– Vi brukar ju arbeta i massivt trä, men inredningen i en van får inte bli för tung – där måste man använda spånskivor eller masonit.
Redan från början anpassades skåpbilen till verktygen de behövde ha med sig på färden.
– Vi byggde vår säng så att den stora delen till svarven precis skulle rymmas därunder, förklarar till exempel Raleigh.
Oliver behöll ett litet förrådsutrymme i sin hemstad, men annars skulle allt de ägde få plats i vanen. Men första tiden blev inte som de tänkt sig. Covidpandemin slog till
och det blev svårt att röra sig runt i Europa. Mestadels stod de parkerade i Tyskland. Det var också då som Sverige, som inte hade lika rigida restriktioner, blev en fristad – hit återkom de flera gånger. När läget blev lugnare 2021 kunde de till slut ge sig ut på den stora Europatouren genom Tyskland, Italien, Frankrike och Spanien. Efter ett tag på vägarna blev behovet av packutrymme större, och en trailer införskaffades.
– På det viset kunde vi få plats med sex svegsvarvar, sju yxblock, en smedja. Träslöjdsredskap, en täljhäst, redskap för tillverkning av kvastar, smycken, stickning… Dessutom färskt trä och cyklar. Vi var helt fullpackade! konstaterar Raleigh.
Längs vägarna slog paret följe med andra som levde van-liv.
– Alla som väljer det livet har någon unik historia eller vill leva lite alternativt. Men vi kände oss ändå som de konstigaste i sammanhanget. De flesta andra jobbade digitalt på distans, medan vi satt och slöjdade hela dagarna, säger Raleigh och skrattar.
Andra komiska situationer upp-stod vid gränskontrollerna mellan olika länder, berättar Oliver.
– De frågade »Har ni några vapen med er?« Man svarar nej, och så öppnar de vanen och ser den full med yxor… Det krävdes emellanåt lite förklaringar, men till slut gick det bra.
Under resans gång tog de kontakt med slöjdentusiaster i sitt nätverk, parkerade vid deras hus, åt tillsammans och delade sina intressen.
– Kombinationen van-life och slöjd är ett väldigt bra sätt att möta nya människor. Generellt är människor väldigt öppna för att träffas. Nät-verkandet var också ett av våra stora mål – att folk skulle känna till oss.
Men ekonomiskt var situationen inte helt enkel. Att bygga upp ett företag utifrån vanen var svårt. Ibland höll de kurser i städer längs vägen, men inkomsterna var små. De upplevde också att vardagslivet lätt fylldes upp av att packa och packa upp. En rätt tidig insikt var att det fungerade bättre att stanna lite längre på ett och samma ställe. Och att det lönade sig att slå sig ihop med andra.
– Van-life är så flexibelt och kräver samtidigt så mycket planering, konstaterar Raleigh. Om du åker och handlar mat, sedan parkerar och packar upp, och så inser du att du glömde att köpa pasta, då måste du packa ihop allting igen. När vi var flera kunde vi ha en van tillgänglig för att åka och handla.
Att hitta plats för att utöva sin slöjd kunde också vara knepigt. De kunde fälla ut ett litet tak bredvid bilen, men vid regn kunde de ändå inte arbeta – maskinerna riskerade att rosta om de blev fuktiga.
– Och så kanske inte alla är bekväma med en svarv utanför sin van eller i närheten av sitt hus, säger Oliver och drar på munnen.
I längden blev det resande livet rätt så tärande för paret. När de fick tag i ett hus att hyra på en gård i Östergötland kändes valet därför självklart. För slöjdandet innebar det bofasta livet ett lyft, på det sättet att de har mycket mer plats. Ekono-miskt har de heller inte så mycket högre kostnader idag än när de levde på vägarna.
– Bränsle, försäkringar och repa-rationer av vanen kostade ungefär lika mycket som vi lägger på att hyra huset, säger Oliver.
Ett hus som helt och hållet värms upp av ved, ska tilläggas. Men dess-utom – vilket de inte hade tänkt sig – är deras liv mer socialt nu än någonsin, berättar Raleigh.
– Jag har aldrig tidigare i livet haft så många besökare som nu när jag bor mitt ute i skogen i Sverige. Människor vi aldrig träffat kommer förbi på fika eller parkerar sin van vid vårt hus.
Idag använder de vanen som ett komplement till huset – ett bra sätt att få med sig sina saker när de ska ut och hålla kurser eller medverka på festivaler.
– Vi vill leva ett kreativt liv, säger Raleigh. Van-life är ett sätt att göra det på, men det är begränsande på vissa områden. Nu kan vi hålla på med odling, baka surdegsbröd och konservera mat. Vi kan bjuda in till fester och slöjdträffar. Men vi har kvar vanen, så att vi också kan resa till andra. Förra året var vi runt i Sverige, Norge, Schweiz och Belgien.
Fler slöjdare har just den erfarenheten – hur väl en van kan komma till pass när man har upp-drag runtom i landet. Molly Sjöstam, som går under namnet »Slöjdar-Molly«, köpte sin folka-buss ihop med sin pappa 2015. Hans stora intresse för fordon har gjort att hon vuxit upp med bilar, bland annat en gammal folkabubbla där hela klädseln, inklusive innertaket, var sydd av Mollys farmor.
– Jag har så mycket av henne i mig när det gäller hantverket. När vi renoverade bussen kände jag mig lite som hon! Bussen fick till och med ta hennes namn: Ilva-Greth.
Molly och hennes pappa rev ut den gamla inredningen. Vissa plåt-delar var som sprött kex inuti av rost – pappan svetsade bildelar medan Molly renoverade. Inuti är bussen klädd med enkla plywood-skivor. Här finns en liten köksdel och en soffa med kuddar som Molly fixat av gamla madrasser och tyger. Slöjddetaljerna finns där också. En kryddhylla med snickarglädje. En spegel som går att fälla ut, med en snidad träros. Och så växelspaken som pryds av en kanelbulle snidad i björk och virkning i knallgult garn.
– Hela bussen har sin gula originalfärg – bamboo yellow heter den – och inredningen går i samma toner. Allt från gamla vävda tyger till nåt häftigt randigt tyg från Ikea, och det mesta från loppis. Det är lite som en rullande sol – svårt att vara diskret när man kommer!
Bussen fyller en stor funktion i Mollys liv. Hon tar med den på turné genom landet, bor i den när hon håller kurser – oftast i karvsnitt och mönsterskärning. På färden packar hon alltid med lite trämaterial.
– Jag har också alltid med hugg-kubbe, yxa och kniv, om jag hittar material på vägen. I sommar pro-vade jag verkligen hur mycket som går in – jag skulle hålla kurs på Urkult och hade med mig bord och tio stolar och massa material. Det blev tetrispackning, men det gick!
Sättet att resa underlättar slöjdandet – att sitta och tälja på ett hotellrum skulle såklart vara svårt.
– Ibland har jag till och med hållit kurs omkring bussen. Sen är det väldigt skönt att ha ett hem med sig som man är trygg med. En plats att dra sig undan på.
Att leva i sin van på heltid är något hon funderade på tidigare. Men efter att ha gått en kurs i självhushållning, drogs hon istället alltmer mot det. Nu hyr hon ett hus på en gård som ägs av en slöjdstiftelse några mil utanför Umeå. Eftersom hon tar hand om och fixar med huset är hyran rimlig – en viktig del i hennes känsla av frihet.
– Man behöver kanske inte pengar till allt, om man kan göra saker själv. Slöjd och odling hänger ihop på det viset. Odling är lite som att slöjda i väldigt stort format.
Men med bussen kan hon, särskilt under sommaren, också känna friheten i att dra runt på vägarna, bo alldeles inpå naturen.
– Jag drömmer om att leva ett enkelt liv som jag trivs med, inte vara en för stor börda på klimatet, och sprida slöjdfröjd till andra! Med bussen kan jag luffa runt lite på sommaren och inspirera folk att utforska slöjden.
Och fastän hon har ett hus att bo i, händer det att hon smyger ut i vanen på kvällen för att sova.
– Jag sover bättre där. Det är som att ligga i ett plåttält. Regn, vind, alla elementen upplevs ju närmare. Men det handlar nog också om att jag lagt ner så mycket tid och energi på den ihop med pappa – det blir en slags relation. Det känns också lite som att jag umgås med farmor när jag bor i den, och det är väldigt fint.
När radikalslöjdaren Anders Jakobsen – alias »Lagombra« – skulle bygga sin första van var det inte för att down-siza, utan tvärtom. Som friluftsmänniska ut i finger-spetsarna hade han tidigare bott i tält eller till och med under lastkajer på sina uppdrag – inte sällan i Norge.
– Jag tröttnade helt enkelt på det, och ville ha det lite mer civiliserat.
Till skillnad från de flesta andra som köper och renoverar upp en befintlig van, ville han bygga en egen från scratch.
– Många skaffar en gammal van i dåligt skick, vilket gör att det blir en massa problem. Jag skaffade istället en ganska fräsch pickup med ett stort flak som jag byggde en låda på.
Lådan provade han i lite olika versioner, men den som blev bäst tillverkade han av plywood som han isolerade med markisolering på utsidan och täckte med glasfiber. Första vanen fick en liten braskamin, men nästa gång blev det en dieselvärmare av samma typ som finns i fritidsbåtar.
– Året efter det satte jag in sol-celler. Det var rätt rufft inuti. Öppna hyllor, ett gasolkök. Alla grejerna packade jag i plastbackar. Jag hade varken madrass eller täcke, bara ett liggunderlag och sovsäck. För mig är det inte ett problem att bo så. Eftersom lådan sitter på bilen, skulle den vara så ruff att jag inte skulle tveka att köra andra slags material i den – sopor eller vad det än må vara.
Besluten skvallrar om hans grund-inställning till allt han bygger, slöjdar och skapar: Det får inte ta alltför lång tid att bli klar – funktionen står i centrum snarare än olika ideal för hur saker ska göras. Så har han också myntat en egen genre: »radicalsloyd«.
– En camper måste fungera. Är man ute och kör i Nordnorge och det pissregnar dag och natt, måste den vara vattentät. Då är det viktigt att glasfibret är tätt och målat ett visst antal gånger – men sen om det är lagningar, spackel och flammigt, det är oväsentligt.
I det ofärdiga skapas en egen estetik, som känns igen i allt från lamporna han snickrar till lägen-heten där han bor.
– Jag är inte så intresserad av finish och förfining. Det räcker att det jag behöver finns.
Numera bor han i lägenhet i Stockholmsförorten Hammarby-höjden, men van-livet känns ändå inte långt bort. Ettan med sovalkov och högt i tak ser lite ut som en blandning av en verkstad, ett hem och ett lager för material och fri-luftsutrustning. Temperaturen inne är sval, också på grund av en öppen egenbyggd kattlucka i ett av de gigantiska fönstren. De enda möb-lerna utöver hans säng är i princip ett träbord med tillhörande trä-bänkar, där han också tillverkar sina saker. Just nu: lampfötter, ljuskronor och stickade mössor.
Naturen är nära även här – i morse var han ute och sköt med en av sina egentillverkade pilbågar i ett skogsparti i närheten.
– Jag ser ingen skillnad på mitt liv här och någon annanstans. Jag lever på ungefär samma sätt oavsett, säger Anders och rycker på axlarna.
För den som är sugen på livet
i van, vill han främst skicka med rådet att se upp med vilken typ
av bil man köper.
– Jag vet folk som inte kommit
i väg på grund av att det hela tiden krånglar med bilen. Det känns ju tråkigt om just det stoppar upp planerna.
Gemensamt för alla fyra slöjdare med erfarenhet av livet på vägarna är att de gärna skulle ge sig ut mer framöver. Mollys närmaste plan är att sätta in solceller.
– Jag klarar mig ungefär fem dagar på batteriet. Vill man stå längre behöver man stå på stolpe. Så paneler skulle göra stor skillnad.
Anders vill så fort han har möjlighet bygga en ny låda till pickupen som står parkerad nära hans lägenhet.
– Det finns ju surf- och skidställen långt åt helvete i Norge där jag inte varit än. Som nordväst om Alta, 180 mil härifrån. Det tar två dagar dit och två dagar hem. Tar jag med hantverk skulle jag kunna vara borta i sex veckor, och sitta och sticka de dagar det är dåligt väder.
I min förra camper satt jag och gjorde samiska pilbågar under en workshop i Norge, det funkar ju också. Det handlar om att identi-fiera vilket hantverk som är campervänligt.
När det gäller paret Klotzek så slår suget ibland till, trots att de landat väldigt väl på gården i Östergötland. Särskilt när de ser bilder på vänner som drar söderut över vintern. Numera är deras verksamhet så pass stadig att de inte kan resa bort hur som helst.
– Känslan av att bara kunna dra iväg. Den kan jag verkligen sakna, säger Oliver.
– Jag tror vi kommer åka ut i någon längre period igen, fortsätter Raleigh. Gärna med andra personer som vill leva van-life och som har en passion för slöjd – och se vad man skulle upptäcka tillsammans.
