Höja rösten

Jag jobbar ju som psykolog. Den utbildningen skaffade jag mig från början av strategiska skäl. Jag ville ha ett meningsfullt yrke som samtidigt gav mig råd att jobba deltid
för att kunna vara i ateljén och väva resten av tiden. Vävningen har varit en förälskelse sedan jag testade första gången för trettio år sedan. Men patienterna, det bestämde jag tidigt, de skulle hållas utanför vävarna. Sedan visade sig det förstås vara omöjligt. Det liv man lever påverkar en.

Sedan 2016 jobbar jag på Flyktingbarnmottagningen i Göteborg och varje arbetsdag träffar jag barn som blivit jätteilla utsatta av totalitära stater. De kan till exempel ha kommit hit på grund av krig eller för att deras föräldrar gjort något som stört de styrande, som att vara journalister. Det är ju livsfarligt att säga sin mening på många håll i världen.
En enda rad i en sång kan leda till dödsstraff.

Eller att man över huvud taget sjunger.

Det var just en låt som blev startskott till vävarna om yttrandefrihet. Jag fick höra om en kurdisk rappare i Iran som dömts till döden på grund av en låttext. Jag ville påminna om honom. Ungefär så enkelt. Sedan gjorde jag åtta eller nio vävar med olika musiker som fängslats för sin musiks skull. En idé ledde till nästa och nu har jag vävt en lång rad bilder som på olika sätt har med yttrandefrihet att göra. Och med censur, självcensur och angiveri. Jag har också vävt böcker och radioapparater – det som hör till infrastrukturen runt det fria ordet. Även den brukar ligga risigt till när yttrande-friheten hotas.

Jag har alltid fullt av bilder i huvudet. Det är så min hjärna fungerar. De står på kö där inne, även om vissa hinner falla bort innan de realiserats. Det tar ju sådan tid att först väva klart det jag håller på med. Men en del av idéerna hänger envist kvar och vävningen tvingar en dessutom att stanna upp. Att måla, till exempel, skulle lätt kunna gå för snabbt för mig. Men det finns en slags politisk dimension i den långsamma vävningen. När man tillbringar så lång tid med något, så måste man mena vad man gör.

Jag funderar mycket på vart samhället är på väg. Förr tänkte nog de flesta av oss att vi i Sverige måste ta bra hand om barn som utsatts för krig. Men de senaste åren har de barnen istället allt oftare målats upp som ett hot. Det blir obehagligt när mänskliga rättigheter inte längre är något vi kan ta för givet. Som barnkonventionen. Eller yttrandefriheten. Även här i Sverige pågår ju diskussioner om vem som ska få höja sin röst och läsa sagor till exempel, det ska ju i varje fall inte vara transpersoner, och i vissa av USA:s delstater förbjuds numera bok efter bok. I mina mörkaste stunder funderar jag på om också det jag gör, mina vävar, kommer bli politiskt farligt en dag. Om man jobbar med barn som levt i länder där extremistiska grupper har makten – som har ärr efter piskrapp på huden – då går det liksom inte att inte ta de här frågorna på allvar. Jag stirrar världens ondska i ögonen varje dag, så känns det. Så jag måste väva det här. Det är det minsta man kan begära.

Min vävbindning är tuskaft, upp och ner med tråden över varpen bara, och jag jobbar med lingarn från olika loppisar. Ull är för mjukt för mig, det är som gummiband. Lin är mer bestämt, hårt, det rör inte på sig. Sedan är det fint också. Och håller länge. Färgerna väljer jag av olika skäl. Jag vävde till exempel blått runt huvudet på en av de fängslade musikerna. Jag ville liksom ge honom luft, frihet och utrymme. Men på nästa väv gjorde jag en orange bakgrund, lite mer klaustrofobisk tyvärr, och det var mest för att vävarna skulle bli fina bredvid varandra. Jag ser dem som en slags serie av bilder som gärna kan få betraktas tillsammans. Det går nästan inte att fatta vad vissa människor är beredda att utsätta sig för för att stå upp för sina övertygelser. Det modet. Som de kvinnor i Iran som fortsätter hävda att de ska få gå klädda som de vill, trots allt de riskerar. Sånt tänker jag på. Samtidigt som det hela tiden är hit jag vill. Till vävstolen.

Vävningen i sig handlar mycket om logik och matte. Det passar mig. Tekniken är inte hemlighetsfull på något vis. Men att jag fastnade för den redan fösta gången jag testade har nog också med min arbetarbakgrund att göra. Vävning är rejäl på nåt vis. Det har nog präglat mitt val av teknik mer än jag fattar. Men grejen är att det också blir roligare och roligare ju längre jag håller på.

Just nu väver jag barn. Ett par bilder handlar om barns rätt att skriva, läsa, räkna och leka. För tycker vi verkligen att alla barn har rätt till grundläggande utbildning? Till kunskap som också ger dem en röst att använda i världen?

För mig är vävarna en slags reaktion på den så kallade Angiverilagen, den omdiskuterade lag som går ut på att offentliganställda ska kunna tvingas berätta för polis och Migrationsverk om de arbetar med papperslösa människor. Eftersom jag jobbar med barn som flytt till Sverige har talet om den lagen skrämt mig ordentligt. Jag har också noterat att knappt någon diskuterar vad den, om den fick genomslag, skulle kunna göra med rättssamhället i stort. I min värld är tvingande angiveri en slags definition av en polisstat.

Ibland får jag frågan om hur jag orkar jobba med det jag gör. Men dels är jag ju utbildad för det, dels kan vi faktiskt hjälpa barnen när de väl kommer till oss. Hjälpa dem att må bättre. Det kan nog vara tyngre att bara vara ett vittne. Men när jag inte är på jobbet, är det hit jag vill och alltid har velat. Till vävstolen.«