Mitt inre rum

Jag tror att det är få författare och andra konstnärer som inte förstår vad hon menar. Duras beskriver ensamheten som ett hus, jag har alltid kallat den för ett rum där jag kan gömma mig för världen. Jag hittade dörren dit in redan som barn, när jag började skriva dagbok och upptäckte en underbar frihet i att det som blev till där inne inte måste bli något eller se ut på ett särskilt sätt, att det faktiskt inte fanns något alls förrän jag själv bestämde att det gjorde det.

Om ensamheten är en lika viktig förutsättning för alla som håller på med skapande arbeten vet jag inte. Jag vet inte heller om alla kan relatera till föreställningen om ett inre hus eller rum, men jag tror att den ensamhet som Duras talar om är en drift att dra sig undan för att hålla på med det som ännu inte finns, det som kanske aldrig ska bli något, det som måste skyddas för andras blickar för att kunna uppstå på sitt eget sätt.

Vissa författare vänder sig mot att kalla den processen för hantverk, men det ordet stör mig inte alls. För mig betyder det helt enkelt att hjärnan och handen samverkar. Jag kan knappt föreställa mig allt som krävs för att skapa ett fysiskt konstverk eller handarbete och inte heller om detta kräver ett ensamt inre utrymme. Jag kan bara relatera till mitt skrivande och hur ord, satser och rytmer förhåller sig till minnen, fantasier, drömmar, mardrömmar – ja, till allt jag vet och inte vet – och som bara kan sättas
i rörelse av den ensamhet som råder i detta mitt inre rum.

Jag upptäckte en underbar frihet i att det som blev till där inne inte måste bli något eller se ut på ett särskilt sätt

När jag läser Marguerite Duras romaner – vilket jag gör om och om igen – känner jag hennes stora ensamhet dra genom texterna som en förtrollande, men ibland också säreget skrämmande kraft som obevekligt suger nedåt, mot mörkret, isoleringen och desperationen. I Att skriva – som blev hennes näst sista bok – smälter upplevelserna av hennes fiktiva människoöden samman med det självbiografiska testamentet. Mot slutet av boken kommer också en passage där hon blir fullt synlig för läsaren. Hon berättar om ett besök hos en konstnär som förbereder en utställning. Konstnären talar forcerat och nervöst om sina verk och hon ser hans rädsla för att kliva ut ur ensamheten och visa sig för världen. Hon skriver: »Vi lämnar honom åt hans egen historia. Vi har stigit in i målningarna han gjort. Vi tittar på dem, vi tittar inte på honom, mannen som talar, målaren, mannen som kämpar på tystnadens kontinent. Vi tittar på dem, enbart på dem.«

Och där ser jag Duras så tydligt. Hon står tyst mitt i den ljusa ateljén medan konstnären talar allt högre. Hon håller blicken på hans verk och vet och litar på det hon ser, på allt vi kan skapa genom att låta våra hjärnor och händer verka fritt, i ensamheten inne i våra inre rum – vare sig det är målningar, lerskålar, en magnifik väv eller en vackert snickrad möbel.

Cilla Naumann är författare. Hennes senaste roman Skäret kom ut 2023.