Pinnplockerskans insikt

Text Maria Westerberg
Foto Bengt Berg
5 december 2018

Det är en helt vanlig dag i min ateljé, i det friaste av arbeten, i min oansenliga men dock så älskade skog i Värmland. Framför mig ligger ett femtiotal pinnar som kräver att täljas klart. Halvfärdiga figurer som vill ha ansikten och ord eftersom arbetsplikten kallar. På väggen sitter en lista med mängder av överambitiösa att göra-uppgifter och de obesvarade mejlen börjar hopa sig som ett elakt oväder.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Jag tittar ned på min en gång så vackra kjol som blivit full av färg- och linoljefläckar eftersom jag insisterar på att vara fin på jobbet. Livet som pinnplockerska handlar främst om ett poetiskt sätt att leva nära skogen och särskilda skyddskläder tar bort mig ur den känslan. Men vad ska jag göra med detta plagg som faktiskt med råge passerat sitt poetiska bästföredatum?

Där fick ni! Vilka ni nu är.

Jag tar fram lite garn och en nål och börjar brodera färgglada blommor på fläckarna. Jag borde lägga på ett kol och sätta in innanfönstren, sortera veckans drivvedsfynd, börja att beta av den där listan eller åtminstone köpa en hel och ren kjol på loppis för en tjuga. Det känns nästan olagligt att sitta här bland granar och pyssla med något anskrämligt som inte ska säljas, bli en gåva till en kär vän, ett konstprojekt eller åtminstone fint.

Men jag känner mig yr av glädje i denna nonsenslek som nu tar all min uppmärksamhet och tid i anspråk och jag syr på som om processen vore ostoppbar. Och plötsligt slår det mig vad det är jag håller på med. Det kanske viktigaste av allt. Något fullständigt meningslöst. Det där som man inte skulle ha gjort annars. Det där man annars bara får tillåtelse att göra när man är riktigt sjuk. Här sitter jag och gör något helt onödigt i skogen fastän klockan tickar på. Det ilar i mig av trots, som vore jag något slags revolutionär. Jag har stulit små stycken av tiden som till och med jag numera tror att jag inte har. Där fick ni! Vilka ni nu är.

Kanske är det med den stora nödvändighetens fana i handen som allt gått så fel, som vi blivit så osmakligt sakliga i vår grymhet. Mot varandra, naturen och oss själva. Som om det vore oundvikligt försvarar vi det oförsvarbara och accepterar det oacceptabla. Istället för att ha det gott eller ha tid så stressar vi olyckliga kring med våra plikter och gör något hela tiden eller visar vad vi gjort eller talar om vad vi ska göra. Som om vårt ständiga görande inte hade konsekvenser för allt annat som lever. Jag går raskt fram till min så kallade bucket list och sätter upp en fuck it list intill den. Där ämnar jag skriva ned alla saker jag struntade i att göra trots att det hisnade av skuldkänslor, vanära och skam. Alla fester och tillställningar jag undvek att gå på och vilka vita lögner jag drog för att trassla mig ur dem. Telefonsamtalen jag sket i och mejlen jag vågade radera bort. Tupplurer jag stal åt mig och samtal jag lyckades fly ifrån.

Jorden kan bära en drömmerska i skogen, tänker jag. Den kan bära många struntare, prokrastrineringspoeter, strosare och trallare. Jag skriver första punkten på min fuckit-list: Jag ämnar brodera fula blommor på en ännu fulare kjol istället för att vara produktiv. Så det så! Sedan tar jag nålen i min hand, syr dit en onödig katt och vet att jag nu räddat världen.

Maria Westerberg, alias Vildhjärta, är pinnkonstnär. Nyligen kom hon ut med boken Till de rara ordens försvar på Heidruns förlag och 2018 sommarpratade hon i P1.

5 december 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy