Krönika

Rum för alla

Text Qaisar Mahmood
Foto Lorna Bartram
27 mars 2013

Hemma hos oss hänger ett inramat gammalt kurbitstryck från Dalarna. Det tog min fru med sig när vi slog våra påsar ihop. Utöver det hade hon med sig en del nyköpta saker, blandat med sådant som hon ärvt efter far- och morföräldrar. Det var ett massivt matbord i furu som hennes farfar hade låtit tillverka, några pinnstolar som morföräldrarna köpt till sitt första gemensamma hem och massor med små minnen från generationerna före. Själv hade jag ett nyinköpt möblemang och pryttlar från Ikea och Mio.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Det nostalgiska har alltid skrämt mig och därför har jag också tidigare varit anti allt det gamla och pro allt det nya.

I ärlighetens namn argumenterade jag för att vi skulle slänga allt det ärvda. Det nostalgiska har alltid skrämt mig och därför har jag också tidigare varit anti allt det gamla och pro allt det nya. Jag ville ha nytt. Gärna laminerade möbler av pressat sågspån.

Men så har det förgångna heller aldrig känts tillgängligt för mig. Sådant som beskrivs som kultur- och formarv har en problematisk sida som lätt utesluter mig och alla andra som inte är födda här.

Titta lite närmre på ordet kulturarv. Det framställs ofta som den röda tråd som binder samman historia, samtid och framtid. Men – och det är min poäng – det är också ett begrepp som söndrar. Förklaringen ligger i ordets två beståndsdelar och i hur de ofta används.

När kultur kommer på tal, framställs innebörden många gånger som något statistiskt och som något som är tillskrivet en viss samling individer. Använt så blir kulturordet i samma veva ett begrepp som förvandlar våra grannar till främlingar. Att vara av en annan kultur är då detsamma som att vara främmande.

Och i begreppet arv läser vi lätt in att vi som lever i dag fått något specifikt av personer som levt före oss, i allmänhet av personer som vi delar DNA med.

Det är rätt stelbenta och fixerade tolkningar av ord som likaväl kan fyllas med ett levande innehåll. Och så vill jag använda dem. För kultur kan lika gärna vara en rörelse, något som händer av och mellan enskilda individer. Då är det något som handlar om kreativa uttrycksformer, som konst eller hantverk, och något som ger oss rötter till vår individuella historia, som vi kan dela med andra. Något som ger mening i nuet, visioner för framtiden och en möjlighet för oss alla att ingå i många sammanhang.

Kan vi som är födda i ett annat land också använda kurbitsformen?

Arv, i sin tur, vill jag se som något som helt enkelt överförs mellan människor, också mellan personer som inte är släkt eller ens mötts – kanske en tanke tänkt av någon som levde för länge sedan på en plats tusentals mil bort.

Vad jag menar är att om kultur ses som en rörelse och arv som något överförbart bortom blodsband, kan också kulturarv vara något som tillhör oss alla, oavsett födelseplats eller efternamn. Ingen utesluts.

De tankarna kan också överföras till hemslöjdens värld. Jag tror rent av att det är viktigt att ställa frågor som: Hur kan man få hemslöjdens formarv att tillhöra alla? Eller: Kan vi som är födda i ett annat land också använda kurbitsformen, får vi exempelvis kombinera den med den muslimska mönstertraditionen?

Jag tänker på min frus inramade kurbits igen. Idag hänger den sida vid sida med en bild på en Rinkebyhäst av konstnären Ylva Ekman. Det är ett foto på en giraff målad som dalahäst. Ekmans syfte är att leka just med bilden av kulturarv, svenskhet och traditionella hantverk.

Så blir hantverket från förr en del av den samtida mångfalden. Det gillar jag.

Qaisar Mahmood är kulturarvschef på Riksantikvarieämbetet och författare. År 2012 kom han ut med boken Jakten på svenskheten (Natur & Kultur)

27 mars 2013

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy