Människokraften

»Kör försiktigt bara«, har Elias Elmström skrivit inför resan. »Får du problem på grusvägen kommer jag med traktorn och drar upp dig.«

Det är den nya tidens oförutsägbara vinter med ömsom plus- och minusgrader, ömsom snö och regn. Det känns som april fastän det är januari.

På gården – en halvtimme med bil sydväst om Sundsvall – bor fyra vuxna. Det är Elias, hans sambo, svägerska och svåger. Även beslutet att bo kollektivt har med den nya tiden att göra.
– Vi behöver ju leva mer resurssmart och lokalt framöver, och nu försöker vi. Vi får se hur det går, säger Elias Elmström medan han tar sig över isen, försiktigt, mot ladugården.

I hönshuset gal en tupp på sitt mest uppfordrande vis.
– Det finns alltid risk att låta som en dystopiker, men jag är rätt orolig för vart världen är på väg. Men oavsett det, måste det finnas andra sätt att göra livet på än att alla ska äga sin egen gräsklippare, sin egen studsmatta.

Visionen, som de delar, handlar bland annat om att kunna styra så mycket som möjligt över grundläggande behov, »mat, vatten, tak över huvudet och så där«. Att vara så självhushållande som möjligt. Då kan de inte bo i en tätort, har de resonerat.
– Och om man delar på kunskap, redskap, ansvar, arbete och boende behöver var och en heller inte äga eller kunna allt, påpekar han och skjuter upp dörren till den röda ladan. Fyra värmlandsfår vänder nyfiket på huvudena medan käkarna oförtrutet mal vidare.
De är tillfälligtvis separerade från baggarna för att inte lamma i år. 
– Vi gör inte som Elon Musk och strävar mot stjärnorna. Vi vill göra tvärt om. Istället för att hela tiden prata om artificiell intelligens pratar vi om mänsklig eller kanske ekologisk intelligens. Det finns faktiskt något coolt med människokraft, säger Elias och öppnar en dörr bredvid fårens kätte.

– Välkommen in i verkstaden. Den är liten men den duger.

Golvet är täckt av spån. Det hänger några stämjärn, skölpar och yxor på väggen och på hyllorna står träburkar i klungor, tråg i staplar. 

Han slänger ett öga runt väggarna.
– Typ allt i det här rummet kommer från tre björkar som fällts här. De stod där borta i hagen.

Han plockar ner två av burkarna. De är tre decimeter höga, tätt ornamenterade, gjorda i krympteknik. Ytan är linoljad och locken har en liten markering, så att man ser exakt hur de ska sättas i för att passa.
– Det finns en lockande utmaning i att göra lite större saker, säger Elias Elmström.
– Att ta sig förbi hindren och allt som kan gå fel.

Fördjupar man sig i en viss slags föremål kan man dessutom bli mer förtrogen med både former och tillverkningstekniker, resonerar han.

Och så vill han göra saker som kan användas.

Det var i skedtäljningen det började. Eller kanske tidigare än så till och med. Elias Elmström är uppvuxen på landet, på en gård utanför Söderköping, där en grundförutsättning var att renovera, reparera, hugga ved och odla.
– Det var bara sånt man gjorde. Men det kallades aldrig för slöjd. Sen var jag jättemycket i skogen och höll på med sånt som idag kallas bushcraft eller överlevnad, och där kom täljandet, huggandet och kluriga lösningar in helt naturligt.

Det står en bowlhorse längs ena verkstadsväggen, en slags amerikansk kusin till den i Sverige vanligare täljhästen. I den kan han spänna fast sina tråg på längden när han täljer. »Inte så vacker men genialisk«, säger Elias.

Nästan all slöjd som står staplad runtomkring har han gjort den senaste vintern. Nu är frågan vart den ska ta vägen. En del skickar han vidare till slöjd- och konsthantverksbutiker. Men han är kluven till det. Att uppmuntra till konsumtion känns inget vidare.
–  Och det finns ju ingen mening i att kränga burkar till någon som egentligen inte behöver fler, säger han. Rösten är mörk och lugn.
– Det är nog därför jag också valt att inte satsa på det här på heltid, för jag tror inte att det skulle vara lika roligt om jag behövde försörja mig på det.

Under sommarhalvåret, mellan april och oktober, inventerar han och ett 40-tal andra Sveriges skogar. De besöker platser som är slumpmässigt fördelade över landet, där allt som växer ska dokumenteras på detaljnivå vart femte år – art för art, växt för växt, träd för träd – så att man kan följa vad som hänt sedan sist.
– Min roll är att titta på vad som växer på marken. Tänk att få jobba med att hänföras och beundra!

Det är också så som han drar in den större delen av årets pengar. Vinterhalvåret däremot är han hemma, jobbar på gården, jobbar i verkstaden.
– Vi är inte ekonomiskt rika, men vi klarar oss.

Bilen är avbetalad, de har jordbruksstöd från EU.
– Men den här livsstilen kräver att man släpper mycket som man kanske inte vill släppa, som hur en familj ska se ut, ett hushåll fungera, vilka friluftsnöjen man kan ha, vilka resor man kan göra, hur mycket man kan konsumera…

Han skakar lite på huvudet. Helt okomplicerat är det inte.

På en hylla står ett par krympburkar och torkar i väntan på att skäras rena. Till skillnad mot övriga är de gjorda i al. Lite lättare, mjukare och mer känsliga för stötar än om han gjort dem i björk, säger han, »lite åt lindhållet«.
– Men även om vi själva använder saker som jag har gjort, så slöjdar jag nog egentligen mest för min egen skull. För att det är tillfredsställande. För att det är roligt. Det finns ju något urmänskligt i skapande och kreativitet.

Han pekar på ett par lieorv som står lutade mot väggen. Precis nygjorda, tänkta att användas i sommar. Gör han dem själv, behöver han inte köpa dem, säger han nöjt och kommenterar det oberoende som följer på kuppen. Själva friheten.
– Att med blod, svett, tårar och enkla handverktyg göra något som går att använda, som jag är nöjd med och som jag vid behov själv kan reparera. Det finns få andra saker som får mig att känna mig så fri.

Av samma skäl har han nyligen skaffat sig en ässja och ett städ och börjat öva sig på att smida.
– Om man lär sig lite av allt har man många ben att stå på. Och då är man heller inte helt beroende av sånt som andra tillverkar och gör. Jag tror ju att världen en vacker dag återigen kan komma att behöva den här kunskapen.

Tuppen gal igen, tar i från tårna så att alla ska uppfatta hans storhet.

Ett samhälle som är helt baserat på »externa energikällor« kommer inte att funka i längden, menar Elias Elmström. Det är ett av skälen till att han talar sig varm för handverktyg. Sina burkar, till exempel, har han gröpt ur med timmernavare, skölpar och bandkniv. De förutsätter varken eluttag, bensin i tanken eller dator.
– De förutsätter bara mig. Och människokraften!

Han lyser upp.

Ifall världen skulle haverera fullkomligt, är den kraften en form av kompetensbank att förvalta.
– Vi behöver vårda kunskapen om hur man själv kan lösa problem och tillverka sig det man behöver. Till exempel hur man kan hantera sina odlingar utan att nödvändigtvis behöva köpa jord från Plantagen. Eller hur man kan plöja sin odlingslott utan traktor. 

När han tvivlar på alla timmar som han lägger ner i verkstaden – trots att han kallar det för himmelriket där inne – brukar han tänka att det är där han ska lägga sitt krut. På att föra kunskapen vidare. 

Han ska snart hålla sin första kurs i nybörjartäljning i Medelpads hemslöjdsförening, och den är fulltecknad. När han gick med i föreningen nyligen, gjorde han det bland annat för att få ett slöjdande nätverk. Eftersom han varken har gått på slöjdskola eller bott länge på ett och samma ställe, känner han rätt få i branschen.
– Men föreningsfolket har koll på många hantverkare i länet. De ger mig ett hum om vad som händer här i trakten. Jag får nya kontakter. Och det är trevligt! Jag tycker så mycket om att man inom slöjd och hantverk kan lära av varandra.

Det gäller både levande och döda. En av hans största inspiratörer, säger Elias Elmström, är den västerbottniske slöjdaren Bengt Lidström som gick bort 2007. Sätten som han jobbade med karvsnitt. Som att han dekorerade kanterna på sina tråg.
– Det hade varit kul att träffa honom. Jag har sett makalösa saker som han gjort.

Utanför har solen börjat tina upp isen. Ett tunt lager vatten glittrar på ytan. Granarna gungar mjukt i vinden. Elias berättar om den mark som följde med i köpet av gården. Sex hektar är klassade som nyckelbiotop, resten har inte varit kalhuggna på 60, 70 år.
– Det finns potential. Jag är glad att vi köpte. Annars hade nog gården gått till ett stort skogsbolag som styckat av den och skövlat skogen. Nu ger vi den här lilla plätten en chans så länge vi bor här.

Han har nyligen tagit ner ett par granar för att byta ut de nedre timmerstockarna i ett gammalt härbre som står bakom ladugården. Det finns alltid något att göra. Det finns alltid något att lära.

Elias Elmström ser sig om i verkstaden. Senare idag ska han ta sig an krympburkarna i al. »Gå bananas med verktygen«, som han säger. Göra dem så vackra som han bara kan.
– Det här kan vara ett sätt att göra livet på. Kanske. Vi testar i varje fall nu. Det är tilltalande. Men också utmanande. Och jag vill ju inte vara extrem. Jag vill ju ha en fot kvar i det moderna samhället också. Men det finns inget annat alternativ för mig än att försöka göra det här.