Krönika

Machovirkning

Text Theo Sundh
Foto Theo Sundh
15 augusti 2012

I går var jag på en vinbar. Min kompis var försenad och då tog jag upp en virkning och fortsatte med en mössa som jag just hade börjat på. Så snart jag satte igång riktades allas ögon mot mig. Det är kanske inte konstigt. Jag är en skäggig kille i 30-årsåldern som sitter och virkar i en bar. När jag möter omgivningens blickar ler de lite besvärat. Jag har upplevt det här förut och ler tillbaka.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Efter ett par glas vin sitter alla som hypnotiserade och stirrar på min virknål. Den vinklas fram och tillbaka. En kille kommer fram och säger att det är väldigt lugnande att sitta och titta på medan jag stickar. Jag har ingen lust att rätta honom. Virkning och stickning är samma sak i mångas ögon. Ja, det är en lugnande verksamhet, svarar jag. Den är väldigt bra mot högt blodtryck och stress. Redan på 1920-talet använde sig forskare och doktorer av stickning och virkning för att rehabilitera patienter med stress­åkommor och mentalt relaterade sjukdomar. Det är först när killen droppar av som jag inser att jag oavsiktligt har insinuerat att jag är mentalt störd eller otroligt stressad. Jag är varken eller.

Kvinnan som sitter bredvid mig vid baren säger: »Nu ska jag börja virka«. Jag vet att hon tänker att om en så där skäggig drummel kan lära sig att virka, då kan jag också. Och det kan hon ju! Men det hon inte vet är att jag har virkat sen jag var fem, jag behärskar den här tekniken utan och innan. Med två sanna virkentusiaster i släkten, mormor och mamma, var det självklart att också jag och mina systrar skulle börja.

Jag vet att virkning är en ovanlig hobby för en vuxen man. Men för mig är den ultimat.

Jag vet att virkning är en ovanlig hobby för en vuxen man. Men för mig är den ultimat. Den är materialsnål, den kräver inte stort utrymme och den är portabel. Det går att göra användbara saker, som mössor, sportstrumpor och dödskallar. Min hobby har heller aldrig fått mig att känna mig mindre manlig, trots att just den tanken förmodligen är ett av skälen till att folket i baren stirrar på mig. Det är underligt, men den gamla ingrodda föreställningen om att alla husliga aktiviteter och arbeten ska vara tillskrivna kvinnan lever kvar just i stick- och virkvärlden.

Tänk på bakning och matlagning istället. Idag upplevs de sysslorna nästan könsneutrala, fast också de ansågs omanliga för ett par år sen. Trots det är handarbete fortfarande kulturellt kodat till det feminina. Men ni ska se min virkning. Det är ingenting feminint med den. Jag virkar grejer som min mormor aldrig skulle ha drömt om.

För manlighet flyger inte ut genom fönstret när man rör vid en virknål. Handarbete är bara så feminint som man väljer att göra det. Fråga bara de fängslade i Marylands fängelse. Där driver den amerikanska organisationen Knitting behind bars stickkurser för fängslade brottslingar. Eller ta den lika amerikanska organisationen Krochet Kids. Den är skapad av tre unga killar för att hjälpa kvinnor i fattiga länder att erhålla sitt livsuppehälle via virkning.

Man kan snöa in lite för mycket på vad som kulturellt sett är tillskrivet män respektive kvinnor. För mig är virkning helt enkelt en personlig grej. Jag gillar att virka och jag är stolt över att ha lärt mig ett hantverk som jag har nytta av i mitt liv. Så mitt tips till dig som känner dig sugen på att börja men ändå tvekar är:
Om en så här skäggig drummel kan göra det, kan du med.

Theo Sundh kom i våras ut med boken Virkat för män. Till vardags arbetar han med marknadsföring på ett bokförlag i England.

15 augusti 2012

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!