älgar skjuts. Efter att ha sett så många hudar gå till spillo under jakten bestämde hon sig för att försöka dra sitt strå till stacken.
– Jag kände att det måste gå att göra något mer. Det är stora skinn och rätt tungt att jobba med så därför behövde jag hitta en liten produkt. Nu gör jag ekologiska tuggben till hundar.
Hundar behöver ofta gnaga på någonting för att rensa tänderna så de inte får tandsten. Anna Åkerblom köper hudar från ett jaktlag i närheten – helst under vintern så att de kan ligga ute i kylan tills hon kan ta hand om dem. Då smetar hon in dem med såpa och låter dem ligga i sopsäckar tills håren faller av. Sedan sköljer hon dem och trampar ur dem i baljor, skär remsor i lagom storlek och kokar tills de blir hårda och sega. Sedan läggs de på tork i ett torkrum med byggfläkt.
– Många ben man köper på affären har blekmedel och andra kemikalier i för att de ska se goda och fina och vita ut. Men det är ju helt onödigt. Jag har dessutom haft två kunder med hundar som varit allergiska mot vanliga tuggben. Mina älgskinnsben går däremot bra. Det känns bra att kunna göra en helt ren produkt utan tillsatser. Men framförallt handlar det om att ta vara på skinnet. Varför ska det bara bli liggande när man kan göra något av det?
Victor Alge parkerar sin Volvo 850 på en gör det själv-biltvätt på Värmdö. Ute i skogen har han tömt älgmagen genom att rulla ihop den som en sovsäck och pressa ut innehållet. Nu plockar han fram den ur bakluckan, vränger den ut och in, stoppar in en pollett i tvätten och börjar spola magen ren. Det är sent på kvällen och inga bilar i närheten. Så fort någon kör förbi låtsas han skrubba på bilen för att ingen ska se vad han egentligen håller på med.

Nästa dag tar han med sig mage och älghud med kvarhängande huvud och underben och lägger dem i sin frysbox på Konstfack. Garvargurun Lotta Rahme har hjälpt till med råd om hur han ska konservera dem. I vinter ska han sätta igång med sina materialexperiment.
Var det kommer att landa vet han inte. Han lutar åt att försöka ta fram någon form av bioplast eller modernt benlim men han ska också försöka med garvning.
– Jag har jagat sen jag var fyra år och stod med knallpulvergevär bredvid pappa. När man tänker på hur ursprungsbefolkningar världen över förhållit sig till djur och verkligen tagit vara på varenda flisa och slamsa känns det konstigt att inte vi kan göra samma sak.
För många är jakten ett sätt att vara i kontakt med naturen, tror han. Samtidigt är jägarna lika påverkade av slit och släng-kulturen som alla andra.
– På något sätt blir det ändå så att dagens jägare tar bilen ut, skjuter ett djur, tar rätt på det som går att äta – och sen åker hem. Jag tror att det handlar om okunskap. Det finns en vilja att ta tillvara men man vet inte hur. Om man kan hitta en metod som gör det enkelt, så tror jag att väldigt många skulle uppskatta det. Det skulle i alla fall jag själv göra!
Men att en människa har rätt att ta livet av ett djur är långt ifrån alla överens om. Victor Alge är beredd på att få en del kritik för sitt exjobb, men det oroar honom inte.
– Jag tycker det är viktigt att folk får vara kritiska och att vi som jagar lyssnar på de åsikterna. Jag kan diskutera med mig själv också. Men min hållning är att det jag gör för att ta vara på älgarna i alla fall är något positivt. För allt tyder på att jakten kommer att fortsätta under de närmaste åren. Och då vill jag göra det mesta av de älgar som skjuts. Jag tycker att det finns en respekt i det.