Vi har kommit till Unionville. En butik som säljer jeans i modeller från 1800-talet fram till 1960. Och de gamla symaskinerna används verkligen, både för att laga jeans och för att tillverka jeans, under det egna märket Blue Highway. Dessutom kan butikens innehavare, med grus från Amerikas västkust kvar under läderkängorna, prata jeanshistoria som om det gällde mammas gata. Klart det flockas församlingar av indigoblå lärjungar i kyrkan för att bli än mer upplysta.
Det är bröderna Douglas och Hampus Luhanko som driver butiken. Intresset för jeanshistoria och att sy egna kläder kom smygande redan under högstadiet. Ett fynd av en gammal rulle denimtyg på den amerikanska nätauktionssajten e-Bay ledde fram till det första försöket att sy ett par jeans själva. Och kontakterna med de amerikaner som sålde bitar av urgamla jeans på samma sajt ledde så småningom till en inbjudan de inte kunde motstå: att åka över Atlanten och leta jeans i Nevadaöknen. Douglas förklarar:
– Precis som musiker ofta arbetar sig bakåt för att söka musikens ursprung har vi gjort samma sak, fast med jeanskarta. Närmre jeanshistoriens startpunkt än en gruva i Nevada går inte att komma. Det var en otrolig känsla att få uppleva hur tiden i de övergivna gruvstäderna stått stilla. Att vi dessutom hittade bitar av jeans från 1800-talet var ju en fantastisk upplevelse.
Dagens historielektion kommer här. Jeansen kom till världen under andra halvan av 1800-talet. Ursprungligen som kläder för lycksökande guldgrävare, senare som arbetskläder för snickare. Det som gör jeans till just jeans är det indigoblå kypertvävda bomullstyget, som fick namnet denim på grund av sitt ursprung i den franska kuststaden Nimes. Kopparnitarna som ökar hållbarheten på utsatta ställen kom dock att bli avgörande för den kommande säljsuccén. På grund av året för detta patent räknas år 1873 som jeansens födelseår, och sedan dess har också ägaren av patentet varit ledande i jeansbranchen: Levi Strauss & Co.
Resan från nödvändiga arbetskläder till hörnpelare inom mode började med Hollywoods första westernfilmer på 1930-talet. Det tog fart på allvar under framväxten av den rebelliska ungdomskulturen på 1950-talet, med James Dean i spetsen. Sedan dess har jeansen utvecklats i en mängd olika riktningar, men fortfarande finns det alltså de som skattar ursprungsmodellerna högst.
Och om det är svårt och dyrt att få tag på äldre årgångar av jeans får man väl sy dem själv. Bröderna minns:
– Det kändes ashäftigt att sy ett par egna jeans för första gången, men de blev i ärlighetens namn inte vidare bra. Men sen blev det fler och fler, och sakta men säkert har vi spikat detaljer, uttryck och passform.
Douglas och Hampus understryker att de inte är skräddare. De är jeansentusiaster. De syr jeans i olika storlekar, men alltid den i eget tycke optimala jeansmodellen, en syntes av den jeanshistoria de håller nära hjärtat. Ni som tjuvlyssnat på damerna i hemslöjdsbutikens dräktavdelning; jag skulle önska att ni fick ta del av de soft engagerade diskussionerna som förs här i det som till största del är herrarnas hörna. För ni skulle delvis uppleva samma sak.
Prat om den gyllene erans smalare vävbredd, hur de gamla vävstolarna från 30-talet, ännu använda i Japan, ger små vävfel och variationer som ger plagget mera
liv, om synliga stadkanter, om mormors symaskin som bara kan ge en enda men en väldigt fin söm, om att som förr sy hela byxan vid en enda maskin, med en nål, till skillnad från senare tiders dubbelnålsmaskiner och produktionsled, hur det vegetabiliskt garvade skinnet åldras fortare och mer autentiskt, om hängselknappar och mässingsspännen…
Att Hampus och Douglas sitter i butiken och lagar dina favoritjeans, eller syr ett par nya medan du tittar på, ger naturligtvis en stor trovärdighet när de talar för butikens många andra plagg. Och inte minst: kunskapen att sy själv har gett insikter om det orimliga i att sälja t-shirts för tjunie å femti. Douglas, som liksom sin bror arbetade en period på den stora jeanskedjan JC, menar att intresset för hållbarhet funnits med länge.
– När jag jobbade på JC kände jag ganska starkt att modetänkandet leder till en ohållbar konsumtion. Själv har jag en skjorta som jag slitit och lagat i sju år. Och den har aldrig känts bättre än den gör nu. Kläder får ett högre värde när man vet vad de varit med om. Och om man vet att skorna eller byxorna håller många gånger längre, att de slits fint och kan repareras, blir det ju lättare att motivera ett högre pris.
Det märks bland kunderna en våg av högre medvetande kring produkternas ursprung, man uppskattar mervärdet i småskalig tillverkning och genuint kunnande. Visst är romantik kring amerikansk historia och kultur en stor del, men inte så avgörande som man kan tro. En hundra år gammal tradition av att klä sig i klassiska arbetskläder där funktion och slitstyrka är fundamentet; ett vattenhål i en värld där modet kan svänga flera gånger per år och pris hela tiden pressas till men för kvalitet. Och jag tänker, när jag går ut på Söders gator, att i samma stund som resten av populärkulturen värderar kvalitet och ursprung på samma sätt som bröderna Luhanko, då förpassas slit- och slängkulturen till historien.
Jonatan Malm är frilansjournalist med en fot vid hyvelbänken. Sedan artikeln skrevs får han allt oftare hallucinationer där gubbarna på dalmålningar går i jeans.
Eveline Johnsson är frilansfotograf med ett kärleksfullt förhållande till gamla kläder.
