Flugtillverkarens resa

När isen lägger sig blir de mest hängivna sportfiskarna lite vilsna. Just den här vintern ville han trösta sig med att binda fiskeflugor. Ett hantverk som förmodligen är uråldrigt, från den kritiska punkt i mänsklighetens historia då man insåg att de läckraste fiskarna är mer svårfångade än andra. Det handlar om att skapa imitationer av insekter, som ska lura vildöringar och laxar på kroken.

Min vän gick in för sin hobby. Kväll efter kväll satt han och snurrade. Krökt över städet, medan snön föll och isen blev tjockare på havet därute. I en första fas skapade han små lustiga blombuketter. Det varade inte länge. Påsarna blev fler och dyrare, från alltmer exotiska djur: tuppnackar, kulörta höns och märkligt färgade rävsvansar. Ur pälstussar och vingpennor trollades tropiska insekter fram. Under en period var de genomskinliga, som bisarra trollsländor. Under en annan var de helt abstrakta. Efter ytterligare en tid liknade de inget annat. Jag kunde inte låta bli att visa dem för art directorn på min tidning. Han engagerade en av landets mest måleriska stillebenfotografer, som gjorde en mycket vacker bildserie av de finaste exemplaren.

Påsarna blev fler och dyrare, från alltmer exotiska djur: tuppnackar, kulörta höns och märkligt färgade rävsvansar. Ur pälstussar och vingpennortrollades tropiska insekter fram.

Ett år senare hörde ett fotogalleri i Paris av sig. Vännen häpnade. Skulle han nu bli professionell flugskulptör? Nya flygfän tillverkades ändå, plåtning genomfördes. Vernissage hölls på vänstra stranden. En del avfärdade flugbilderna som alltför perfekta, och hävdade att de måste vara gjorda i Photoshop. Andra var fascinerade. En skribent menade att de »likt en dagslända avtäcker och problematiserar skönhetens premisser«. Någonstans där fick också flugorna ett eget liv. Det hela blev en självrullande cirkus. Utställningar i Stockholm, Köpenhamn och Oslo avlöste varandra.

Senast i somras ställdes de sköra föremålen ut på egen hand i Lyon, på ett museum bland kreationer från de mest framstående haute couture-husen i Paris. Då hade sju år gått sedan min vän för första gången satte sig vid städet.

Framgången var makalös. En smärre konstkarriär hade uppstått från intet, ur ett oskyldigt tidsfördriv. Det är bara det att han aldrig hittade någon väg tillbaka, till städet och lusten. Vad hände? Blev det för stort, alltihop? Jag frågade, men fick inget vettigt svar. Han tittade inte åt fjädrarna igen. De hamnade på vinden och blev så småningom kläckningsplats för en gigantisk svärm med malfjärilar. Anticimex satte den slutgiltiga punkten för projektet. I dag snöar flugskulptören in på annat. Flugor köper han
i fiskebutiken på hörnet.

Sann berättelse. Har den även en sensmoral? Det överlåter jag åt dig, kära läsare, att fundera på.

Salka Hallström Bornold är mode- och kulturjournalist och författare. Hon utnämndes 2008 till Årets Journalist av Sveriges Tidskrifter. Hennes texter syns bland annat i Expressen Kultur och Sydsvenskan. Läser man om flugorna på nätet – sök på »Mouches à la mode« – anges hon som »fashion director«, men det är en grov överdrift menar hon.

Fotnot I krönikans flugbindningsprojekt användes givetvis inga fjädrar eller pälshår från fridlysta, utrotningshotade eller hotade arter, det var upphovsmakaren noga med. Men tyvärr dyker det då och då upp sådana på marknaden, så vaksamhet är på sin plats.