Poängen med att välja hårigt

Hårstrån lämnar ingen oberörd. Oavsett om man visar upp, rakar av eller täcker över det, väcker hår starka känslor. Ömsom glädje, ömsom avsmak. Hör en hårkulla tala ut.

Text Anna Hellsten
Foto Nadja Hallström
1 februari 2017

Snabbt, snabbt flyttar Anna Sparr fingrarna över sin runda kedjeställning, ett slags benförsedd knyppelställning i trä. Hon snor tjugo hårslingor ömsom över och under varandra och sakta växer en snodd fram runt stickan i ställningens mitt. Varje enskild slinga består av sju fina strån. Först försöker jag spänna ögonen och se exakt hur hon flyttar händerna, urskilja hur rörelsemönstret förflyttas in i snoddens mönster och förgreningar, men efter bara ett litet tag tappar jag bort mig. Anna fortsätter däremot lugnt att prata. Hon har arbetat med hår så länge att rörelserna sitter i ryggmärgen.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


På bordet bredvid oss ligger de färdiga frukterna av arbetet: örhängen, broscher, armband, vanliga bruna hårnålar som dekorerats med en blomma och så en fantastisk krona i bröllopsmodell, en handsbredd hög och sirligt utsmyckad med knoppar och flätor.
– Den har aldrig använts, säger Anna, men jag ville göra något lite större.

Smycken gjorda i blont och brunt hår.

Anna Sparr har en livslång relation till hårarbete. Hennes pappa har rötter i Våmhus, en ort utanför Mora som – åtminstone i hantverkskretsar – är berömt för sin hårarbeteshistoria och sina hårkullor, unga kvinnor som under 1800-talet försörjde sig på att göra smycken, tavlor och lösflätor av människohår. Anna lärde sig hantverket som tonåring och har ägnat sig åt det sedan dess: under några år reste hon själv runt världen för att sälja hårsmycken, precis som sina anmödrar.

Materialets ursprung är inte omedelbart uppenbart när man tittar på föremålen. De tunna armbanden skulle vid en snabb anblick lika gärna kunna vara gjorda av tråd, och Anna Sparr säger att insikten om vad smyckena består av brukar generera två diametralt motsatta reaktioner: nyfikenhet eller rysningar.
– När jag var yngre och reste runt och visade upp mina grejer upplevde jag ofta att folk kom fram och sa »men å, så fint och spännande, vad är det här?«. »Hår«, sa jag. Då hoppade vissa en meter bakåt.

Jag upplevde ofta att folk kom fram och sa ›men å, så fint och spännande, vad är det här?‹. ›Hår‹, sa jag. Då hoppade vissa en meter bakåt.

Ja, människohår är laddat. Inga – utom möjligen lanolinallergiker – brukar hysa lika starka och motstridiga känslor inför en yllekofta eller kashmirsjal, gjord av hår från får och getter. Men med människohår är det annorlunda: det är behäftat med en kroppslighet som för vissa går långt över bekvämlighetsgränsen. Det finns människor som utan att blinka kliver in i väl begagnade bajamajor men får kväljningar av att hitta ett främmande hårstrå i sin sallad.

Den där intimiteten går ju förstås också att vända på: stråna är ju, bokstavligen, en förlängning av en människa, och att spara en hårlock från en vän eller älskad är fortfarande en sinnebild av närhet och romantik. Precis där finns också motorn i hårarbetskonsten. Mark Campbells bok The Art of Hairwork, utkommen 1875 och något av ett centralverk i hårarbeteslitteraturen, har det rentav som undertitel: The jewelry of sentiment, känslornas smycke.

Anna Sparr vid sin knyppelställning.

Vissa studier antyder att synen på hår som något som måste tuktas och trimmas startade i och med att Darwins evolutionsteori fick fäste: det blev viktigt att markera avståndet till vårt djuriska och pälsiga ursprung.

Å andra sidan finns det annan forskning som visar att redan kvinnor i det gamla Egypten uppmanades att hålla sina kroppar så hårbefriade som möjligt och att de också skulle sköta själva avhårningen dold från männens blickar. I synnerhet kvinnors huvudhår har alltid varit en central identitetsmarkör, något man antingen ska fresta med – eller dölja. Kvinnor som dömdes för häxeri under medeltiden förnedrades genom att få håret avklippt, ett bruk som återkom under andra världskriget då kvinnor som haft samröre med tyska män också fick håret avrakat som straff.

Idag lever vi på många håll i en mer tillåtande värld – »man buns«, uppsatt långt hår på män, är en högst välmående hipsterfluga och snaggat hår på kvinnor är inte det minsta kontroversiellt i vår del av världen – men hår på »fel« ställen, och i fel sammanhang, orsakar alltjämt friktion. Kvinnor som inte bryr sig om att trimma överläpp eller vader eller armhålor beskylls gärna för både bristande hygien och regelrätt äcklighet och den kontrollerande tendensen närmar sig även manliga hårsäckar: håriga ryggar är för många män ett skräckscenario, liksom en alltför hårig bröstkorg. Konstnärer som jobbar med hår får också ta emot reaktioner – konstnären Sandra Backlunds examensarbete från Beckmans 2005 där två plagg bestod av hår fick till exempel enorm uppmärksamhet, och inte bara av den positiva sorten.

Trendriktigheten övertrumfade dock obehagsfaktorn under hårarbetets glansdagar då håraccessoarer var högsta mode i de privilegierade samhällsklasserna.
– Jag kan inte tänka mig att folk var lika äckelmagade inför hår på den tiden, det var ju en stor modefluga! Det var dessutom jättepopulärt med lösflätor, säger Anna.
– Däremot fanns det folk som var oroliga för att hår kunde sprida smitta, till exempel hår som kom från människor som dött i någon sjukdom.

Man vet inte riktigt hur hårarbetet uppstod, men många tror att det var en effekt av att 1700-talets peruktrend gått över och att perukmakare följaktligen stod med stora mängder överblivet hår. Inte minst flätade klockkedjor av hår var mycket efterfrågade – för kvinnor var det långa kedjor som bars runt halsen, för män en kortare variant som bars ungefär i midjehöjd. Denna popularitet resulterade i att 1800-talets hårkullor stod för en av bygdens viktigaste näringar och de reste också runt och sålde sina tjänster, både inom och utanför Sverige: Sankt Petersburg var ett vanligt resmål, Skottland ett annat. Resorna märks än idag i snoddarnas och knypplingarnas namn, som Rigasnodd, rysk knyppel och engelsk knyppel. Våmhus har också sina alldeles egna specialiteter, som den typiska rosettbroschen som används till folkdräkten, flätan som kallas pärkwän – Våmhusmål för potatiskvarn – och dessutom sättet att avsluta en snodd med en hårklädd träkula.

Gamla tiders hårkullor fick lägga en hel del tid på att rengöra håret, bland annat med äggulor eller finkrossad havre, en metod som åter blivit modern i vår tids ›no-poo-rörelse‹.

Anna tar fram en avklippt tofs och visar hur hon räknar stråna. Varje slinga förses med mellan 7 och 25 hårstrån som sedan knyts upp på lod gjorda av bly och tenn och fästs i kedjeställningen. I mitten av ställningen sitter just den här dagen en medelgrov sticka, men det kan vara vad som helst som har önskad tjocklek. Efter att snodden är färdig kokas den i vatten i ungefär 30 minuter: vattnet funkar som en permanent och gör att snodden behåller sin stuns. Det krävs en viss längd på stråna för att arbetet ska bli riktigt bra. Man kan också skarva ihop kortare hårstrån, men det går ut över hållfastheten. Själva håret måste vara av hyfsad kvalitet, men det behöver inte vara tjocka hårstrån. Anna föredrar tvärtom att jobba med tunna strån eftersom de ger ett finare, mer intrikat uttryck. Hon lägger ett arbete gjort av grovt hästtagel bredvid ett av människohår för att visa på kontrasten och skillnaden är markant.

Gamla tiders hårkullor fick lägga en hel del tid på att rengöra håret, bland annat med äggulor eller finkrossad havre som absorberade fett (en metod som åter blivit modern i och med vår tids så kallade no-poo-rörelse där anhängarna tvättar håret utan shampo). Idag är renheten sällan något problem, däremot kan det vara svårt att använda hår som behandlats eller blekts alltför mycket, eftersom de kemiska processerna gör håret skört och slitet.

Armband gjorda i blont och brunt hår.

En bit in på 1900-talet gick luften ur hårarbetstrenden. Kvinnor skaffade frisyrer som inte krävde stora mängder löshår eller klippte sig rentav kort, och seden att använda hår som accessoarer blev snabbt hopplöst omodern. 1925 upphörde den kommersiella tillverkningen av hårhantverk helt i USA. Ada Ryttar, född 1895, var den sista Våmhuskullan som gav sig ut på hårarbetesresa, en som tog henne till Stockholm för några hyfsat lukrativa år innan yrket blev omöjligt att leva på. Hårhantverket höll faktiskt på att helt dö ut innan Ryttar tog krafttag för överlevnaden och började erbjuda kurser 1959. Hon lyckades. Idag utgör hantverket en levande del av Våmhus – främst via föreningen Hårnätet och hembygdsmuseet – men ingen har det som huvudsaklig försörjning.

Inte heller Anna är hårkulla på heltid, utan arbetar som textilkonservator vid Det nationalhistoriske museum vid Frederiksborgs slott i Hillerød, trekvart nordväst om Köpenhamn.
– Jag gör kanske en handfull beställningsarbeten om året, när jag tycker det finns en extra intressant historia bakom. Men annars är det främst för min egen skull, till exempel när jag hittat gamla mönster som jag vill prova. Och så är det avkopplande.
Annas egen kedjeställning, en rund, snurrbar träskiva med tre ben, har tillhört hennes farmors mormor och har varit i närkontakt med otaliga hårstrån och människoöden sen dess. Anna har själv undervisat barn i hårarbete i Våmhus och älskar hur hantverket blir en konkret och i högsta grad levande historielektion.
– Det var så otroligt spännande när eleverna kom med hårställningar som deras föräldrar hittat någonstans på gården. Många däruppe bor ju kvar i släktgårdarna, och om man inte säljer och flyttar står ju allt kvar i uthusen. Det är så himla fint och coolt när de här småtjejerna kommer med något som tillhört gammelfarmor och lär sig att använda det på nytt.

1 februari 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy