»Jag har alltid lockats av att arbeta med fibrer och materialets själva kärna. Under mitt masterprojekt tänkte jag tillbaka på allt jag gjort, från barndomsminnen till universitetsstudier och funderade på vad jag kunde bygga vidare på och förbättra.
Jag ville ta vara på mina erfarenheter av stickning och mode och kombinera dem med min nya roll inom textildesign och vävning. Och så tänkte jag på min morbror. Han är botaniker och har alltid varit fascinerad av nässlor. Nu har det smittat av sig på mig.
Nässlan är en väldigt speciell fiber att arbeta med. Den kan inte spinnas av maskiner eftersom den är för kort. Därför blandas den ofta med andra fibrer. Men jag ville verkligen jobba med rent nässelgarn – alltså blev handspinning min metod.
Jag har testat att spinna nässlorna på många olika sätt. Jag insåg att jag kan få in mer energi i garnet om det är obalanserat – alltså att jag adderar mer tvist till garnet. Jag började tänka på nässelgarnet som en varelse med egen vilja. Det var som att vi arbetade tillsammans, nässlan och jag, steg för steg, mot den rätta formen. Det var ett intressant sätt att arbeta, långt ifrån hur jag vanligtvis gör när jag bara designar en form och genomför den.
Tidigare har jag också arbetat mycket med glas. Även här innehåller alla plagg inslag av glas på olika sätt. Jag kom att se väldigt många paralleller mellan nässlorna och glaset. Både metaforiskt och i hur de beter sig. När du arbetar med glas är du så nära materialet. Det är väldigt intuitivt, hur du formar massan när den är upphettad. Jag försökte få med mig det sättet att arbeta in i vävstolen. Hitta sätt att bryta mig loss från det förutbestämda och fyrkantiga och låta garnet visa mig vad det vill bli.
Det har varit utmanande för mig att släppa kontrollen. Och att förstå när det var dags för mig att sätta ned foten och ta designbeslut. Men efter ett tag blev jag mer varm i kläderna. Om jag är riktigt uppmärksam så kan jag uppfatta små signaler och ledtrådar, från vävstolen, från garnet och från mina egna händer, som pekar ut när det är dags att ända riktning.
Under min tid i modebranschen har jag samlat på mig en del ilska. Till exempel mot att textilen värderas lägre än modet. För mig är textilen allt och modet är bara lite strössel på toppen. Men i omvärlden ses det ofta tvärtom. Det ville jag ändra på. Jag ville låta textilen styra modet istället för tvärtom.
Nässlor och glas är mina två material. Jag vill fortsätta arbeta med dem och knyta dem ännu närmre varandra. Just nu känns det som att hela masterprojektet var en enda prolog till det som komma skall. Jag ser fram emot att fortsätta utforska.«
Belinda Gredig tog examen från Textilhögskolan i Borås 2024. Hennes masterprojekt Urtica Dioica har belönats med stipendium från Svenska vävrådet och vunnit pris vid Bilbao International Art and fashion.
