När Sami Yousri tar ton på operascenen, då hämtar han sin kroppshållning från smedjan.
– När jag smider måste jag vara jättegrundad ner i marken. Annars orkar inte kroppen hålla emot. På samma sätt är det när jag sjunger. Jag måste verkligen känna golvet under fötterna, förklarar han.
I smedjan fungerar det omvänt.
– För mig är smidet musik. Det är rytmik, tajming, tempo. I min sinnevärld är det ingen skillnad på en kniv eller en operaaria. Konsten tar bara olika vägar genom mig. Jag tror inte att jag hade varit så bra smed utan operan. Och jag tror inte att jag hade varit så bra på operascenen utan smidet.
Hemslöjd når honom på telefon mellan repetitionerna av höstens föreställningar på Göteborgsoperan. Först musikalen Charlie och chokladfabriken. Sedan operan Carmen. Hemma i villan i Angered har han inrett garaget till trä- och metallverkstad, enligt egen uppgift lika rörig som hans intellekt. Det är där han sitter när han berättar.
– Lyssna på det här!
Han tar fram en halvfärdig kniv och låter den studsa mot bordet. Det låter knack-knack-knack. Sedan tar han en annan kniv och gör samma sak. Den svarar med ett sjungande kling.
– Det är precis som när man bygger en fiol. Träet har en egen ton. Likadant är det med kniven. När den är perfekt, då svänger tonen på ett visst sätt. Den har en stuns. Hör du? Musikörat är alltid med.
Sami Yousri växte upp i en konstnärsfamilj i Norrköping på 1970-talet. En dag när han var fyra år tog hans pappa honom till en keramikverkstad, satte Sami framför drejskivan, slog fast en lerklump och snurrade igång.
– Sedan sa han bara »Varsågod«. Och så började jag att dreja.
Det är Samis första hantverksminne. Och i tankarna han har återvänt till den dagen många gånger sedan dess.
Från föräldrarna fick Sami ett grundmurat gör det självförtroende. De uppmuntrade honom att leka sig fram och testa nya saker. Bara du själv sätter gränserna för vad du kan göra. När han som 14-åring kom på att han ville bygga en fiol, inredde de en liten verkstadsbod åt honom i trädgården.
– Om någon annan kan göra det, varför inte jag? Det har jag fått från mina föräldrar, helt klart.
Förutom operan och smidet är han utbildad violinist, har gått i lära som bokbindare, kalligraf, pipmakare, humidormakare, bygger hus i en egen snickarfirma, och har dessutom tävlat i breakdance, gått till final i Sveriges Mästerkock och vunnit TV-frågesporten Kontrapunkt. Och visst kan han bygga en fiol om det behövs.
Ordet multikonstnär kan ibland användas lite nedlåtande om någon som pysslar med det ena och det andra utan att riktigt fördjupa sig någonstans. Den bilden stämmer inte in på Sami Yousri.
– Jag tror att det har att göra med vilken inställning man har. Jag har alltid tagit mig an olika konstformer med en enorm nyfikenhet. Jag har velat nå så långt det bara går. Hur gör man det här på riktigt?
När han spelade fiol övade han oftast mellan fyra och åtta timmar per dag. Det har satt standarden för allt han tar sig för.
Han tar ett exempel.
För 20 år sedan dog hans pappa. För Sami blev det väldigt viktigt att få arbeta med gravstenen som ett sätt att bearbeta sorgen. När han huggit ut bokstäverna ville han förgylla dem. Genom bokbinderiet hade han lärt sig att göra guldsnitt på böcker.
– Men det här skulle vara beständigt. Det är en helt annan teknik. Så jag ringde till en förgyllare och frågade: Hur gör man?
Förgyllaren bara skrattade. »Är du galen pojk, det här är ju jättesvårt«. »Ja men du kan ju göra det«, envisades Sami, »så varför skulle inte jag kunna?«.
Sami fick besöka honom, köpa material och kika över hans axel. Sedan åkte han hem och la guld på sin pappas gravsten. När han skickade bilder av resultatet trodde guldläggaren knappt sina ögon.
Sami Yousri menar att han övat upp sin förmåga att vara en bra lärling. Han vet vad ska han titta efter när han ser en mästare arbeta. Vad gör hen, hur och varför?
– Nu får jag kämpa med jante här… Men jag tror att det är däri skillnaden ligger, mellan mig och en som bara hattar mellan allt. Jag dyker så djupt jag kan ned i varje enskilt ämne. Och för varje ny konstart jag lär mig blir det lättare att ta till mig nästa.
Han återvänder till den där stunden vid drejskivan på förskoleseminariet när han var fyra år.
– Den dagen öppnades dörren till en skattkammare i min hjärna. Och låter du den stå öppen kan du fortsätta gå in där och hitta mängder av nya uttryck att använda händerna till. Det är fritt att ösa av de skatterna, när man väl fått ynnesten att öppna hantverksdörren.
För varje konstart han lär sig förstår han mer och mer av principerna som förenar allt hantverk. Dessutom tar han med sig varje ny förmåga han övat upp in i nästa:
– Rytm, fingertoppskänsla, noggrannhet, envishet, att använda ögat och örat. Vid det här laget har jag så mycket erfarenhet att ösa ur att faktiskt inga hantverk känns avlägsna.
Samtidigt är det inte heller bara hantverkskunskaperna som befruktar varandra. Även när han ställde upp i den erkänt svåra kulturfrågesporten Kontrapunkt i SVT hade han nytta av både smidet och musiken.
– När du gör något live på en scen uppstår det alltid situationer där du måste improvisera. Så är det också i smedjan. Oväntade saker händer och du hanterar ett material som är 1200 grader. Det räcker inte att bara ha kunskapen – du måste också kunna plocka fram den på sekunden. Precis på samma sätt är det i Kontrapunkt.
Allt hänger ihop. All kunskap och bildning övar hjärnan och kroppen och allting befruktar vartannat, säger Sami Yousri. Men det finns också andra skäl till att han alltid vill ha flera järn i elden. Egentligen handlar det mest om att stå ut.
– När jag går in på scen så möter jag 1300 personer, ny publik varje kväll. Det är fantastiskt men också oerhört jobbigt. Det är enormt mycket känslor. Därför är det så skönt att bara gå in i verkstaden och stänga ute allt sorl. Och dessutom veta att när jag kommer tillbaka till verkstaden kommer allt att se ut exakt som när jag lämnade det. Så är det ju inte med livemusik. Det är föränderligt hela tiden.
Samtidigt märker han vad som händer i hjärnan då han har en period när han bara smider:
– Det går i stå. Jag kliver inte ut i konstnärskapet utan fastnar i att bara producera. Det blir själlöst. Då behöver jag musiken för att öppna den själsliga, andliga aspekten av livet igen.
Vore han bara operasångare, eller bara smed – då skulle allt stagnera, menar han.
– För mig är det livsviktigt att få den där omväxlingen. Det är också ett sätt att förhålla sig till tillvaron i stort. Livet är inte bara prestation. Det är lek också. Och tar man bort leken, ja då blir livet outhärdligt.
