Den öde matsalen

I mitten av femtiotalet överraskade så mamma oss barn med en hobby. Kan inte minnas att mamma innan dess hade haft något särskilt intresse utöver att sköta hembiträdet. I matsalen, som i vårt hem var ett rum som nästan aldrig användes, för i vårt rymliga kök, i vårt alldeles nybyggda flerfamiljshus med utsikt över prästgården på andra sidan vid Esplanaden och Köpingsån, fanns plats för ett stort köksbord. Det var avdelat från matlagningsdelen med en serveringsskänk, med hyllskåp ovanför, som gick att öppna från båda sidor. Där åt vi alltid, utom vid särskilda högtider eller om mamma och pappa hade gäster, vilket inte var så ofta, som jag minns det. Den trista matsalen med ett möblemang i ornamenterat benvitt, med skåp, bord och tio stolar i samma modell, hade i ett nu förvandlats till en färgsprakande verkstad, ja, slöjdsal om man så vill, med en stor vit matta med svaga ränder på, garner i alla höstens färger, nålar, en linjalliknande sticka eller spjäla, en sax och en noggrant beskriven mönsterförlaga, allt samlat på det vanligtvis så tomma matsalsbordet. Här skulle knytas ryor!

I mitten av femtiotalet överraskade så mamma oss barn med en hobby. Kan inte minnas att mamma innan dess hade haft något särskilt intresse utöver att sköta
hembiträdet.

Den här tiden minns jag med värme. Mamma blev en glad mamma, som med stor iver tog sig an uppdraget, nu skulle huset fyllas med vackra moderna mattor, de äkta gamla ärvda persiska kändes gräsligt omoderna till våra nya femtiotalsmöbler, tavlor och fräsiga finska armaturer. På söndagarna satt jag ofta bredvid i matsalen och målade
i mina nya målarböcker, där allt som behövdes var en pensel med vatten och vips så trädde bilderna fram. Kanske blev det tre stora mattor, en i blått till hennes sovrum, den höstfärgade i gult, grönt och blekt orange till vardagsrummet, en till pappas rum i dovt brunt och beige och en liten grönmelerad till lilla hallen utanför köket. Jag vet inte riktigt när det sen tog slut.

Allt låg framme där på matsalsbordet, alla de vackra ullgarnerna placerade prydligt och uppdelade efter nyanser på de gustavianska stolarna och serveringsborden. Men veckorna gick, hennes långa Ritz låg sen länge fimpade i askfatet och mamma sågs allt mer sällan till, och en dag var allting bortplockat och matsalen blev åter ett rum som stod oanvänt, dött.

Vad mamma gjorde? Jag vet egentligen inte, det känns som att hon alltid var och handlade, eller var bortrest, för det blev allt tystare i huset. Så småningom började jag ta för vana att besöka grannflickan Gunilla i trappuppgången bredvid, för just på söndagarna bakade hennes mamma veckans allra ljuvligaste kanelsnurror med pärlsocker på, som vi flickor serverades i deras trivsamma kök tillsammans med var sitt stort glas mjölk, medan mamma Kerstin, utan att bli arg, stod leende lutad mot diskbänken med en rykande kopp kaffe i handen och såg på när vi rullade upp våra snurror med kladdiga händer och pärlsocker på kinderna.

Och ibland, som idag, faller det över mig att hela min konstnärliga verksamhet har bestått i att få liv i den där öde matsalen igen.

Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare, dramatiker och kulturskribent. Under 2024 har hon släppt två böcker, dels romanen »Mona«, dels sin femte dagbok, »På riktigt«.