När det är sommar kommer Hälsinglands slöjdgubbar ut ur sina snickarbodar och slår sig ner vid små bord på lokala marknader eller rentav utanför ICA med sina saker. Framför sig har de kåsor och skålar, svepaskar, näverkontar, täljda hästar, björnar och hundar i björk eller gammeldags musfällor av sinnrikt slag. Och mycket mer ändå.
Allt är förskräckande billigt med tanke på den tradition och de insikter de bevarar. Gubbarna är slöjdare av den gamla sorten. De vet allt om knivar och stämjärn, de vet allt om trä, krokvuxet eller rakt, masur, vrilar och lyror. De berättar med respekt, för det finns äkta kärlek där, till björken, enen, alen och furan. Särskilt kanske till furan, med det nästan röda kärnvirket som det spanas efter i virkestravarna, men som nuförtiden mest lyser med sin frånvaro.
Kärnfurans sista resa
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Nå gubbarna klarar sig kanske, deras virkesbehov är inte så stort. Visserligen får man numera leta länge efter vrilarna och det krokvuxna, men det kan gå om man har tur och tid.
Bra sågvirke har blivit bristvara i landet som ›aldrig har haft så mycket skog som nu‹. Men hur skulle bra virke kunna uppstå om träden får bli högst åttio år?
Knepigare blir det för andra, som byggnadsvårdare, tillverkare av fönsterbågar, möbler och annat finsnickeri. De vill också ha det tätvuxna kärnvirket, men nu har de fått problem. Tiderna förändras ju och skogsägarna anser sig inte ha tid att vänta på kvalité. Och uppköparna ligger på. Bra sågvirke har blivit bristvara i landet som »aldrig har haft så mycket skog som nu«. Men hur skulle bra virke kunna uppstå om träden får bli högst åttio år? Då får man såga ändå, och sälja vad man har fått tag i.
Och skylla bristen på naturvården!
Det är den som undanhåller de verkligt fina träden. I reservaten, fem ynka procent av skogsbeståndet, döljer sig till ingen nytta (menar man) de stora träden, oåtkomliga för maskinerna. Och utanför reservaten finns de i de förhatliga så kallade nyckelbiotoperna, den biologiska mångfaldens sista utposter (två procent). Men där ska man inte hugga, inte om man vill bli en certifierad virkesleverantör.
Ett dilemma alltså. Mycket rabalder har uppstått kring dessa saker, ända upp på regeringsnivå.
Men det finns alltid utvägar. Ett nytt sätt att komma åt det värdefulla virket har dykt upp liksom i skymundan: Man skickar in maskinerna i den skog som riskerar att bli utsedd till nyckelbiotop, sannolikt en naturskog med gamla träd och många rödlistade arter. Man röjer, hugger och kör hem de största och äldsta träden. Detta kallas omvänd naturvårdsgallring. När den är klar blir där säkert ingen nyckelbiotop, och eftersom det är en gallring behöver man inte berätta för Skogsstyrelsen! Med de priser man sedan kan få för virket (inte blir det pappersmassa!) kan man strunta i certifieringen.
På så vis kan en marknad lite vid sidan om förses med extra prima (men ocertifierat) virke, och personer med tjocka plånböcker kan få extra breda golvtiljor i sina fritidshus, att visa upp likt troféer, så som folk i andra delar av världen visar upp elefantbetar och tigerskinn, det sista av det allra sista.
Kanske blir det till och med någon ströbit över för någon av gubbarna att göra en ljuslåda eller ett knivskaft av. Han om någon förstår till slut det rätta värdet.
Thomas Tidholm är författare, poet, dramatiker, musiker, fotograf, översättare och bor i Arbrå, Hälsingland. Hans senaste diktsamling heter Rösterna från Avocadobergen (2018).
