Krönika

Repa bara upp

Text Maja Hagerman
Foto Claes Gabrielson
9 oktober 2019

Det finns handdukar i mitt linneskåp som kommer mig att tänka på att jag hänger i en kedja av tid. Den lilla samlingen av linnehanddukar är som en hemlig historisk skatt.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Visserligen hade jag aldrig någon farmor i en släktgård på landet som satt och vävde. Men jag har sett hur det går till, hur linblommans stjälkar förvandlas till något som obegripligt flinka fingrar sedan kan spinna tråd av. Det är ett äventyr att se på, och det väcker en känsla som följer med in i linneskåpet. För var och en av mina gamla linnehanddukar har ju sin egen historia.

En är ett auktionsfynd, en annan en nyinköpt dyrbarhet, någon har jag hittat på vinden och ytterligare en är ett arvegods, hemvävd för mycket länge sedan av en avlägsen släkting som jag aldrig har vetat namnet på. Jag manglar och hänger på tork, och tänker på alla händer som hanterat dem i andra tider. Jag känner på trådarna i väven i mina gamla handdukar och funderar över dem vars namn jag inte vet. Jag skulle vilja kunna kalla dem vid namn, Anna, Hanna, Henny, Linnea och Maria.

Ibland gick något snett, men jag kunde hjälpa till. Säga lugnande: Om det blir fel, bli inte arg. Repa bara upp och börja om. Håll på tills du är nöjd med ditt arbete.

Min mormor föddes på 1890-talet och berättade för mig om tanterna som då fanns i hennes närhet som både vävde och broderade. Hennes egen mamma var korsettsömmerska. Mormor blev kontorsskriverska istället. Hon kunde pränta med underbart vacker stil i kontorsböckerna på ett järnbruk i Småland. Jag minns att det var lugn, tålamod och noggrannhet som mormor ville lära mig, när jag sen som ung började brodera och sticka. Om det blir fel, bli inte arg. Repa upp och börja om. Håll på tills du är nöjd med ditt arbete. Hennes ord följde sen med mig in i skrivandet.

Min handstil är visserligen inte som mormors. Nej, den går knappt att tyda ens av mig själv. Men vid tangentbordet försöker jag ofta återkalla något av den där känslan hon förmedlade. Noggrannhet, lugn, tålamod. Låt det ta sin tid.

Och jag minns hur särskilt nöjd jag var när mina egna barn, födda hundra år efter mormor på 1990- talet – det var två annars rätt vilda små pojkar – satt försjunkna djupt in i målandet av pytte-pyttesmå plastfigurer, som de kallade Warhammergubbar. I djupaste koncentration hanterade de enormt smala penslar och mängder av olika mycket precisa färgnyanser. Ibland gick något snett, men jag kunde hjälpa till. Säga lugnande: Om det blir fel, bli inte arg. Repa bara upp och börja om. Håll på tills du är nöjd med ditt arbete.

Kanske får jag någon gång lära känna deras barn, måhända blir det på 2030-talet, och kanske får jag då tillfälle att berätta för dem om sånt som min mormor sade till mig. Orden har då vandrat över en tidsrymd av 140 år, i fem generationer. Det är väl så långt man själv kan överblicka: två generationer bakåt, min mormors och min mors och så min egen, och två framåt, mina barns och mina eventuella barnbarns. Och kanske kommer i framtiden något barnbarn att hitta en bok jag skrivit, och tänka just tålamod. På omslaget till den essäsamling om kulturarv som utkom i våras, »Trådarna i väven«, ser man ett böljande tyg med ett litet broderi. Mormor har sytt den där blomman.

Förhoppningsvis hittar de själva tyget också, för det ligger undangömt i mitt linneskåp. Då ska de veta att hennes namn var Hazel – och att hon var så bra på att lära ut tålamod.

Maja Hagerman är författare, journalist och filmare. Hennes senaste bok heter »Trådarna i väven. På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige«. Den kom ut 2019.

9 oktober 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy