Hålla ihop

Han är i gång med att förbereda ännu en resa. Som en av de aktiva i föreningen Smeder utan gränser har han vid det här laget varit med och levererat åtta bilar med förnödenheter till systerorganisationen Synergi, grundad av ukrainska smeder.
– Det finns ju inte så många smeder i världen, så vi umgås mycket internationellt, berättar han.

När Sovjetunionen upplöstes och Ukraina blev självständigt, bjöd ukrainska smeder snabbt in kollegor från andra länder till en smidesfestival i Ivano-Frankivsk, en stad i västra Ukraina.
– Många skandinaviska smeder har varit där genom åren och det har uppstått ett band mellan oss.

Samarbetet i den internationella smedgemenskapen fördjupades 2011 efter terrordåden i Oslo och på Utøya i Norge. Då startade den svenske smeden Tobbe Malm projektet Järnrosen. Över 900 smeder från trettio länder smidde varsin ros och skickade till Norge där de sattes ihop till ett monument som står utanför Oslo domkyrka idag.
– Väldigt många ukrainska smeder smidde rosor då. När kriget brakade loss fullskaligt hörde de av sig och sa: »Vi har hjälpt er. Kan ni hjälpa oss nu?«.

Det de frågade efter var en fyrhjulsdriven bil och bärbara elverk.
– Så vi gick ihop ett gäng smeder och sa att det är klart vi fixar en bil och lite elektricitet och åker. Sen har det rullat på.

Bilarna de kör ner är fyllda med mat, mediciner och andra förnödenheter.
– Det behövs väldigt mycket verktyg för att laga saker. Svetsar, vinkelslipar, hammare, spett, spadar och sågar. Många presenningar och rep.
– Det du behöver för att överleva i skogen. Vissa soldater har ju varit ute i fält i snart fyra år, säger Micke Maasing.

Föreningsmedlemmarnas kunskaper i traditionella hantverkstekniker har kommit till användning. Smeder i Sverige, Slovakien och Ukraina har smitt tusentals timmerhakar till skyttegravarna.
– I Sverige har vi oftast timmerhakar tillfälligt när vi timrar hus. I Ukraina används de som permanenta häftklamrar för att hålla ihop väggarna i skyttegravar. Det behövs hela tiden nya och i stor mängd.

En repslagare har hjälpt till att slå massor av rep. De behövs för att hålla upp de maskeringsnät som används som skydd för att förhindra upptäckt av drönare, och första krigsvintern gjorde föreningen ett upprop och bad folk sticka raggsockor till soldaterna.
– Det kom in mängder! Så pass mycket att det faktiskt gjorde skillnad och folk vid fronten kunde hålla sig varma om fötterna.

Flera yxfabriker i Sverige skänker också regelbundet exemplar från sin andrahandssortering.
– Vi har några yxsmeder som skaftar upp dem innan vi transporterar ner dem. Det går åt många yxor vid fronten.

I genomsnitt har Smeder utan gränser kört ner en bil varannan vecka sedan kriget startade. Fyrhjulsdrivna bilar är det som efterfrågas. De skänks till föreningen av privatpersoner eller köps in för pengar som människor donerar. Bilarna används för att transportera skadade och köra mat och sjukvårdsutrustning. Och nya fordon behövs ständigt.
– Ryssarna skjuter sönder dem med drönare. Så fort någon är ute och rör sig minsta lilla, så kommer drönarna. Det sprängs bilar på löpande band. För att undvika att bli träffad måste de köra ganska fort och vårdslöst och vägarna är inte jättebra så de kör också sönder bilarna. Det är en otrolig förbrukning av fordon, säger Micke Maasing.

Har det någon betydelse att föreningens aktiva medlemmar främst består av smeder?
– Vi har ju ett stort kontaktnät när det gäller svetsar och sånt och många kan laga bilar. Men det kan ju en epa-ungdom i Åmål också, så det är inte unikt för oss, säger han och funderar en stund.
– Det verkar snarare som om smeder generellt är väldigt solidariska. Folk som jobbar med hantverk har ju ofta inte så mycket pengar och då har man andra sätt att lösa problem, säger Micke Maasing och påpekar att väldigt mycket går att göra med ideella krafter.
– Det är intressant att se hur civilsamhället ställer upp. Framför allt i början på kriget. Volontärerna var ju snabbare med att få in grejer än vad staterna var.
Smeder utan gränser åkte ner med fordon och elverk för första gången i maj 2022.
– Då hade ju Sverige bara skickat lite hjälmar i princip.

Just civilsamhället har historiskt sett spelat en viktig roll vid kriser och krig. Ordet kommer från engelskans »civil society« och betyder ungefär samma sak som föreningsliv eller folkrörelse, begrepp som var vanligare fram till 1990- talet då det inlånade uttrycket tog över. Civilsamhället inkluderar föreningar, trossamfund och ideella organisationer och är också en del av civilförsvaret, samhällets gemensamma beredskap inför oväntade hot. – I det svenska sättet att organisera vår beredskap har det sedan andra världskriget funnits en stark koppling mellan stat och civilsamhälle, säger Björn Lundberg, docent i historia vid Lunds universitet.

Idén om ett försvar av det civila samhället uppstod på 1930-talet efter bombningarna av den baskiska staden Guernica under spanska inbördeskriget. Det var första gången som bomber användes storskaligt mot vanliga människor och världen chockades av förödelsen och brutaliteten. Pablo Picassos tolkade senare händelsen i sin kända målning »Guernica«.
– Det fanns en stor rädsla för vad det moderna kriget skulle innebära för civila framöver. Man började organisera luftförsvar för befolkningen i händelse av ett flygangrepp och där påbörjas det som senare kommer att kallas civilförsvar, säger Björn Lundberg.

Decennierna efter andra världskriget handlade det om att bygga skyddsrum, brandsanera vindar och att genomföra storskaliga utrymningsövningar. Med oron för kärnvapenkrig växte också insikten om att då kommer inte samhället räcka till för att hjälpa människor, utan folk kommer få klara sig bäst de kan.
– Myndigheterna började betona att ju mer folk klarar sig själva desto mer kan staten koncentrera sina insatser där de verkligen behövs. En utgångspunkt som vi ju ser även i dagens civilförsvar, säger Björn Lundberg och påpekar att även om vi alla uppmanas att ladda upp med vattendunkar, vevradio och mat för en vecka, så handlar beredskap om att förbereda sig för något som man inte vet vad det är.
– Beredskap handlar om förmågor, färdigheter, och attityder. Att vara förberedd är ett slags mindset. Den teoretiska kunskapen, de praktiska färdigheterna och de känslomässiga attityderna. All beredskapsplanering måste innefatta de här tre delarna. Just denna treenighet: kunskap, praktiska färdigheter och problemlösarattityd utmärker slöjden och borde ses som en resurs i beredskapssammanhang.

Det menar Maria Haneskog, hemslöjdskonsulent vid Hemslöjden i Kronoberg som dragit i gång ett projekt för att undersöka hur slöjd kan stärka människors känsla av beredskap. – Det finns ju en enorm kunskap inom slöjdrörelsen som vi menar är viktig vid en kris. Men idag är det inte självklart att slöjden är med när man pratar om beredskap. Det borde den vara, vi jobbar ju med att göra människor kapabla, säger Maria Haneskog.

I projektet En säck ved och en korg trasor har en grupp slöjdovana personer fått prova basala hantverkstekniker och lärt sig mer om material och verktygshantering.
– En kris kännetecknas oftast av att man inte alls är förberedd på den. Så jag tycker att innebörden i ordet slöjd, om det nu kommer från ordet slug, är det som är det viktiga. Som slöjdare har man en förberedelse i hjärnan eftersom man tror att man klarar av saker, säger Maria Haneskog.

Hon tycker att hemslöjdsrörelsen behöver visa vad den kan bidra med.
– På något vis borde slöjdiga personer finnas representerade när man pratar om samhällets beredskap. Vi behöver bli mer synliga. Därför startade vi det här projektet för att visa för andra vad vi är och kan. Som förening och landsomfattande rörelse är det viktigt att vi är med där diskussionen om samhällets beredskap förs.

Det är något som Västerbottens hemslöjdsförbund tagit fasta på i sitt senaste projekt. Genom att göra ett eget beredskapshäfte med titeln Ingen slöjd, ingen beredskap vill föreningen göra ett inlägg i diskussionen om samtidens krisberedskap. Ett slags replik till broschyren Om kriget eller krisen kommer.
– Vi vill upplysa om den kunskapsrikedom som finns inom slöjdrörelsen, berättar Emma Ewadotter som varit projektledare. Hon poängterar att det inte är tänkt att folk ska lära sig att slöjda via häftet.
– Det krävs ju mer än en folder för att lära sig sånt som man behöver för att vara kapabel. Det är mer ett opinionsmaterial än en instruktionsbok.

Efter ett »jäkla vridande och vändande« som hon säger, har styrelsen mejslat fram ett kärnfullt budskap om slöjdens roll i beredskapstider. Fyra kortfattade kapitel handlar om att organisera sig, om återbruk, material och verktyg samt vården av dessa.
– Lär känna varandra, inventera er närmiljö och ta reda på vad ni besitter för kunskaper tillsammans. Det kan man ju göra när man träffas i sin slöjdförening till exempel, säger Emma Ewadotter och fortsätter:
– När det gäller återbruk framhåller vi att nästan alla former av slöjd har haft återbruk, hushållning och resurssnålhet som förtecken. Ju fler slöjdtekniker man kan desto mer kapabel blir man att tänka och använda återbruk i vid bemärkelse.

Hon kallar materialvård och materialkännedom för »en klassiker i slöjdsammanhang«. I häftet lyfts det fram som ett brett kunskapsområde som finns inom hela slöjdfältet.
– Avslutningsvis handlar det om verktyg. Vi påminner om att verktyg kan ha många användningsområden. Ju mer kapabel du är som människa, ju färre verktyg behöver du eftersom du kan använda dem mångsidigt.

I kontakt med Umeå kommun har hon mött överraskade reaktioner när hon berättat om häftet och föreningens verksamhet.
– Förtjust förvånade, ska sägas, skrattar Emma Ewadotter.
Hon håller med Maria Haneskog i Kronoberg om att den organiserade slöjdrörelsen har resurser som fler behöver känna till.
– Vi har ett gemensamt ansvar inom slöjden att se oss själva som kapabla, berätta om det och dela med oss av våra kunskaper.