Pincetten

Tekniken är inte så svår men det tar tid att få upp rutinen. Att konst­stoppa ett hål på en kvadratcentimeter tar ungefär en timme för mig nu. När jag började kunde det ta fyra dagar. Man måste ha tålamod, det är ett tidskrävande jobb.

Först och främst måste man ha ett starkt förstoringsglas och en bra lampa så att man ser väven ordentligt. Nålarna måste vara tunna, vassa och ha stort öga. Sen måste man ha en jättebra pincett. Jag har min pincett från Amerika. Den är böjd, väldigt tunn och vass och så har den jättehårt grepp. Om den inte griper hårt kan man inte plocka upp tråden.

Jag lärde mig konststoppning av en grekiska, när jag tog över hennes syateljé för 18 år sedan. Hon hade en speciell pincett, som jag har kvar, men den var inte lika bra som den här. Se hur vass den är. Den har så fantastiskt grepp. Jag har letat hos läkare, hos optiker, överallt, och aldrig hittat någon som är lika bra. Min svåger visste att jag letade efter en pincett, och när han hittade den här i USA så köpte han den till mig. Jag har den i tre exemplar. Det är min ögonsten, jag kan inte bli av med den. Jag är så van vid den nu att jag inte längre kan konststoppa med pincetten jag ärvde av grekiskan. Den gör mig galen.

Jag känner inte till någon annan i Stockholm som jobbar som jag. Kanske inte ens i hela Sverige. Efterfrågan har inte varit så jättestor eftersom folk hellre vill köpa nytt än att laga. Men nu börjar det ändras. Folk återanvänder och vill rädda gamla plagg. Vissa veckor kan jag ha tio konststoppningsjobb. Nu har jag så mycket rutin att jag inte behöver koncentrera mig så mycket, jag kan tänka på annat, dagdrömma och till och med titta på teve när jag konststoppar. Men man måste alltid vara närvarande. Varenda tråd måste bli rätt. Det går inte automatiskt.