»De senaste åren har jag ofta återkommit till en speciell kärlform.
Corpus
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
En vas kanske – corpus helt enkelt. Ordet kommer från latin och betyder kropp. Men inom silversmidet syftar det på större objekt, i princip allt utom smycken och bestick. Det kan vara både bruksföremål och rena konstverk. Det är ett fint ord tycker jag. Det påverkar lite hur man ser på föremålen. Att de har en kropp, liksom.
Just den här formen jag gör är lite sprucken och ojämn. Jag gillar både uttrycket och arbetssättet.
Jag smälter några kilo silverskrot i en gasugn här ute på gården. Sen häller jag ut det som en stor silverspya. Konturerna av den blir i princip vasens kanter. Alla orenheter i silvret samlas på ytan som blir vasens utsida. När jag börjar arbeta är materialet bortåt en centimeter tjockt. Jag smider ut hela föremålet medan det fortfarande är varmt. Driver materialet mot kanterna och uppåt. Man får vara ganska snabb så att det inte hinner svalna för mycket.

Tekniken lärde jag mig i Mexiko för rätt många år sedan. Det är nog i stora drag samma teknik som vi använde på 1700-talet även här – men där, i en by som heter Santa Clara del Cobre, har väldigt mycket kunskap bevarats. De smidde också sina egna verktyg och tillverkade sitt eget träkol. Jag köpte med mig två hammare och en tång och de verktygen använder jag fortfarande.
Vanligtvis brukar man behandla silvret så att man får en finsilveryta men det gör jag inte på just de här föremålen. Utsidan får en svart lite skräpig yta medan insidan blänker och skiner. Hammaravtrycken syns också väldigt tydligt i det färdiga föremålet. Det påminner lite om tummad keramik.
Ibland brukar jag säga att jag har ett evigt pågående projekt som går ut på att få metall att se ut som keramik. Det är väl de här vaserna ett exempel på. Jag gillar krocken mellan en väldigt traditionell teknik och ett helt otraditionellt uttryck. De är väldigt osilvriga. Jag tycker ofta glas- och keramikvärlden verkar lite friare. Det kanske har med materialet att göra. Silver är dyrt och långsamarbetat. Det gör nog att
vi silversmeder är lite mer rädda för att misslyckas. Då är det lätt hänt att man gör saker som ser ut som de alltid har gjort.
Där är det en fördel att ha jobbat så länge som jag har. Ju mer man kan desto friare blir man. Och man är tryggare också. Säkrare både på sitt hantverk och på sig själv. Om något går åt pipan så är det ingen katastrof. Jag vet ju att det är så jag lär mig.«
Smeden Olle Olls berättade om corpus i silver för Maria Diedrichs.
Jonas Gratzer fotograferade.