En hyllning till nålen

Spetskunskap. I fem snabba nedslag berättar Hemslöjd allt du vill veta om nålar men aldrig tänkt på att fråga.

Text Maria Diedrichs
Illustration Malin Ringsby
26 november 2014

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

1 • Nålen i religionen

En skräddare satt och sydde. Han tog en bit tyg och klippte det i bitar med sin sax. Sedan la han saxen vid sina fötter. Han tog en nål och sydde tyget till en skjorta. Sedan fäste han nålen i sin turban.

Skräddarens son som såg på, frågade honom:
– Far, saxen som är så vacker och värdefull, den låter du falla till marken. Nålen är nästan inte värd någonting – ändå placerar du den försiktigt vid ditt eget huvud. Varför gör du så?
– Saxen har sin funktion, svarade skräddaren. – Men den kan bara klippa tyget i bitar. Nålen sammanfogar bitarna och ökar tygets värde. Därför skattar jag nålen högre. Ett föremåls värde beror på dess nytta, min son, inte på dess pris i pengar.

Så lyder liknelsen om skräddaren och nålen, skriven av Sivananda Saraswati, en andlig ledare inom hinduismen. Liknelsen handlar egentligen om oss människor: nålen symboliserar en fattig arbetare och saxen en rik adelsman som lever på andras slit. Men om man väljer att tolka liknelsen helt bokstavligt så säger den något om dubbelheten i vår syn på nålen. Idag är nog de flesta av oss inne på samma spår som skräddarens son. Nålen är en dussinvara. Oansenlig och enkel. Men samtidigt är den faktiskt helt oumbärlig. Inom buddhismen tillåts munkar bara ytterst få ägodelar: tre munkkåpor, ett bälte, en skål för allmosor, ett vattenfilter, en rakhyvel, och så nål och tråd. På samma sätt finns nål och tråd än idag – fastän många av oss har glömt hur man lappar och lagar – bland de ytterst få föremål man kan hitta på ett hotellrum. En bibel i byrålådan, en minibar, en tandborste och ett sy-kit.

Nålens kombination av anspråkslös vardaglighet och absolut nödvändighet har gjort att den dyker upp lite här och där i folktro, sagor och religion. Bland annat ansågs nålen under häxprocesserna ofta ingå i den utrustning man kunde förväntas hitta hos en häxa. Genom att sticka nålen i en vägg kunde häxan öppna ett hål så stort att man kunde rida igenom det med häst och vagn. Och mycket riktigt: sökte man hos en häxerimisstänkt kvinna var det rätt stor chans att man skulle hitta en nål. Ett bevis så gott som något på kvinnans skuld.

I bibeln dyker nålen upp i ett välkänt stycke i Matteusevangeliet. Jesus säger:
»Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike«. Exakt vad Jesus menade tvistar teologerna om men klart är i alla fall att han använde en lokal version av ett talesätt som syftar på en omöjlighet. Samma uttryck finns också i Höga visan i Gamla testamentet. Även i Koranen har nålsögat smugit sig in. Där beskriver talesättet någonting som kan hända i en extremt osannolik och avlägsen framtid: »när en kamel kan passera genom ett nålsöga«. Lite som »när grisar kan flyga«.

Starkast ställning har nålen i religioner som tillskriver tingen en själ. Dit hör bland annat de två största religionerna i Japan, buddhismen och shintoismen. I februari varje år firas i Japan festivalen Hari Kuyo, nålarnas minnesstund. Då samlas kvinnor vid templen och fäster gamla trasiga nålar i mjuka tofuplattor medan munkar mässar och bränner rökelse. Ritualen som har runt 400 år på nacken är ett sätt att tacka nålarna för deras hårda arbete. Genom att bädda in dem i tofu ger man dem en välförtjänt vila. Men ritualen handlar också om kvinnorna själva, och om de sorger och tankar de antas föra över på nålarna under många timmar av sömnad.

2 • Den allra första nålen

De allra första kända synålarna gjordes i trä eller ben och hade ett kluvet huvud istället för ett öga. De användes av stenåldersmänniskor för att sy ihop djurhudar till kläder och tält. Den hittills äldsta nålen som arkeologer grävt fram hittades i södra Frankrike och beräknas vara runt 25 000 år gammal. Men man har också hittat avbrutna spetsar som tros tillhöra nålar, som daterats ännu många tusen år bakåt i tiden. För perspektiv kan nämnas att Homo Sapiens troligen kom till Europa för 40 000 år sedan och att neandertalarna dog ut för 30 000 år sedan. Någonstans i den vevan täljde någon möjligen den första nålen. Man pratar ofta om hjulet som en av människans mest revolutionerande uppfinningar, men frågan är om inte nålen varit mer avgörande för vår överlevnad, i alla fall på de kalla delarna av jordklotet.

Även här i Sverige finns fynd av nålar i ben från stenåldern och senare i brons och järn. Under vikingatiden var det vanligt att kvinnor fick sitt nålhus med nålar med sig i graven – ett tecken på att nålarna var betydelsefulla föremål. Vikingakvinnorna hängde sitt nålhus i bältet så att de alltid hade det med sig. Det känns igen från många andra nordliga kulturer. Ju kallare klimatet är, desto mer oumbärlig blir nålen.

Säkert har människor jorden över använt en hel massa olika material för att tillverka nålar, men alla har inte överlevt in i vår tid så som ben- och metallnålarna har. Vi vet i alla fall att medeltidens skomakare och bokbindare ofta använde svinborst istället för nålar. Man klöv änden av strået och flätade fast en vaxad lintråd att sy med. Spetsen var inte tillräckligt kraftig för att ta sig igenom läder, så därför fick man först stansa hål för sömmen. Från början var svinborst förmodligen ett billigt alternativ till dyra handgjorda metallnålar. Men med tiden har vissa hantverkare kommit att föredra svinborststråets egenskaper. Därför används det än idag inom vissa yrken, trots att nålarna i vissa fall gått om dem i billighet. Problemet med svinborst är bara att tråden lätt lossnar, hur noga man än flätat fast den. En smartare konstruktion har agavenålen från Mexiko. Genom att knäcka av den yttersta spetsen på agavekaktusens blad och samtidigt dra den försiktigt utåt kan man få loss ett antal långa agavefibrer som sitter fast i den vassa udden. Det blir som nål och tråd i ett. Man drar loss fibrerna allteftersom man syr.

Tekniken för att tillverka nålar av metalltråd utvecklades av muslimer i nuvarande Spanien under 1100-talet. Tråden klipptes i stycken långa nog att räcka till två nålar. Spetsar filades fram i var ände. Mitten bankades ut till en platta som man sedan stansade två hål i. Sedan klipptes de två nålarna itu. Precis samma princip används än idag i de stora nålfabrikerna, fast nu är det maskiner som gör jobbet istället för människor.

3 • Livet i nålfabriken

Ända fram till slutet av 1800-talet tillverkades alla nålar för hand. England var världsledande nåltillverkare, med en produktion på så många som 100 miljoner nålar på ett år. För att kunna hålla en hög tillverkningstakt delade man upp nålmakaryrket i flera specialiserade arbetsuppgifter: En som drog ståltråden, en som stansade hål för ögat, en som slipade spetsen. Varje nål passerade genom ett tjugotal par händer på sin väg genom fabriken.

I Uppfinningarnas bok från 1875 finns ett långt kapitel om nåltillverkning. En av författarna betraktar förtjust när unga arbetare stansar hål för nålens ögon. »Sådana arbeten med en fin nål hör säkert till de allra finaste och kan svårligen utföras av andra än barnhänder« förklarar författaren, och fortsätter med att berömma den »alldeles otroliga färdighet« barnen övar upp. De blev till och med så skickliga att de kunde slå hål på ena änden av ett hårstrå och trä den andra änden igenom. »Ett konststycke de gärna visar upp för den besökande främlingen«, tipsar han.

Det bäst betalda jobbet i nålfabriken var att vässa nålarnas spetsar. Nålsliparna arbetade i halvmörker för att kunna se hur spetsarna formades i ljuset av gnistor som slog upp. De höll några dussin nålar mellan händerna och tryckte dem mot en snurrande slipsten. En duktig slipare kunde vässa flera hundra nålar i minuten. Synålar tillverkades ofta av ståltråd som slipades mot sandsten och knappnålarna av mässingstråd som slipades mot snurrande stålskivor. För att undvika rost måste man slipa nålarna torra, vilket ledde till att arbetarna satt hela dagen insvepta i ett moln av metall- och stendamm. Man försökte få undan det värsta med blåsbälgar, men det hjälpte knappt. Det fina dammet letade sig ändå in i lungorna. »Hela kroppens hälsa undergrävs. Mässingen griper så djupt in i organismen att nålsliparens hår med tiden får en tydligt grön anstrykning« skriver författarna i Uppfinningarnas bok.

Förr eller senare drog de flesta på sig en lungsjuka som på engelska fick namnet Pointer’s rot. Den förväntade medellivslängden var inte ens 35 år. Mottot bland nålsliparna blev att leva hårt och dö ung. I Redditch, det största nåltillverkningsdistriktet, blev de kända för en utsvävande och fatalistisk livsstil. I dikter från tiden kan man läsa om hur de festade, söp och slåss innan de gick under.

I mitten av 1800-talet var industrialismen på väg med stormsteg men nålsliparna var inte sugna på att överge sin extrema livsstil. När en uppfinnare utvecklade en nålslipningsmaskin köpte de tillsammans det första exemplaret och tog med den till närmaste torg där de noggrant och närmast rituellt krossade den till smulor.

4 • Den bortglömde Walter Hunt

Walter Hunt hette en murare, uppfinnare och hopplös affärsman som föddes 1795 i en lantbrukarfamilj i delstaten New York. Han växte upp som äldsta bror till sju systrar och sex bröder och fick en nödtorftig skolgång i ett skjul i den lilla byn Martinsburg.

De flesta i familjen jobbade på ett linspinneri i grannbyn. Som vuxen blev Walter Hunt snabbt vän med spinneriets ägare Willis Hoskins, som hade god användning för Hunts talang för mekanik, när maskinparken i fabriken behövde tas om hand. När textilpriserna sjönk på 1820-talet ville Hoskins sänka spinneriarbetarnas löner, men Hunt övertygande honom om att problemet inte var arbetarnas fel, utan de ineffektiva maskinernas. Hunt utvecklade en ny och bättre spinningsmaskin och fick patent 1826.

Uppmuntrad av sin framgång flyttade han med sin fru och fyra barn till New York i syfte att samla in pengar till produktion av fler maskiner. Men hans usla affärssinne gjorde att alla sådana planer snabbt gick i stöpet. Istället blev han snart tvungen att sälja patentet.

Men det dröjde inte länge innan han fick nästa idé: Efter att ha blivit vittne till en olycka uppfann han en ringklocka för hästdragna spårvagnar, men återigen sålde han patentet innan det blivit värdefullt. Under de följande åren uppfann han bland annat en bläckflaska med självstängande lock, klätterskor med sugkoppar för akrobater, en knivslipare, en isbrytare och en gatsoparmaskin. Men han tjänade aldrig några pengar.

Sitt första riktiga guldägg värpte han 1833 när han uppfann den första moderna symaskinen. Precis som dagens symaskiner hade Hunts mässingsprototyp nålsögat nära spetsen och en undertråd som låste fast tråden på tygets baksida, till skillnad från alla tidigare symaskiner som istället härmat handsömnadens tekniker. Men kanske insåg Hunt inte värdet av sin uppfinning. Eller kanske förstod han precis – och insåg samtidigt hur många sömmerskor som skulle bli arbetslösa om symaskinen kom i produktion – mitt under brinnande lågkonjunktur i USA. Vissa menar att det var därför han avstod från att lämna in sin patentansökan.

Istället var det en annan uppfinnare som ett tiotal år senare fick ett patent till stor del baserat på Hunts idé och Hunt skrevs mer eller mindre ut ur historien om symaskinens födelse. Medan andra blev stormrika på symaskinens segertåg var Walter Hunt lika pank som vanligt. Vid ett tillfälle var han dessutom skyldig en vän 15 dollar. För att klara sig ur knipan måste han uppfinna något nytt. Han tog en lång mässingstråd och började böja den av och an. Och efter tre timmar av experimenterande var säkerhetsnålen född.

Tidigare nålvarianter hade inte haft den lilla cirkelrunda fjädern i änden som håller nålen på plats. Det gjorde att nålen lätt lossnade ur sitt fäste. Ett irritationsmoment som människor dragits med under de senaste fyratusen åren eller så, sedan de äldsta säkerhetsnålarna uppfanns. Hunt sålde genast patentet för att betala av sin vän. Sedan kunde han följa från sin verkstad hur uppfinningen gjorde succé världen över och blev en kassako i miljonklassen för patentets nya ägare.

Efter många år av rättstvister gick den berömde symaskinsfabrikanten Isaac Singer 1859 med på att betala en stor summa till Walter Hunt för originalidén till symaskinen. Men innan en enda krona hann betalas ut dog Walter Hunt i lunginflammation. Fortfarande fattig men i alla fall medveten om att han till slut fått en del av den upprättelse han förtjänade.

5 • Att välja rätt nål

– Det är viktigt, det där med nålar, säger Charlotte Svinevit, lärare i sömnad på Sätergläntan. Varenda kotte vet såklart vad en nål är, men det är ändå oväntat svårt att definiera. Den kan vara vass eller trubbig, den har ibland ett öga eller ett huvud, den är ofta – men inte alltid – avlång och smal och den används för det mesta för textila ändamål eller på kläder.

Närmare än så kommer vi nog inte. Vi har knappnålar, synålar, virknålar, nålbindningsnålar, säkerhetsnålar och märkesnålar. Och det är ändå bara toppen på nålberget. Det de flesta ser framför sig när de hör ordet är nog ändå en synål. De utmärks av att de har ett öga man kan trä tråd igenom. Men de kan också delas upp i en hel massa undergrupper. Och för brodöser, skräddare och sömmerskor är det en del av yrket att kunna välja precis rätt sort för rätt tillfälle. Konstbrodösen Louise Peribert på HV Ateljé berättar:
– Många som kommer på besök till min arbetsplats har frågor kring just nålar, och verkar ha en föreställning om att vi har väldigt avancerade specialnålar. Men trots att nålen är brodösens viktigaste verktyg är den också påfallande enkel.

Det vanligaste misstaget som en lekman gör, det är att välja en för grov nål. Det är Charlotte Svinevit och Louise Peribert överens om. En grov nål med stort öga är visserligen lätt att trä, men risken är att den lämnar för stora hål i tyget man syr i. Ögat ska inte vara grövre än tråden dubbelvikt. Väljer man istället en nål med för litet öga får tråden pressa sig igenom tyget utan tillräcklig hjälp av nålen. Det sliter också på tyget och gör det trögt att sy.

Charlotte Svinevit fyndar helst gamla fina nålar på loppis. Allra bäst är tunna, tunna, korta nålar. Så fina att man kan fånga upp en enda tråd av tyget och sy på baksidan utan att lämna ett spår på framsidan. Louise Periberts absoluta favorit är nål nummer 10 av märket Clover. Den är nämligen betydligt tunnare än andra tior och passar perfekt till att tråckla upp mönster på tunna tyger. De påpekar att man behöver många olika sorters nålar i sin nåldyna. Korta, långa, fina, grova… Trubbiga nålar är bra när man syr räknade broderier som korsstygn, där man vill att nålen ska gå mellan trådarna i tyget och absolut inte skära av dem. De är också bra att använda när man vill backa och ta upp något man broderat.

Även i symaskinen gäller det att ha rätt nål. När en symaskin syr fult, är det nästan alltid nålen det är fel på, förklarar Charlotte Svinevit. Det är fel nål, eller fel grovlek på nålen, eller så är den stött eller lite böjd. Börjar maskinen krångla ska man alltid testa att sätta i en ny nål. Är den det minsta sliten blir det tjall på stygnen direkt! För stretchiga tyger gäller det att man har en jerseynål eller trikånål med rundad spets. För tättvävt jeanstyg finns särskilda jeansnålar som klarar att ta sig igenom tyget utan att böjas.

Mest av allt handlar valet av nål ändå om en känsla som man övar upp. Charlotte Svinevit väljer helst korta nålar med korta ögon för att hon får en bättre känsla av kontroll då, men andra kan föredra ett mer avlångt öga. Viktigast är att hitta en nål som känns bra ihop med nålen och tyget. När allting stämmer, då känns det magiskt att sy, det intygar båda två.

26 november 2014

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!