När slöjden kom tillbaka

Ändå förekom handarbete flitigt i familjen när jag växte upp. Mamma hade syjunta på onsdagar, mormor var skicklig sömmerska och min moster Elsie ska vi inte glömma, hennes rastlösa broderier satt på väggarna hos hela släkten. Och midsommarsviten Ut i vår hage smyckar fortfarande sommarhuset i Baskemölla.

Jag lärde mig något slags ändlös virkning med syrulle, påta heter det visst, men glömde lika fort bort hur det gick till. Jag gjorde mitt bästa för att bli vän med torkade växter och vlieseline (lampskärmar!). Men några konkreta resultat av sommarstudierna blev det aldrig.

Handarbetets ideologiska implikationer ska inte underskattas. Vi lever i en kultur som underskattat och närmast föraktat arbeten som bär handens avtryck; amatörism kallades det länge.

Ändå inger mig få saker idag sådan respekt som handarbetet. Inte enbart för att jag själv gått bet. Det där handarbetet kvinnor plockar fram på bussen, till kaffet och på stranden gör mig avundsjuk. En bok javisst, men handarbete! Koncentrationen, den som får arbetet att se så enkelt ut, lyser med stor skön integritet. Som barn kunde
jag lediga dagar sitta bekymmerslöst och lyckligt och stirra på mormor vid symaskinen, som om jag själv också uträttade något bara med mitt stirrande.

Lärde jag mig då något om glädje, färdighet och koncentration? Som jag haft glädje av också i mitt intellektuella arbete?

Allt slags handarbete äger en särskild sorts värdighet. Lika tråkigt som det är att se en människa sitta och läsa, lika berikande är det att se en människa som arbetar med slöjdkniven eller symaskinen.

Just nu är jag sysselsatt med trä som designmaterial. I samband med en utställning träffar jag formgivare och diskuterar deras arbeten och så ofta tillfälle ges ser jag dem arbeta praktiskt med sina föremål. Och jag fylls av samma lustkänslor och samma slags respektfullhet som när jag svärmade kring mormors tygbitar och Singermaskin.

Jag hoppas att det intresse för handmade design som berikat oss på senare år fortsätter att utvecklas och ta plats. Handarbetets ideologiska implikationer ska inte underskattas. Vi lever i en kultur som underskattat och närmast föraktat arbeten som bär handens avtryck; amatörism kallades det länge. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Handen har blivit en pålitlig avsändare, vi söker efter dess avtryck inom fler och fler områden. Inte bara inom konstens.

Den anonyme producenten utan mänsklig röst har vi fått nog av.

Slöjdandets återkomst tog tid. Vi hann nästan glömma bort att hantverk existerar. Nu hör jag dagligen talas om möbelformgivare som flyttar tillbaka sin utlandsproduktion till Sverige. Plötsligt är en hantverkare i Tibro den mest efterfrågade av alla.

Blir världen bättre av detta? Av att en liten men betydande del av vårt överindustrialiserade liv kanske åter blir småskaligt?

För håller vinden i sig kommer det att bli så. Strindberg byggde sin egen kamera – skräddarsydd för hans egna behov. Idag bygger unga begåvningar sina egna datorer – utrustade med bara den elektronik som de behöver för sin vardag.

Och mosters broderier fyller 50 i sommar.

Staffan Bengtsson är inriktad på form och arkitektur. Han har verkat som programledare på teve, utställningskommissarie, K-spanare, författare och designskribent. Tidigare var han chefredaktör på Form, nu är han detsamma på designmagasinet Bruno.