Det seglivade binget

Den före detta föreningsordföranden Harriet Axelsson skiner. Det var hon som formulerade ansökan från Halmstad.
– Det känns rätt stort. Binge har tidigare inte ens brukat komma med i samlingsverk över svensk hem- slöjd. Nu står det med på den natio- nella listan.

På gammal halländska innebär att binga samma sak som att sticka, och än längre tillbaka betydde det att binda. Men även om binge-ordet har använts för stickat över lag, har begreppet numera en högst specifik betydelse. Det betecknar de flerfärgade stickmönster som förr i tiden stickades till försäljning i Halland.

Men vad som ska betraktas som förr i tiden är rätt töjbart. Ibland handlar det om riktigt gamla mönster, stickade på, säg, 1700-talet och bevarade på museum, ibland om den Bjärbobård som hemslöjdsföreståndarinnan Märta Måås-Fjetterström komponerade 1912, när hon ville skapa en lättstickad variant av ett äldre och mer komplicerat mönster.

Men just att mönstren ska vara utformade för att gå lätt att sticka är ett av de kriterier som ofta lyfts fram när binge definieras.
– Det skulle vara rationellt, så att man kunde tjäna pengar på stickningen. Binget består därför oftast av regelbundna, geometriska mönster med korta flotteringar. Det är oftast rundstickat och man använder högst två färger åt gången till mönstren, sammanfattar Harriet Axelsson idag, ett sekel efter Märta Måås-Fjetterströms förenklingstilltag som inte var särskilt poppis till en början men som i förlängningen gjorde Bjärbobården till ett av de mest välkända bingemönstren. Oftast sett i blått, rött och vitt.

Men det är mycket runt den gamla halländska stickningen som är både dimmigt och oklart. Och starka åsikter står mot varandra. Att stickningen spelat stor roll i Hallands historia är ändå ett odiskutabelt faktum.

Ha landskapets havskarga geografi i minnet. Magra och steniga marker gjorde länge Halland svårodlat. Inte heller skogar fanns här att leva av, sedan de huggits ner för att bli virke till danska flottan eller till husbyggen. Det gamla Halland bestod av ljungklädda hedar, får – och folk som var fattiga som kyrkråttor.

Det var i den myllan som holländskan Birgitta van Cracau på Wallens säteri i södra Halland på 1600-talet bestämde sig för att lära ut stickning till sina undersåtar. Så tror man åtminstone att det gick till. Och kanske var van Cracau inspirerad av det Danmark där hon växte upp, där organiserad stick- försäljning redan pågick. På säteriet utanför Laholm bedrevs en sorts hårdnackad statarverksamhet där de underställda fick bidra med att »sticka strumpor årl. till Herrskapet förutan den öfriga skatten«. Så skrev prosten Pehr Osbeck på 1700-talet (och om sig själv skrev han: »Då andra supit har jag läsit/Då andra sovit har jag skrevit.«) Från Wallens säteri finns också en bouppteckning från 1700- talet, där det framgår att det funnits påtagligt mycket ull på godset – 238 kg sorterad efter färg – som om den varit förberedd för flerfärgsstickning. Ja, så har i varje fall eftervärlden ibland tolkat den uppgiften. Uppskattningsvis, menar Per Göran Johansson i avhandlingen Gods, kvinnor och stickning från 2001 , hade den ullen kunnat räcka till »ca 300 manströjor av Bjärbotyp eller ca 1160 par damvantar«.

Vad som inte behöver tolkas är det faktum att 24 000 enfärgade, grå yllesockor 1765 levererades från Halland till armén, ett bevis för att stickningskunskapen vid det laget var vida spridd i trakten och inte endast lokalkunskap runt säteriet. Enstaka stickare hade inte klarat av en så stor beställning på egen hand. Vid det laget stickade alltså de flesta. Män, kvinnor och barn. Det hade blivit ett sätt att dra in lite pengar.

Tidigt kom handeln med handstickade tröjor, sockor och mössor i Halland att skötas genom en form av förlagsverksamhet. En förläggare tog emot beställningar, levererade färdigstickat till kund och försåg folk på bygden med ull att bereda, spinna och sticka av – ett arbete som de fick lite betalt för. Också kringresande handelsmän, knallar, kunde komma med ull för att sedan hämta färdigstickat att ta med sig ut på vägarna. Inte minst boråsarna handlade. I en tullängd bevarad från 1730-talet står det om 31 090 par strumpor som under två år förts in till försäljning i staden (varav endast 280 från närområdet). Så till den grad gick stickorna varma i Halland att somliga till och med menade att det fick negativa konsekvenser för jordbruket.

Men tiderna skulle komma att ändras. I slutet av 1800-talet dundrade industrialismen in med sin mekanisering och massproduktion – och stickmaskiner blev allt vanligare. Med ens blev det svårt att få avsättning för handstickat och stickningspengarna till hushållen började sina. Som följd av svält och fattigdom valde också horder av hallänningar att emigrera.

Ändå slutar inte berättelsen om binget här. Det kan vi tacka Berta Borgström för. Under 1900-talets första år hade denna läkarhustru två äldre kvinnor anställda för att få hjälp med trädgården om sommaren. Men arbetet var tungt och hur skulle de dra in pengar om vintern? Berta Borgström mindes att de var goda stickerskor och började inom bekantskapskretsen sälja strumpor och vantar som hon bad kvinnorna att sticka. Verksamheten växte. Snart rodde hon hem en stororder från Militär Ekiperings AB och fler strumpstickningskompetenta kvinnor från trakten engagerades. Med ens var grunden för Föreningen Bindslöjden lagd, grundad 1907 och en milstolpe för halländsk stickning.

Det här var under samma decennium som hemslöjdsrörelsen började växa fram runt om i landet, den outtröttliga Lili Zickerman började dokumentera landsbygdens gamla textilskatter och nationalromantiska idéer hade tagit fäste inom borgerligheten. Med dem följde tankar om att somligt måste bevaras illa kvickt, innan industrialismens käftar skulle sluka allt »genuint« och »äkta« på landsbygden.

Också Bindslöjden satsade på att dokumentera gamla mönster som stickats i trakterna av Laholm. Men genom åren komponerades även nya mönster alternativt justerades gamla till att bli mer lättstickade, som i fallet med Bjärbobården. Så det där med »gammalt« och »äkta« kan alltid diskuteras. Somliga mönster som stickades i Halland, stickades dessutom parallellt på andra håll.

Men oavsett det:
Det första året var 5 stickerskor engagerade. Fyra år senare, 1911, när föreningen också hade anslutit sig till Hallands läns hemslöjdsförbund och deltagit i utställningar både nationellt och internationellt, var de 115 stycken. Vid det laget hade bland andra Sveriges dåvarande drottning handlat binge och Bindslöjden hade, menade en artikel i tidningen Idun, »höjt slöjden från att vara en grof billighetsvara till att blifva en gedigen nödvändighetsvara för sporten«. Eller som forskaren Anneli Palmsköld skrivit om bingets utveckling över tid:
Kläderna gick »från vardagsvara till hemslöjdsprodukt«.
– Alla som kom till Tylösand om somrarna fick se försäljningsbroschyrer. 1912 bar kronprinsessan Margareta det som skulle komma att kallas Margaretamössan. Och om man gick i fjällen med Svenska turistföreningen, skulle man ha en bingetröja på. Det var nog fint som sjutton, konstaterar Harriet Axelsson.

Just kvaliteten var viktig för Bindslöjden. Det sätt som folk hade stickat till sig själva ute på bygden dög inte alltid. Nu fick stickerskorna ytterst specifika instruktioner både vad gällde modeller, mönster och färgval – och det som var slarvigt stickat gav lägre betalt.
Efter en tid handlade det inte heller om att sticka färdiga plagg. Handstickerskorna fick producera rundstickade »stuprör«, som klipptes upp till ett slätt tyg av personalen på Bindslöjden, skars till i plaggens beståndsdelar och monterade till färdiga, inte sällan fodrade, plagg. In på 1980-talet gick den proceduren i arv. Bindslöjden stod för en viss – strängt bevakande – syn på kvalitet. Det har i mångt och mycket präglat vad som upplevts som binge sedan dess.

– »Det här garnet ska ni använda, det här ska ni sticka.« Den strikta synen på binget upplever jag har levt kvar in i våra dagar, säger Ellinor Nilsson, vice ordförande i Halmstads hemslöjdsförening, som lagt ner mycket tid på att efterforska gamla tiders mönster. Det var också hon som gjorde Sveriges bidrag till Nordic Craft Week 2022, en barntröja i grått och blått inspirerad av en gammal, småmönstrad och svartröd manströja från Ullared. Gamla tiders binge kunde alltså ha alla möjliga färger. Ändå förknippas traditionen idag ofta med blått, rött och vitt. Som Pippitröjan. Eller Hallandssömmen. Det var populära kulörer i början av 1900- talet och kraftfullt marknadsförda av Bindslöjden.
– Men precis som förr i tiden kan man sticka binge i alla möjliga färger också idag, säger Harriet Axelsson, »även om alla inte nödvändigtvis håller med om det«.

Som ett sätt att mjuka upp synen på binget drog Harriet och Ellinor Nilsson för några år sedan igång en studiecirkel kallad »kreativt binge«. En mötesplats utan pekpinnar för den som vill testa att sticka på halländska.
– Det har funnits en så stark idé om att det måste göras på ett visst vis och att allt måste vara perfekt. Då kan det än idag vara svårt att få folk att vilja testa, förklarar Ellinor Nilsson tanken bakom kvällsstickningen.
– Vi ville locka fler att sticka med gamla mönster och känna sig fria att använda mönsterrapporterna som de själva vill.

På föreningens hemsida ligger numera en lång rad mönsterbårder utlagda som inspiration.

Och på frågan hur hon ser på chansen för bingets fortlevnad, svarar Ellinor Nilsson med ett leende:
– Jag tror i varje fall att vi förlängt livet på det lite till.