Ett långsamt arbete som gör saker bättre

I snart tjugo år har Celia Pym använt lagning som sitt konstnärliga språk. Allt började med gammelfarbror Rolands favorittröja – en slätstickad krämvit olle i ull. Ursprungligen hade hans syster Elizabeth stickat den till sin man. Men när maken, som var löjtnant i flottan, dödades under andra världskriget, fick tröjan vandra vidare – till Roland Pym. 

Roland var målare och illustratör och tecknade varje dag i sitt 96-åriga liv. De två syskonen kom att bo ihop efter kriget. Brodern bar tröjan och systern lagade den, gång på gång. Rediga och robusta stoppningar i det vita garn hon för tillfället hade till hands, sydda förstärkningar vid de fransiga muddarna, en stickad lapp över ett hål på armbågen.
– Lagningarna är praktiska på ett sätt som påminner mig om Elizabeth själv – anspråkslösa men fulla av omsorg, berättar Celia Pym.

De sista åren i Rolands liv tillbringade han till stor del sittande i sin fåtölj, med underarmarna vilande mot ritbordet och pennan mot pappret. De vita maskorna nöttes sakta ned mot det hårda underlaget. När de sista hålen i tröjan uppstod fanns hans syster inte längre där och kunde laga dem. Han överlevde henne med fyra år.
– Tröjan hamnade hos mig efter Rolys död, berättar Celia Pym.
– Vid den tiden var jag inte särskilt intresserad av lagning men det här plagget rörde mig på flera sätt. Revorna var synliga spår efter Rolys kropp och det liv han levt. Och lagningarna var handfasta bevis på Elizabeths kärlek. De här två idéerna – att våra kroppar och vår omsorg skriver in sig i plaggen vi bär – har sysselsatt mig ända sedan dess.

Celia lagade tröjan med blått garn för att skilja ut sitt hantverk från Elizabeths. När den var hel igen stod de blåa partierna ut. Spåren efter Rolys kropp, och hans långa timmar vid ritbordet syntes nu ännu tydligare.
– Jag undrar ibland om andra kan se det jag ser i Rolys tröja. För mig bär den på så många lager av mening, men för någon annan kanske det bara ser ut som en raggig gammal jumper.

Hon dukar fram tekoppar medan hon pratar. Utanför mulnar Londonhimlen och regnet börjar smattra mot innergården i den gamla tegelbyggnaden. I ett hörn av ateljén står en vävstol, i ett annat en nedsutten blå öronlappsfåtölj vars klädsel på armstöden och sitsen hålls ihop av en matta av täta förstygn. Plastbackar fyllda med lagade kläder står staplade från golv till tak.

På arbetsbordet framför henne ligger en skjorta. Fransig vid kragen och med hål på armbågarna. Skjortans ägare var här i morse och lämnade in den för lagning. Men vad som ska bli av den är ännu oklart. Den är så tunnsliten att den förmodligen aldrig kommer att bli bärbar igen.
– Att laga är för mig något helt annat än att reparera. En reparation kretsar kring att återställa funktionen – men du kan laga din mammas gamla kofta bara för att hänga in den i garderoben igen. Det är omvårdnad. Det påminner mig om min erfarenhet av att jobba som sjuksköterska. Visst, man mäter upp mediciner och administrerar sjukvård på ett väldigt konkret sätt – men så är det också allt det andra. En hand på pannan är inte bara till för att uppskatta febern. Jag tänker ofta på lagningar på ett liknande sätt. Det är en konstruktiv syssla, men mycket av det som händer pågår inte i själva stoppningen av plagget, utan i samtalet, tankarna och känslorna runtomkring. Det är en omsorg. Ett sätt att säga: Jag bryr mig. Och det går att göra något åt det här.

Att laga, säger Celia Pym, är ett långsamt arbete som gör saker bättre. Nyss var här ett hål – nu är det helt igen.
– Det kan låta som en klyscha men det är faktiskt väldigt sant, att kläder är som ett andra hudlager. De bär rent faktiskt på vårt dna. Och det känns. Det är väldigt intimt och speciellt att få lov att laga någons kläder. Det är det som jag alltid har funnit så rörande, ända sedan jag började. Här sitter jag med kläder som har tillhört någon jag bryr mig om. Jag kan röra vid dem, ömsint, och jag kan göra dem hela igen.

Hon tar fram en tröja fullpepprad med malhål och sätter sig vid arbetsbordet. Trär grönt garn på nålen och börjar väva – upp, ner, upp, ner. Hon använder sig i de allra flesta fall av tuskaftsstoppning och gör alltid synliga lagningar. För det är ärrbildningen som intresserar henne.

Celia Pym aktar sig noga för att använda ordet hållbarhet när hon talar. Åratal av greenwashing har gjort det så urvattnat att det helt dränerats på mening, tycker hon. Och när hon talar om sin egen verksamhet talar hon helst inte om miljöeffekter alls.

Varför?

Hon blir tyst en lång stund.
– Jag är djupt oroad över vår planets tillstånd. Klimatförändringarna
skrämmer livet ur mig. Ojämlikheterna och de undermåliga arbetsförhållanden som formar vår nutida modeindustri är förskräckliga. Det är inget jag tar lätt på. Men mitt eget arbete har väldigt lite med det att göra. Det är en sådan droppe i havet. Det rör sig på en mycket mindre, mer intim skala. Det handlar mycket mer om den person jag har framför mig än om den stora världen. Det är därför jag sällan vill dra in den globala aspekten av lagning i mitt arbete.

Lagande kan visst ha en roll att spela när det gäller att konsumera mindre och ta hand om våra saker mer, säger hon. Men det är inte det som upptar hennes tankar medan nålen rör sig genom tyget.
– Jag tänker på åldrande och förfall och varför jag finner det så tilldragande. För mig är en yta som nötts ned av tidens tand mycket mer tilltalande än något nytt. Jag gillar mjukheten som åldrandet för med sig och jag tycker att inte minst naturmaterial åldras på ett väldigt sympatiskt sätt.

Det hennes lagningar är till för är framför allt att lyfta fram ett annat sätt att värdera skadade saker.
– För själv kan jag inte laga allt i hela världen. Men om du tittar på en av mina tröjor och den väcker en tanke hos dig. Då är det det som är konstverket.

Det är många som drar i Celia Pym just nu. Hennes lagade plagg turnerar runt på stora utställningar runtom i Europa och världen. Snart ska hon vara färdig med sin kommande bok om strumpstoppning (förra våren lärde hon en hel grundskola i London att stoppa sina strumpor) och samtidigt undervisar hon konstskolestudenter om lagning. Hon längtar efter att få loss mer tid till sitt eget arbete. Bomullsklänningen som hänger där vid fönstret får det att klia i fingrarna. Hon vill bara fortsätta jobba med den. Sömmarna som täcker nästan hela plagget bildar en karta över åratal av nötande och omvårdnad.
– Alla de här lagningarna är helt nödvändiga, försäkrar hon.
– Det är min bästa sommarklänning. Jag har haft den sedan 1997.  

Slitaget började på vänstra höften där hennes axelremsväska brukade hänga och gnuggas mot tyget. Hon lappade den med en bit av ett örngott på baksidan som fästes med blågrå förstygn. Efter ett tag började samma sak hända på andra sidan.
– Och så började det tunnas ut här och här, säger hon och pekar vid axlarna och under armen.

Sedan fem år tillbaka använder hon inte klänningen längre. Men hon fortsätter att laga den. Någonstans under alla timmar av sömmande har den förvandlats i hennes ögon, från garderobshjälte till konstobjekt.
– Att göra ett helt nytt foder från insidan hade förmodligen varit betydligt enklare och mindre arbetsintensivt. Men jag älskar arbetet! Jag älskar långsamheten. Att upptäcka var hålen finns. När jag gör det bit för bit så blir själva formgivningen av lagningarna mer organisk. Jag behöver inte planera och räkna ut. Jag bara lagar. Och lagar och lagar. På många sätt är det slitaget som gör jobbet åt mig. Lagningarna är bara ett sätt att hålla skadan på plats.