på drift

Men den faktiska innebörden är en annan. »Tjack« är romani och betyder »sälja« eller »köpa«. Trådtjack har helt enkelt fått sitt namn efter vad föremålen är gjorda av och vad som var syftet med dem, nämligen att fungera som transaktionsmedel. För att få mat för dagen. Trådslöjden föddes ur slump och nödvändighet. 

Begreppet luffare var från början ett nedsättande ord. Det användes för att skilja ut kring-resande tiggare från andra grupper som hade mer godkända skäl att vandra längs vägarna, som gårdfarihandlare, gesäller och hantverkare. Luffarna drogs till glas-, tegelbruk och tråddragerier. Där fanns värme och skydd. Där fanns också gott om metalltråd; på glasbruken användes den för att förpacka de färdiga produkterna. 

Av bitar som blivit över eller som luffaren tiggt till sig kunde han forma sina föremål – brödnaggar, grytunderlägg, vispar, prydnadscyklar, dockskåpsmöbler, råttfällor, klockhängare, korgar, fågelburar, ljusstakar… Trådslöjden, liksom konst och andra hantverkstekniker, blev ett sätt att vidga eller omdefiniera luffarbegreppet. 

Luffaren var inte längre en tiggande kringstrykare utan en person som erbjöd varor och tjänster. Med ett par alster i unika-boxen hade luffaren något att erbjuda när han knackade på dörren och bad om tak över huvudet. Eller så hade han råmaterialet med sig och drog fram tråd och tång framför husfolket för att tillverka just det som önskades.

Vrida, bocka, böja, tvinna. Tekniken är i grunden enkel.

– Det började med köksredskapen. Vispen, den ville mor i stugan gärna ha, säger Göran Johansson, en av grundarna till Hönsalottas Luffar-museum vid Boda glasbruk i Små-land. På hyllorna trängs tusentals föremål.

– Luffarna var självlärda. De tog efter varandra. En del hade talang för hantverket, andra inte. Det är rätt lätt att avgöra graden av skicklighet. Vissa saker undrar man hur de ens gick att använda, andra är rena designföremålen.

Med tiden började även lanthandlarna sälja tråd. Då kunde luffaren erbjuda en bytesaffär. Luffaren tillverkade några föremål som handlaren fick för att sälja i sin butik. Som ersättning fick luffaren några rullar tråd gratis. Och tången bar han alltid med sig. 

Det som kallas luffarperioden inföll mellan slutet av 1800-talet och välfärdssamhällets genombrott. Totalt uppgick de till 20 000.Siffran är en uppskattning, någon statistik finns inte. Lösdrivare hade funnits i århundraden, men i och med 1885 års lösdriverilag förbjöds vandrande tiggare i Sverige. Lagen riktade sig mot alla som »stryker omkring utan att söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet«. Den som greps riskerade att dömas till tvångsarbete. 

Men tack vare sitt hantverk och sin handkraft kunde luffaren fortsätta att synas på landsvägarna ända in på 1950-talet. 

Ofta hade luffaren sina rundor. Sträckan kunde bli lång. Han (90 procent av luffarna var män) visste var han var välkommen och var han blev nekad. Genom ett teckensystem kunde luffaren göra en ristning i grindstolpen för att signalera till andra om gården var värd ett besök. 

– Luffarna fanns när Fattigsverige var som fattigast, konstaterar Göran Johansson.

Det var tiden efter de svåra svältåren. En femtedel av befolkningen flyttade till Amerika. 

– Men alla kunde inte emigrera. Samtidigt gick vi från bonde- till industrisamhälle. Maskinerna tog över jobben och många människor platsade inte på den nya arbets-marknaden. 

Luffarna har både romantiserats och förminskats. I verkligheten var de en mångfacetterad krets. Några drevs av frihetstörst. För andra var luffartillvaron enda vägen bort från en utarmad eller våldsam uppväxt.

Andra var original som i luffarrollen kunde hitta en smula svängrum. Luffaren var sin tids skvallerpress. Utbroderade nyheter av det inte alltid helt rumsrena slaget öppnade dörrar.

– Det finns de som säger »luffarna var inte värda nånting«. Det var de visst det, säger Göran Johansson.

Han har tillsammans med Inger Rydbrink skrivit två böcker med titeln Luffarnas liv och leverne.
I böckerna talar luffarna med egen röst. Som »Kosta-Lasse«, född 1913 och sedd som en av de skickligaste trådslöjdarna i Småland. 

Han beskriver sin metod och sitt material. Trådens tjocklek varierade beroende på föremål. Till vispar och grytunderlägg passade en 1,5-millimetersvariant bäst, oftast förtennad, den var lagom hård. 

I många trådslöjdsföremål, till exempel vispen, ingår en spiral. Den gjordes genom att snurra tråden runt en järnstång. Tråden hölls hårt spänd medan den virades, på så sätt fick man en lång fjäder som klipptes i lämplig storlek.

Prydnadscyklarna var mästarprovet. De rörliga hjulen var mest tidskrävande, berättar Kosta-Lasse:

»Till däck trädde jag en spiral över hjulets slitbana. Navet gjordes av en två centimeter lång spiral som trädes över hjulaxeln. Ekrarna, som var av 0,5 millimeterstråd snoddes runt navet och upp emot spiralen på däcket så att ett flertal ekrar till slut blev ett fullt ekrat hjul«. 

Cykeln tog två, tre timmar att göra. Priset satte han till 2.50. Det motsvarar en knapp hundralapp i dagens penningvärde.

Redan i början av förra seklet gjorde den galvaniserade eller förzinkade tråden entré på marknaden. Den ratades av många luffare. Tråden flagnade när den bockades och var dessutom vass för fingrarna.

Ibland tillverkades föremålen av en kombination av tråd och andra beståndsdelar. 

– Kom man över en plåt- eller pors-linstallrik kunde man ta den och väva tråd runt så att det blev som en korg, säger Göran Johansson.

Man tager vad man haver-metoden går igen i dagens trådslöjd. 2025 års utbud bjuder till exempel på korgar tillverkade av kasserade elkablar som flätats in i metalltråd. 

Slöjden består. Men byter skepnad.

Detsamma gäller utsattheten. Det välfärdssamhälle som växte fram, och som gjorde att luffarepoken tog slut, drar sig steg för steg tillbaka. Köerna till landets härbärgen växer.

För hundra år sen var räddningen en hytta. En uttjänt karamellburk där middagen värmdes och en spann där kalsonger, skjortor och byxor kokades rena från löss.

För hundra år sen var räddningen en fodergång och en höskulle. Ett par kalla potatisar i handen. 

För hundra år sen var räddningen en bit tråd. 

Så var det i alla fall för Erik »Öland« Andersson. Han föddes 1906, några månader efter att hans far rest till Amerika. Vid sju års ålder flyttade han in i byns fattigstuga med sin mamma. Vid femton års ålder blev han utackorderad till en bonde för 150 kronor om året. Vid tjugo års ålder gav han sig av.

Efter ett hårt liv till sjöss och ett antal slavliknande jobb på ön där han föddes, for Erik Andersson till fastlandet. Där mötte han luffare som kunde konsten att göra trådarbeten.

I en bandupptagning, gjord på ålderns höst, berättar han:

– Jag försökte förstås, för jag märkte att de här personerna klarade sig ganska bra ekonomiskt. Jag började med enkla saker, som vispar och fönsterhakar. I början såg de hemska ut och var omöjliga att sälja. 

Snart gick det bättre.

– Jag hade lärt upp mig enormt. På Gunnebo bruk kunde man få hur mycket tråd som helst. Tänger och tråd bar jag med mig i en resväska, på cykelstyret hängde trådringar och färdiga trådsaker.

Sveriges sista luffare dog 2007, 101 år gammal.