Diana

Kaninmadonnan, Cockerspanielpersonen och Den egoistiska ekorren. Konstnären Diana Andersson lever som hon lär, på platsen som hon valt, bland djur, helgon och dödskallar.

Text Gunilla Kindstrand
Foto Sara Mac Key
24 maj 2021

 Fåglarna är intensivt närvarande.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

De är överallt och uppträder som om de vore de verkliga värdarna.

Marmordjurens blickar är mera mångtydiga. Ett av dem följer hela samtalet med smala ögon.

Katterna som ligger utsträckta på arbetsbord och bänkar är däremot inte överdrivet intresserade.

Konstnären Diana Andersson bor några mil utanför Delsbo i Hälsingland. Stigen mot huset börjar strax efter skylten som säger att allmän väg just upphört. Gränsen mellan ute och inne är svår att fastställa. En stor del av vardagen verkar utspela sig under generösa tak eller i den självsäkra grönskan där tomater, mangold och några potatisrader lever liksom på nåder. Här och var står hemgjorda barer för humlor och getingar. Lövträden är höga.
– Jag längtade bort från Stockholm. Jag dagdrömde om långa grusvägar med snövallar, om motsatsen till det liv som fanns där.

Det var 30 år sedan.

Nu finns det solceller och bensindrivna elverk som går igång när sten ska sågas, slipas eller när kompressorn ska driva lufthammare. Det är bara språkmelodin som påminner om att det fanns en tid före torpet.

I stora delar av Sverige är Diana Andersson en välkänd konstnär, med en ovanligt hängiven publik. Även de mest förhärdade kritikerna kan bli skyddslösa när
de möter hennes skulpturer – katten med det illmariga leendet, den dubbelhövdade hunden, och de som har titlar som »faraokaninen«, »kaninmadonnan«, »cockerspanielpersonen« och den »egoistiska ekorren«.

»I jämförelse med Diana Andersson ter sig åtskilligt inom samtidskonsten både färglöst och blodlöst«, konstaterade en. »Jag hittar på nytt allt jag söker i konsten«, utbrast en annan.

Utställningarna kan ha karaktären av händelser där besökaren möter varelser som verkar vara såväl änglar som demoner i en och samma skepnad. De uppträder i marmor, alabaster, kalksten, betong. Det har hänt att publiken fått trä på sig pannlampor och gå in i ett nedsläckt utställningsrum för att där låta den alldeles egna ljuskäglan möta varelserna. Det är ofta oklart vem som betraktar vem.
– En konstutställning är på många vis ett absurt sammanhang, både för dem som kommer och tittar och för mig. Jag vill ju helst att besökarna ska glömma att de ser på »KONST« och istället titta på grejerna. Vissa kan gå in på vilken utställning som helst, helt obesvärade, men många blir skruvade och spända av situationen. Jag försöker använda mig av dramatisk ljussättning och befolka rummet med mina grejer på olika vis. Om folk går därifrån och känner sig glada är jag nöjd.

En skulptur kan ta tid på sig att komma fram.
– Den är klar när den har blivit någon. Då märker jag att jag börjar klappa på den varje gång jag går förbi. Jag gör ju inte djur eller människor, utan individer.

Just nu är det helgon som upptar hennes tankevärld. Deras hiskeliga historier, deras kännetecken och deras skyddssfär. Hon gör dem i lera i behändig storlek. De är utplacerade på olika arbetsbord och i egna nischer.

Saint Dymphna som skyddar de besatta, de galna, epileptikerna och dem som går i sömnen. Santa Rita av Cascia som är de omöjliga fallens helgon och som särskilt kan åkallas när det rör sig om besvärliga män. Rita känns igen på den stora törnetagg hon har i handen och det blodiga hålet i pannan där taggen en gång var instucken. Runt henne: rosor och bin. Och så den helige Franciskus förstås, vandrarpredikanten som blev djurens främsta skyddshelgon. I Diana Anderssons version håller han i en liten anka och omges av en hund, fjädrar och fåglar.
– Jag vill att det finns en mening med det jag gör även om det på sätt och vis är en idiotisk, romantisk idé. Jag tycker samtidskonsten kan vara lite svårartad. Det är ofta roligare med äldre konst för då går det att hitta referenser in i kulturhistorien. Ibland förstår man inte alls, men tycker om det ändå. Just nu är jag lite insnöad på 1300-talet – och på insekter.
– Precis som religionen har konsten sitt existensberättigande om den fungerar som en sorts tröst, om den hjälper oss. Det kan vara kul att göra brukskonst, som helgon som man kan tända ljus för.

Ett tema som återkommer är Memento mori, frasen som uppmanar oss att aldrig glömma att vi är dödliga. Dödskallarna som ligger här och var på arbetsborden signalerar oupphörligen och kan hända ger oss också djuren och helgonen samma tidlösa vink.

Några gråsvarta ull-lockar ligger på bordet. Det är rester av en nygjord mössa som en av bröderna fick i födelsedagspresent.
– Jag virkade av ullgarn och gutefårsull med ullkorvar utanpå. En genial skapelse för tunnhåriga och skalliga. En snäll modell. Och snygg.

I torpet finns ett par lårhöga stövlar av en konstgräsmatta från Dollarstore.
– Undermåligt material, men de står redo när det blir mycket snö och jag måste pulsa ut till dasset.

Nu blir de tydliga, alla de innovativa hemmalösningarna som finns överallt. BH-byglarna som fogats ihop till en sinnrik frukttork. Fågelmatarna. Skotorkarna fyllda med ris och mungbönor. Den dolda hyllan som rymmer förbluffande många flaskor med nagellack och den osannolika utfällbara förvaringen där ett system av utvippbara burkar rymmer många hundra verktyg.

Är det slöjd?
– Var går gränsen till slöjd, kontrar hon. Är det inte snarast ett sätt att hantera världen? Är det att laga sina skor själv? Eller att göra ljusstakar av konservburkar och betong som inte katterna kan välta? Vi har lärt oss att det alltid är bra med mer pengar för då kan vi göra vad som helst, men det finns något bra med brist också. Brist gör att man måste hitta på en annan lösning.
– Jag har vetat länge att jag inte skulle tjäna så himla mycket pengar i livet. Den som inte behöver gno ihop väldigt mycket pengar får ju mera tid. Genom att vara fiffig och överleva på lite har jag kunnat klara mig utan brödjobb och ägnat mig åt det jag vill.

Platsen har sin egen årstidsrytm.
– Jag odlar lite, men jag är en slarver och bryr mig mest om vilda blommor. Jag klipper runt trevliga ogräs och ibland täcker jag för potatis och tomater. Gräver gör jag helst inte. Det är obehagligt att döda mask. Det är viktigt att mata humlor, som ju är vilda bin.

Hon använder ekologisk sirap som man späder ut med vatten i sina humlebarer.
– De får tanka bränsle så de kan flyga och hålla sig varma. Pollen måste de hitta själva.

– Många undrar hur jag kan arbeta här under vintern. Det går alldeles utmärkt att ställa en kavalett i bastun och handputsa och våtpolera marmor där. Polermjölet är så fint att det sköljs ner i mitt enkla avlopp utan att orsaka stopp och det går fint att basta samtidigt. Alla rum här är verkstad eller ateljé eller studio. Utom farstun. Det fungerar att jobba ute under taken på vintern också, bara man går in och värmer sig då och då. Det enda är att tryckluften inte fungerar i kyla. Det fryser i slangarna. Då går jag över till handverktyg och slipmaskiner.

Det fanns en tid då skulpturer blev till av plast.
– Men det blev helt fel att hålla på med sånt på den här platsen.

Platser förpliktigar. Fåglarna som finns här matar hon året om.
– De är många, men färre än förr. Det finns så skrämmande lite insekter numera. Till och med myrorna är färre. Det är alldeles tydligt att allt håller på att gå åt helvete – men jag matar ändå. Det känns rätt. Kanske är det någon sorts botgöring. Nästa Franciscus jag gör ska nog få några trögkrypare som sällskap.­

24 maj 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy