Ett hus av halm

Här på nordöstra Orust bygger Agnes och Joel Agelii ett eget halmbalshus. Den lerklinade fasaden liknar elefanthud; grå, sprucken och översållad av små hål, som porer. Borstliknande halmstrån sticker ut här och där.
– Många som kommer hit ser lite tveksamma ut innan de säger »å så fina väggar«, säger Agnes och ler. 

Ojämnheterna är medvetet gjorda för att nästa lager lerklining ska fästa bra. Men just i dag är det innerväggarna som ska klinas med gröten från planblandaren.
– Vi är inte rädda för bajs på väggarna, skojar Joel och smetar ut en murslev lergröt i det som ska bli skafferiet. Blandningen består förutom lera, halm och sand, även av gödsel och en gnutta kutterspån.

När den torkat kommer det inte att lukta koskit i köket bedyrar han. Receptet kommer från Ulf »Ekoulf« Henningsson som Joel och Agnes kallar »Västkustens egen lerbyggarguru«. Honom har de tagit hjälp av flera gånger.
– Om han sagt att lerkliningen blir mer elastisk, lättarbetad och fuktbeständig med lite koskit i, så är det värt att prova.

De beskriver lerbyggarvärlden som flexibel och tillåtande. Som nybörjare har det varit lätt att få hjälp.
– Det finns många sanningar och goda råd där ute, säger Joel med ett skevt leende och menar att man får se upp så att man inte förlorar sig helt i de lerbyggarforum som finns.
– Man får läsa lite lagom, testa och lyssna på någon som man litar på, sammanfattar de.

Tidigare bodde Joel och Agnes och de tre barnen i Göteborg. Men när deras hyreskontrakt sades upp, började de fundera på vart de egentligen ville ta vägen. Tanken på att bygga ett eget hus var inte självklar. Världen är redan full av prylar och byggnader resonerade de och ville helst inte bidra med mer nyproduktion. Men i samma veva skulle en kompis stycka av sin mark ute på Orust och tyckte att de borde slå till. Så för fyra år sedan köpte de den kuperade tomten omgiven av åkrar, ängar och skogsdungar. Och när de väl hade bestämt sig för att bygga själva, fanns det bara ett alternativ.
– Då var det enda tänkbara ett halmhus, säger Agnes och Joel nickar. 

– Idén om ett hus som kan stå och i princip multna ner och återgå till jord var väldigt tilltalande, säger han och ser förtjust ut vid tanken. 

Att bygga med halmbalar kändes också hanterbart, ingen av dem hade byggt hus förut eller har någon hantverksutbildning.

På tomten stod redan det pyttelilla torpet. En gång bodde Hilma och John där, men det var länge sedan. När Agnes och Joel tog över hade taket fallit in och golvet sjunkit ihop. Det första de gjorde var att ta sig an den gamla, bortglömda stugan.
– Vi övade oss genom att renovera torpet innan vi började med lerhusbygget, säger Agnes och sätter på kaffe i det lilla köket. Stugan som nu har el, vatten och utedass har kommit väl till pass under de två år som de arbetat med det större huset. Annars hyr de boende ett par kilometer bort, vilket visat sig vara ett lyckodrag.
– Det hade aldrig gått att bygga det här om vi inte hade bott i närheten. Så många kvällar som vi varit här och byggt och renoverat fönsterbågar…

Utöver lera, sand och halm, är nästan allt annat i huset återbruk. Det är billigt – ibland helt gratis – och resurssnålt men har även andra värden. 
– När man sätter in gamla saker i ett nytt hus så tillför man det själ, säger Agnes.

I det blivande köket och vardagsrummet ligger exempelvis ett ljust golv av granplank.
– Det är någon annans husdröm som legat 30 år i en lada. Det känns fint att ta vara på det. Nästan som att golvet också gläder sig åt att få komma till användning till sist, säger Joel.

En annan återbrukshistoria är den om husets magnifika fönster. När de började planera hade Agnes en vision: framför sig såg hon stora sekelskiftesfönster med rundade bågar och förföriskt ljusinsläpp.
– Som i gamla skolbyggnader. Men jag insåg ju att det skulle vi aldrig hitta, vi skulle behöva specialbeställa och det skulle bli jättedyrt. Det skulle aldrig gå.

Men så en dag cyklade Joel förbi ett sekelskifteshus inne i centrala Göteborg som skulle renoveras. Och där fanns ju fönstren som Agnes sett för sin inre blick!
– Jag tänkte att man kan ju alltid fråga. Och otroligt nog skulle de inte sparas. Jag kunde bara komma och hämta dem.

Nu sitter de på hedersplats längs långsidan och släpper in ljuset från söder i vardagsrum och kök. Halmbalshus har tjockare väggar än konventionellt byggda hus. Agnes och Joel har använt extra hårt pressade balar, speciellt gjorda för just husbygge som är runt 45 centimeter breda.
– Det gör att man får de här djupa fönsternischerna som ger ett sånt underbart ljusinsläpp, säger Agnes och berättar att de inspirerades av skånelängor och danska korsvirkeshus när de planerade.

Ett vanligt sätt att bygga halmbalshus är att sätta upp dubbla regelverk för väggarna. I mellanrummet mellan reglarna pressas halmbalarna ner och hålls på plats. Joel och Agnes valde istället ett stolpverk av timmer eftersom de ville att stolpar och bjälkar skulle synas på insidan. Friskt furufärgade står de nu hopsatta med timmermansfogar som dymlar och franska lås. Det finns inte en skruv eller spik i konstruktionen.
– Det är exempel på jobb som vi ju inte gjort själva. Bottenplattan och stolpverket har proffs gjort, säger Joel.

Timmermannen Ulrik Hjort Lassen tillverkade stommen. En vacker vårdag kom han med den på en kranbil och byggde upp den på plats. Sedan stod husets skelett där, doftande och skinande gult i solskenet.

Därpå var det dags för takläggning.

Det hade de redan övat på med lillstugan och dragit en del lärdomar.
– Ja, när vi skulle lägga stora taket köpte vi faktiskt murarsnöre och mätte ordentligt, säger Agnes.
– Vi hade lärt oss av takläggningen på torpet. »Det är ju så litet vi kör på fri hand«, tänkte vi och fick lägga om det tre gånger, skrattar Joel.

Visa av erfarenheten, bestämde de sig också för att inte använda äldre enkupiga takpannor utan satsa på modernare tvåkupiga som är enklare att lägga. Men så hittade de två stora partier med den gamla sorten på Blocket…
– Så då fick det ju bli det i alla fall, säger Joel med en hjälplös suck.
– Rakt blev det också, vi behövde inte lägga om, tillägger han nöjt.

Sedan var det dags att resa väggarna. Halmbalarna lades omlott som murstenar hela vägen upp till takstolen. Vart tredje varv genomborrades de av en hasselstav för att få stadga och inte glida isär. Toppen av staven bands dessutom runt timmerstommens stolpar för att hindra halmväggen från att luta utåt.

En huskropp med spretig halmfasad där stråna fladdrade i vinden hade vuxit upp och det var dags för det första lagret lerklining.

Sedan fick huset stå över vintern. Innerväggarna var fortfarande oklinade, men utsidan hade fått ett stabiliserande lerlager som stod emot både regn, vind och snö.

Till vardags arbetar Agnes som sjuksköterska och Joel som miljöhandläggare. För att kunna bygga hus samtidigt som de har vanliga jobb och tre ganska små barn har de tagit långledigt på somrarna och det mesta av arbetet har gjorts då.
– Vintertid har vi inte gjort så mycket. Eller i alla fall inte jag. Du har varit mer uthållig och stått här i kylan och skrapat fönster, säger Agnes erkännande till Joel som slår ifrån sig med att »du är ju bra på andra saker«.

De har några knep för att inte drömmen om det egenhändigt byggda huset ska bli en mardröm.
– Jag hörde en gång att man ska ha en tydlig vision men hålla löst i detaljerna för att vara nöjd i livet, säger Agnes. Det är en inställning som de tagit till sig.
– Vi är inte vrålnoga med detaljer. Vi har valt estetik efter vad vi klarar av. Det kommer synas att vi har gjort det själva och det blir vackert, säger hon och Joel kommer med ett annat hett tips: att inte bo i bygget.

– Det är nog en stor framgångsfaktor för oss. Att vi inte behövt bo här, säger han och tittar på de spretiga halmväggarna och hinkarna med lerblandning. Agnes lägger till:

– Vi har bara blivit mer och mer kära sedan vi började bygga. Vi firar faktiskt bröllopsdag idag, säger hon och ser sig om i deras blivande hem. 

Planen är att nedervåningen ska vara klar i november. Innan dess »ska vi bara« lerklina alla innerväggarna, dra in vatten och avlopp och installera köks- och badrumsinredningen.
– Kanske är det bättre att ha som mål att vi ska fira jul här, säger Joel fundersamt och menar att då kan de ju nå sitt mål, bara genom att ställa upp en julgran, men de behöver inte ha flyttat in på riktigt.

– Men så mycket som vi gjort de andra somrarna, så borde det inte vara något problem, säger Agnes full av tillförsikt och Joel håller med:

– Det känns ändå möjligt.