Försäkringskassan

Skörden behövde ju tas om hand oavsett om gårdsfolket stod på benen eller ej, korna måste mjölkas, veden måste in.
– Alla visste ju att olyckan kunde drabba vem som helst och att man behövde varandra, säger Jesper Larsson som är agrarhistoriker vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Men kanske är stickan inte i första hand en bild av oegennyttig kärlek, påpekar han, utan snarare ett exempel på att det alltid har behövts sätt att reglera gemensamt ansvarstagande.
– Den illustrerar hur man var skyldig byn att ställa upp på olika saker. Det var ens plikt. Man var inte sin egen som idag, man var del av det gemensamma.

Likartade system fanns i perioder för att ta hand om fattiga, som kunde gå från gård till gård för mat och husrum. På sina platser bar de »kavlar« med sig, där bomärken visade vilken gård i ordningen som nu skulle ställa upp.
– Eller ta brandstoden, säger Jesper Larsson.

Han beskriver ett tidigmodernt brandförsäkringssystem, omnämnt redan i de gamla landskaps-lagarna.
– Om det brann hos någon skulle man tillsammans hjälpa den som drabbats, med pengar eller, som det kanske oftare blev, arbetskraft.

Ordet stod går att koppla till fornsvenskans stuþ, som betyder stöd eller hjälp.

pratar vi om kavlar fanns ju också myndigheternas budkavlar förstås. Sådana användes tills ett fungerande postväsende fanns här i landet och sändes exempelvis ut
i krigstid, då soldater behövde mobiliseras. När kaveln – med sin uppfordrande information – tagits emot på en gård, skulle den skyndsamt skickas vidare. Och nåde den som inte red iväg på momangen! Var kaveln bränd i ena änden och hade en repstump virad om den andra, var straffet för försumligheten tydligt uttryckt: att få
sin gård bränd och att själv bli hängd.

Det var inte alltid bättre förr.