Maria Andersson, 31, gillar inte att göra det lätt för sig. Under sina tre år på HV Skola i Stockholm har hon gång på gång hittat nya sätt att utmana sig själv.
– Jag gillar när det hela tiden finns ett motstånd, ett problem att lösa, förklarar hon.
Viljan att hela tiden lära sig något nytt har gjort henne rastlös. Så fort hon lärt sig grunderna i en textil teknik går hon vidare till nästa. Först nu har hon hittat något som fått henne att stanna: ikat. Men Maria Anderssons verk liknar inte de mönstrade ikatvävar många kanske är vana att se. Hon färgar och väver porträtt utifrån fotografier. Fyra vävar har hon hunnit med, och för varje gång utvecklar hon tekniken så att bilderna blir mer och mer precisa.
För att motivet ska hamna rätt sätter hon först upp inslaget i en särskild ram. I ramen häftar hon upp en mall av bilden hon använder, och målar motivet med både färg och vax på trådarna innan de plockas ned ur ramen och färgas. Sedan spolar hon upp trådarna på spolar och sätter igång att väva.
Till de två första vävarna snickrade hon ramar med rader av småspik längs kanten för att få till rätt trådtäthet. Nu har hon byggt en ram som går att använda flera gånger, med ställbar bredd och där hon kan montera en itusågad vävsked längs sidan istället. Lusten att lösa problem och hitta nya vägar är det som driver henne att fortsätta med ikatvävningen. Men nya metoder innebär också att det hela tiden dyker upp nya osäkerhetsmoment.
– Det är läskigt. När jag gjorde den allra första väven i min ram var allting nytt. Vartenda moment. Jag var ute på tunn is hela tiden. Jag visste hur jag skulle jobba, men jag kunde ju inte veta hur det skulle gå.
För att få lite distans till arbetet när det kändes nästan övermäktigt började Maria Andersson filma och fota det hon gjorde. På tunnelbanan hem från skolan tittade hon igenom bilderna i mobilen och klippte ihop de viktigaste momenten.
– Man blir så känslomässigt engagerad när man är mitt uppe i processen. Det var väldigt skönt att komma hem och förhålla sig till det på ett annat sätt. Jag behövde verkligen den där distansen, att gå igenom bilderna och se vad som egentligen hänt under dagen.
Inför examensarbetet känner sig Maria Andersson lugnare. Nu är det tredje gången hon använder sin ram och nu vet hon att hennes metod funkar. Men det blir nog en film till i alla fall.
– Jag har upptäckt att det är väldigt roligt att kunna förmedla min process på det viset. För mig är processen lika viktig som resultatet. Och jag vill att folk som inte är bekanta med vävning ska kunna ana hur det är gjort. Det känns kul att kunna sprida lite inspiration på det viset.
