Himmelriket på hemmaplan

Idag är det ofta tyst här, men under storhetstiden i mitten av 1800-talet var här liv och rörelse. Då bodde 300 personer i byn som idag är ett museum där frivilliga syr, snidar, gör svepaskar, kvastar och håller tryckeriet igång. Under glansdagarna levde runt 6000 människor som shakers över USA, fördelade på 19 byar. I Canterbury Shaker Village dog den siste medlemmen 1992.

Shakerrörelsen grundades av radikala kväkare i engelska Manchester i början av 1700-talet. Det var en religiös, konservativ och strängt asketisk rörelse. Det var också där, i Manchester, som den fattiga textilarbeterskan Ann Lee växte upp, hon som med tiden skulle komma att bli de amerikanska shakerföljarnas ledare. Efter att både ha blivit förföljd för sina religiösa övertygelser och förlorat sina fyra barn var hon en av många som längtade efter ett annat liv. En uppenbarelse visade henne att hon skulle ta shakerrörelsen till Amerika.

Sagt och gjort.

I USA var planen att skapa heaven on earth, ett himmelrike på jorden i väntan på Kristus återkomst. Följaktligen är också rörelsens formella namn the United Society of Believers in Christ’s Second Appearing.

För en shaker skulle allt arbete utföras till guds ära, oavsett om det handlade om att sopa golv eller bygga stolar. Virket till möblerna hämtades från byarnas egna ägor – furu, alm, björk, valnöt, lönn och körsbär. De små samhällena satsade på att vara så självhushållande som möjligt, både vad gällde mat och byggnadsmaterial. Om ett himmelrike på jorden skulle skapas, behövde ett visst avstånd hållas till den omgivande världen.

»Händerna är till för att jobba med och hjärtat är hos gud«, sa Ann Lee.

I det jordiska himmelriket skulle det vara rent. »Det finns ingen smuts i himlen.«

Följaktligen var ordning och reda viktig i shakerbyarna. Renligheten ansågs gudomlig. Husens inredning skapades för att städningen skulle gå lätt, med inbyggda skåp och knopplister med svarvade knoppar längs väggarna, där stolar gick att hänga upp för att göra golven fria och lättsopade.

År 1860 producerades 36 096 kvastar i Canterbury Shaker Village.

»Sträva efter enkelhet och perfektion i allt du gör«, uppmanade Moder Ann Lee och bad sina anhängare att utföra allt hantverk som om föremålen hade tusen år att leva men som om upphovspersonen skulle dö i morgon.

Shakerstilen brukar beskrivas som tidlöst minimalistisk, ett uttryck som genom åren fått många efterföljare. Till dem hör exempelvis danske designern Børge Mogensen, som ritat shakerinspirerade stolar och bänkbord, och den amerikanska hantverksrörelsens fader George Nakashima.

Idag går det att gå kurser på shakermuseet i New Hampshire. De hålls i samma byggnad som var byns möbelverkstad på 1800-talet.

En som gjort det är Robert Gewecke. Han är pensionerad ekonom med en weekendfarm i närheten och fick upp ögonen för shakerhantverket efter att ha köpt en bok om hur möblerna byggdes.
– En sådan kurs går du en gång i livet och jag njöt, säger han och sammanfattar vad han ser i möblerna:
– De är unika i sin enkelhet, utan krusiduller och ornament, och blir därför vackra. De har en känsla av lätthet i stället för att verka tunga. Dessutom är de praktiska eftersom de är konstruerade för ett syfte.

Det är traditionella konstruktioner som gäller. Stommen till stolarna är sammanfogad med tappar i ben och tvärstycken, sedan är tappen låst med ett stift av trä. Också ramarna till skåp och dörrar är sammanfogade med tappar medan lådornas front och sidor är förbundna med sinkning i gavlarna.

I Canterbury finns möbler kvar sedan sent 1700-tal, bland annat olika sorters skrivbord och förvaringsmöbler. De var ofta målade i röd hemtillverkad linoljefärg, då och då också i blå och grön. Ibland fernissades möblerna. Sitsar och ryggbrickor på stolarna kunde vara flätade av färgglada band.

Den entusiastiske kursdeltagaren Robert Gewecke fascineras av hur själva arbetet var organiserat.
– Det fanns inga hierarkier. Att sopa golvet var lika viktigt som att investera pengar. En shaker var också för allas lika värde och för likhet mellan könen. De ägde allt gemensamt, var pacifister och antirasister.

Församlingsmedlemmarna var heller inte bakåtsträvare som exempelvis Amishfolket, en grupp som de ibland blandas ihop med. Där Amish är emot den tekniska utvecklingen och tittar bakåt, var en shaker ofta innovatör. Exempelvis utvecklades tröskverk och gödselspridare till jordbruket inom rörelsen.

Guiden Kevin Marzoli, som jobbar i Canterbury Shaker Village, räknar upp fler uppfinningar gjorda inom shakerrörelsen. Som klädnypan. Och cirkelsågen.
– De kom också på att lägga frön i påsar och sälja dem. De gillade teknologi och nyheter, de hade tidigt telefon. Och det var deras påhitt att göra kvastar platta nertill, fortsätter guiden.

Han står vid det äldsta huset. Det är möteshuset som byggdes samma år som byn grundades, 1792. In i byggnaden leder två separata dörrar, en för systrar och en för bröder. Inom shakerrörelsen levde män och kvinnor separat i klosterlikt celibat. Här bildades inga nya familjer och föddes inga barn. Om en man och en kvinna blev förälskade fick de flytta.

Det växte visserligen upp en del barn här, men det var föräldralösa barn som blivit omhändertagna och som i vuxen ålder fick välja om de ville stanna eller ej. Så rekryterade församlingarna en del nya medlemmar. Men var och en skulle ansluta sig frivilligt. Shakerrörelsen var över lag kända för sitt sociala engagemang och för att de, exempelvis, modifierade verktyg och föremål så att de också skulle passa äldre människor och personer med särskilda behov.

Det fanns ingen förkunnande präst, ingen nattvard. Varje måltid sågs som en nattvard i sig. I möteshuset, där det gemensamma söndagsmötet hölls, var dans och sång ett sätt att sätta sig i förbindelse med gud. Från början var danserna spontana och fria men med tiden utvecklades de till alltmer formaliserade cirkeldanser.

Idag finns bara två shakers kvar i USA sägs det. De lever i Sabbathday Lake i Maine. Trots det är många utomstående intresserade av rörelsen, men att ta steget över till att bli en troende utövare upplevs i allmänhet alltför krävande för en nutidsmänniska, säger guiden Kevin Marzoli.
– Att överlämna sitt liv till gud, leva i celibat, ge upp privat egendom och sin frihet, det är svårt.

Men respekten för shakers utsökta hantverk lever i högsta grad vidare. Originalmöbler går för stora pengar. De är skapade till guds ära.