Lycka och livskraft

Storken landar på en skorsten. Det är ett rött fallfärdigt tegelhus och bredvid står en gammal kvinna under ett parasoll och säljer honung. Det ser likadant ut i de flesta byar häromkring. Förfallet är påtagligt. De flesta som bor kvar är äldre, och de unga har flyttat till länder som Tyskland i jakt på arbete. Med några få undantag.

En av dem är Tsvetomir Stefanov, 24 år.
– Välkommen till Chiprovtsi, här bor det tusen människor, säger han och ler stort:
– Det är en väldigt optimistisk siffra!

Den lilla byn, som ligger insprängd mellan blandskog, betesmarker och ängar, har halverat sitt invånarantal sedan 1980-talet. Också landets befolkning som helhet har minskat med flera miljoner sedan dess. Men här surrar av fjärilar och bin. Då och då kommer vandrare till bergen omkring, nära gränsen mot Serbien, och i de vilda skogarna finns både björn och varg.

Ändå är det inte landskapet som har satt Chiprovtsi på kartan – utan den flera hundra år gamla och obrutna traditionen att väva släta, mönstrade ullmattor, ett arv som 2014 också tog plats på Unescos förteckning över mänsklighetens immateriella kulturarv.
– Min mamma och moster, och mormor före oss, alla har vi vävt, säger Jordanka Pavlova, en av de runt tjugo äldre kvinnor i byn som fortfarande håller tillverkningen av Chiprovtsis karaktäristiska mattor vid liv.
– Vi för traditionen vidare.

74-åringen sitter på en liten träpall i det vardagsrum som också är arbetsplats. Den stående vävstolen är placerad invid väggen. På golvet bredvid ligger mattor i olika storlekar, färger och mönster. De ligger högvis i köket också och täcker trappstegen upp mot övervåningen.
– Det är en hård, tät och lätt matta, säger Jordanka när hon ska beskriva karaktären.

Ett annat sätt att säga det på vore en slätvävd matta utan lugg, där inslagstråden plockats fram och tillbaka mellan varptrådarna och mönstren skapats genom att byta färg på garnet. Ett slags kelim. Motiven ser likadana ut på bägge sidor.

Jordanka visar sin tupitsa, den vävkam som hon använder till att packa inslagsgarnet med under vävningen, hantverket förutsätter inte så många fler redskap än så, säger hon. Hon har vävkammar i stål så väl som slitstarkt bokträ. Plus ett slags träkrokar för att hantera
och lyfta varptrådar.

Så här har mattor vävts i trakten kring Chiprovtsi åtminstone sedan 1600-talet.

Mönstren är oftast geometriska, med nedärvda betydelser som till exempel kan ha med livskraft och välgång att göra – som livets träd – eller stiliserade djur, som representanter för naturens kraft. Ornamentiken sägs hålla onda krafter borta.  
– Symbolerna sprider lycka, säger Jordanka och suckar ändå lite.

Trots att hon försöker hålla ryggen så rak som möjligt under vävningen, värker den då och då. Passen är långa, ibland upp mot tio timmar om dagen. Tekniken bakom Chiprovtsi-mattorna är tidskrävande. Att tillverka två kvadratmeter tar en hel månad, förklarar hon.
– Samtidigt känner jag mig så tillfreds inombords när jag lämnar över mattorna till mina kunder och ser deras leenden.

Men i dagsläget förstår hon inte riktigt hur traditionen ska leva vidare.

Intresset för att köpa mattorna är visserligen stort, särskilt sedan inflytelserika influerare börjat lyfta fram dem på sociala medier. Efterfrågan är större än tillgången och väntetiden på en beställning kan vara i flera månader. Men den unga generationen vill inte sitta vid en vävstol hela dagarna, konstaterar hon. I synnerhet inte när mattorna går för så låga priser som mellan 550 och 800 euro per kvadratmeter.
– Då vill ingen tillverka dem längre, klargör hon.

Hon tystnar lite.
– Vi måste på något vis göra mattorna och hantverket mer populära, så att unga kvinnor kan få mer betalt. Då kommer de vilja väva, säger hon.

Själv brukar hon ha teven på i bakgrunden när hon arbetar. Att hantverket är repetitivt stör henne inte. Snarare använder hon ord som »harmoni« och »full lycka« för att beskriva vad vävningen ger henne.

Bredvid en porlande bäck i byn, ligger ett annat hus. Inifrån hörs det rytmiska bankandet från en tupitsa som snabbt pressar ner nya inslagstrådar.

Sevka Bardinska är en av Bulgariens mest kända textilkonstnärer och vävare. Hos henne har mattorna mer färg än de vanligtvis har. De riktigt traditionella Chiprovtsi-mattorna har vävts av handspunna och växtfärgade garner i dova toner. Men hos Sevka är det knalligare.
– Ja, jag lägger färg på färg, och blandar dessutom trådar med varandra, så att färgerna går in i varandra, säger den pigga 85-åringen.
– Jag är den enda som tillverkar mattor på det här lite mer konstnärliga sättet.

Hon plockar fram några lådor med ull, i alla tänkbara färger. Att hitta den bästa ullen från bulgariska får är en konst nuförtiden, förklarar hon. Allt färre jobbar med ullberedning, med sämre kvalitet som följd.
– Jag mixar över 20 färger i en matta, och lägger tre färggrunder, men det måste vara den bästa ullen som går att få tag i, säger hon.

Händerna värker numera, och även ryggen, men det kvittar. Hon beskriver sitt livsverk som »Guds gåva« och säger att det gäller att »tänka positivt« under vävningens gång.

Också i texten på Unescos hemsida, där det immateriella kulturarvet presenteras, står det om olika trosföreställningar och ritualer kopplade till mattvävningen i Chiprovtsi, som att väverskorna »ber om framgång innan de sätter igång med en ny matta«.

Det var just Sevka Bardinska som, när traditionen att väva de här mattorna skrevs in på Unescos lista 2014, lämnade över en som hon själv gjort till organisationens generaldirektör.

Huset vid bäcken är idag till hälften ett mattgalleri och Sevkas passion går inte att ta miste på.
– Jag gör det jag helst vill göra, sju dagar i veckan.

Tillbaka till den unge Tsvetomir Stefanov som hälsade välkommen.

Han har precis startat ett litet ölbryggeri, för att brygga pale ale av vatten från källor i bergen. För, som han säger, det behövs fler arbetstillfällen här.

Han ser ut över byn och bergen som tornar upp sig därbortom.
– Min dröm är att människor ska komma hit för naturen, ölet och mattorna. Tillsammans kan de ge Chiprovtsi en framtid.