Skolslöjdspredikanten

Otto Salomon kom från en judisk släkt i Göteborg. Hans mamma Henriette Abrahamson var syster till den förmögne grosshandlaren och filantropen August Abrahamson som i slutet av 1860-talet köpte Nääs säteri. I samråd med sin morbror startade Salomon där en privat slöjdskola för pojkar och tog på sig att själv både vara föreståndare och hålla i de teoretiska ämnena. 1874, efter att han också dragit igång en Arbetsskola för flickor, kom så en »högre avdelning« till, en utbildning av slöjdlärare. Och för att få bästa möjliga genomslag för sina idéer bestämde han sig, ytterligare några år senare, för att främst vända sig till folkskollärare. De i sin tur skulle sprida hans tankar vidare.

Utan någon erfarenhet av vare sig slöjd eller pedagogik byggdes i hans regi snart upp en verksamhet som skulle komma att göra avtryck i svensk skola. Slöjd infördes som skolämne 1878, till en början frivilligt och lokalt, men många skolor tog fasta på Otto Salomons tankar – och det skulle dröja till 1960 innan det i Sverige gick att utbilda sig till slöjdlärare någon annan stans än på Nääs. 

– Jag skulle säga att han var en av Sveriges första influencers, säger Greger Trobäck, läromedelsutvecklare och styrelsemedlem i Slöjdlärarnas intresseförening. Salomon samlade kunskap och information om lärande och uppfostran från tidigare filosofer. Genom personlighet, retorik, utstrålning och inte minst ekonomiska resurser kunde han också sprida sitt budskap.

Precis som många andra i sin samtid var Otto Salomon intresserad av att fostra människan. För honom var det inte främst den slöjdade produkten som var det viktiga, utan det som slöjdandet gav. En utveckling av människan. Tålamod, noggrannhet, respekt och fysiskt stärkta kroppar.

Vägen dit var tydligt utritad. Eleverna skulle stå i särskilda ställningar medan de arbetade och föremål skulle tillverkas i bestämd ordningsföljd, från enkla till mer komplicerade. I en »sammandragen grundserie« som än idag finns illustrerad på en inramad planch på Nääs, finns 40 olika nivåer av slöjd graderad, från pekpinne via »stöfvelknekt« till nattduksbord.
– Tanken var att forma eleverna till bra människor som skulle lära sig att använda både händer och hjärna, säger Karin Kvicklund, kulturutvecklare på Nääs. Eller med Salomons egna ord (och stavning): »Den pedagogiska slöjden vill alltså verka kraftutvecklande, eller, på annat sätt uttryck, formelt bildande.«

Närmare 30 000 elever passerade slöjdutbildningen på Nääs mellan 1875 och 1966 då seminarieverksamheten lades ner. Runt sekelskiftet var 39 procent av träslöjdseleverna kvinnor, trots att en utbildning med plats för bägge könen på sina håll ansågs moraliskt tvivelaktig. Otto Salomon däremot såg den mer som ett steg framåt för kvinnlig självständighet. Men visst fanns här också tillfällen till romantiska träffar.
– Sommar, vackert väder, båt från Floda till Nääs, gemensam undervisning inte bara i slöjd utan också i dans och gymnastik. Det vore väl konstigt om det inte uppstod romanser, säger Karin Kvicklund.
– Det sägs till och med att manliga elever anlände med en förlovningsring i fickan…

Otto Salomon höll ändå ett vakande öga över eleverna. I april 1895 skriver han kort om den cykel han just lärt sig hantera. »Jag väntar mig stor nytta av denna färdighet under sommarkurserna då det gäller att övervaka lustvandrande par.«

Till Nääs kom kvinnor och män från olika kulturer och med olika sedvänjor. Salomon läste och bedömde varje ansökan.
– De fick betala efter förmåga. De som inte var så bemedlade fick hjälp att söka bidrag. Han ville skapa en mix av människor från olika klasser. Nääs-pedagogiken handlade mycket om demokrati, nyfikenhet, framtidsanda och en tro på människan, säger Anna Alm.

Där fanns också en tro på den arbetsglädje som slöjd kan ge. Otto Salomon såg med oro på den mekanisering av produktionen som en vid den tiden accelererande industrialisering ledde till. Fabriksarbetet var till skillnad från slöjden själsdödande, menade han.

Sex veckors försommarkurs avsattes i första hand för svenska elever och under sensomrarna var i synnerhet internationella gäster välkomna. Under 1913 var 18 olika nationaliteter representerade. 
– Då höll Otto varje dag föreläsningar på svenska, tyska och engelska. Samtidigt skrev han nyhetsbrev och artiklar. Han arbetade väldigt hårt och mycket, säger Anna Alm.

Faktum är att många av Salomons texter översattes till ett flertal språk redan under hans livstid. Han gjorde även resor utomlands där han föreläste om sin syn på den karaktärsdanande slöjden. »Om slöjden såsom uppfostringsmedel« heter, talande nog, en av hans böcker. 

I dag finns ofta mer tydliga spår av Salomons verksamhet – »Swedish sloyd« – utomlands, än i Sverige. En av hans elever grundade exempelvis en slöjdskola och ett lärarseminarium i Boston. I kubanska Havanna är en gata uppkallad efter ytterligare en av Salomons lärjungar och delegationer från länder i Sydamerika, Asien och Europa besöker än idag Nääs för att ta del av det omfattande arkivmaterialet.
– Jag har en god vän som startat en slöjdskola i Rio de Janeiro vars verksamhet fortsätter växa. Han hävdar att det är vi svenskar som kan det här med slöjd. Att vi har Otto i våra ådror, säger Greger Trobäck.

Också Otto Salomons retorik är omvittnad.
– När han talade då lyssnade man, säger Karin Kvicklund.

Eleverna samlades på seminariekullen och efter föreläsningen fick alla lägga en lapp med sitt namn i en burk. Det namn som Salomon drog skulle sedan kunna redogöra för vad föreläsningen handlat om.

Hans framträdanden innehöll en hel del dramaturgi. Alla elever hälsades välkomna personligen och ofta inleddes anförandet med en bild av Otto själv.
– Vid avslutningstalen tackade han för visat intresse, gick av scenen och bara försvann. Många skrev brev efteråt och beklagade att de aldrig fick möjlighet att tacka för hans insats, säger Anna Alm.

Men än idag finns stora delar av Salomons arv kvar på Nääs. Med utsikt över sjön Sävelången ligger den stora samlingslokalen där inte minst Selma Lagerlöf, som var nära vän till Salomons syster Sophie Elkan, ibland läste högt för eleverna. I Lekhuset, där sång, dans, gymnastik och lekar praktiserades på hans tid, tar midsommarfiranden plats idag, med Nääs-sånger och Nääs-lekar som ingredienser. I Slöjdlärarseminariet bedrivs fortfarande kurser och där finns också ett litet museum. På Björkenääs – där Otto Salomon bodde med fru Ellen och sina söner – kan besökare numer övernatta.

Det har Greger Trobäck gjort när han lett kurser på Nääs.
– Jag kände kanske inte hans ande sväva i sovrummet men det var betydelsefullt på något sätt, väldigt speciell känsla, säger han.

Idag definieras skolämnet slöjds syfte i läroplanen som en möjlighet att utvecklas i en process där »tanke, sinnesupplevelse och handling samverkar«.

Greger Trobäck hävdar att svensk skolslöjd inte hade funnits utan Otto Salomon.
– Men ibland tycker jag ändå att hans roll till viss del överdrivs till nackdel för andra som också hade del i förändringsarbetet. Han hade de personliga och ekonomiska resurserna att föra ut idéerna och det blev väldigt avgörande.

Otto Salomon avled 1907, två dagar efter sin 58-årsdag. Då hade han under sina sista år börjat lyfta fram en lite friare syn på slöjdundervisning, en inte fullt så strängt strukturerad. Han är begravd tillsammans med August Abrahamson i slottsträdgården på Nääs. ­