Baksidans berättelser

Ateljén heter All Art Now och drivs av den syriska curatorn Abir Boukhari, som erbjöd Dimitra ett residency över sommaren efter att hon tagit sin masterexamen vid Konstfack. Hon har precis kommit tillbaka efter några veckor hemma i Grekland och det är bråda tider med nålen. Resultatet av sommarens arbete ska ställas ut i början av september.
– Jag har länge velat göra något kring den trojanska hästen. När jag fick tillträde hit skissade jag upp den direkt och började brodera. Sedan har jag hållit på med det, som en besatt.

Det är många timmars arbete som ligger bakom det man först ser; en häst med blank päls, broderad i skimrande silkestråd  Men verket har flera dimensioner. Dimitra leder in mig bakom det stora linnetyget, in i hästen. Där berättas en annan, trasigare historia.
– Min mormor brukade alltid säga att man ser hur bra broderaren är när man vänder på verket. Men jag tycker att baksidan nästan alltid är mer intressant än framsidan. Genom att tränga igenom tyget skapar man två olika konstverk.

Ord om smärta och lidande är insydda bland trådändarna, en påminnelse om vad krig lämnar efter sig, oavsett vilken sida man är på. Inne i hästen får man vara både de segrande grekerna och det sargade Troja.

Det är inte första gången Dimitra Konstantinidi använder den grekiska historien för att berätta om samtiden. Samma tanke hade hon i sitt uppmärksammade masterarbete
i våras, Mother’s hug, där hon porträtterade karyatiderna vid Akropolis, de kvinnliga statyerna som håller upp ett kapitäl.
– Jag ville att det skulle vara väldigt grekiskt, nästan på ett kitschigt sätt. De var sex från början, men du vet att en saknas? En stals av britterna och står nu på British Museum i London.

Hon drar fram datorn för att visa bilder. På bakgrundsbilden syns en katt med burrig päls. Det är Matoula.
– Namnet betyder att hon har små ögon. Hon bor hos min mamma när jag är här.

Hon klickar fram bilder på sex stora kolonner i tyg.
– Jag vill skapa textila utrymmen där folk kan känna sig lite isolerade och samtidigt välkomnade. Varje karyatid symboliserar ett problem i det grekiska samhället.

Inne i kolonnerna skildras människor som förlorar sina hem, genom migration, krig och klimatkrisen. Överturismen som är ett växande problem, där lokalbefolkningen, broderad i svartvitt, servar de färgglada turisterna. Och det övergrepp som Dimitra menar att de grekiska myndigheterna begår på landets egen kulturhistoria. Som exempel googlar hon fram det mycket omstridda nya betongfundamentet som gjutits över uråldriga stenläggningar kring Akropolis. Hon gör en grimas.
– Jag blev verkligen chockad när det hände. Det visar en total respektlöshet för vårt lands historia och det här är bara ett exempel av många. Vår stat gör allt för att tjäna pengar och det äcklar mig.   

Den saknade karyatiden är hon själv.
– Projektet handlade om hur världen och människorna på olika sätt är vilsna och hur vi ska hitta hem igen. Symboliskt är jag den saknade karyatiden, som cyklist, som navigerar runt i världen och letar efter tillhörighet. På ett sätt blir Akropolis mitt hem, fast i Sverige.

Dimitra Konstantinidi har inte ägnat sig åt broderi särskilt länge. Hon föddes 1998 i Heraklion, den största staden på Kreta. Som 18-åring flyttade hon till Aten för att gå på konsthögskola. Utbildningen var traditionell, men fjärde året uppmanades studenterna att testa nya tekniker och påhejad av sin mamma provade hon att brodera.
– Hon har alltid hållit på med textil och sömnad, men mest som hobby. Jag fastnade aldrig som ung, men nu blev jag helt tagen av att kunna gå igenom materialet istället för att bara måla ovanpå. Att kunna skapa flera dimensioner.

Det finns ingen fördjupande utbildning inom konsthantverk i Grekland, fokus ligger uteslutande på de traditionella konstarterna, som måleri och skulptur. Eftersom skolan hade ett samarbete med Konstfack sökte hon sig mot Stockholm för att kunna utforska hantverket på riktigt och hitta sitt eget förhållningssätt. Men trots att hon idag sysslar nästan uteslutande med broderi vill hon absolut inte kallas brodös och skrattar generat vid tanken.
– Jag kan ju inte reglerna! Jag tänker att det skulle vara provocerande för dem som verkligen kan hantverket. Så jag blev väldigt överraskad och glad när jag fick
stipendie från Täcklebo broderiakademi när jag gick på Konstfack.

Hon visar lådorna med trådar i ull och bomull. Nålarna och broderibågen. Hon står alltid upp och broderar. Fäster bågen i tyget och följer den skissade formen med stygnen. Det är enklare, att snabbt kunna ta några steg bakåt från detaljarbetet och se hur verket utvecklar sig. Och hon arbetar fort.
– Jag broderar inte på det traditionella viset. Om jag gör fel så syns det, jag tar aldrig om. Jag har mina egna regler, det är som att jag ritar på tyget med tråd, men utan suddgummi.

Vad hände inom dig när du hittade broderiet?
– Alltså det låter ju knäppt, men när jag håller i tyget och drar tråden genom det så känner jag att jag håller mina problem i händerna. Jag spänner ut dem på bågen, tittar på dem noga och broderar dem. Det stimulerar alla mina sinnen.

Menar du taktiliteten?
– Broderi aktiverar så mycket i mig. Jag måste vara helt närvarande när jag arbetar. Det blir nästan som en ritual. All tid jag lägger känns meningsfull. Det är ett sätt att ta mig själv på allvar.

Har du mycket tålamod?
– Nej tvärtom. Men jag kan ändå förlora mig i broderiet och sitta tio timmar i sträck. Jag borde egentligen göra andra saker, till exempel träffa kompisar, men jag fastnar i min värld.

Hur har ditt hantverk utvecklats under de här åren i Sverige?
– Jag tappade faktiskt bort mig lite när jag kom hit och började ifrågasätta vad jag håller på med. Till slut fick jag bestämma mig för att det är okej att inte veta, att stå mitt emellan broderi, måleri, skulptur och installationer. Jag är ingenstans, men överallt på samma gång.

Även om hon längtar hem kommer hon stanna i Stockholm i alla fall i ett år till, för att läsa en kurs i offentlig konst på Kungliga konsthögskolan. På fönsterkarmen ligger två avlånga tygstycken med broderade tunnelbanevagnar som ska göras klart till Stockholm Craft Week i oktober. Små små ansikten trängs inne i de graffitiprydda vagnarna. Men Dimitra är inte helt nöjd.
– Jag tycker inte att jag får till rörelsen riktigt.

Dina verk har ett återkommande tema av förflyttning,
– Absolut. Det är en viktig fråga för mig. Känslan av tillhörighet.

Söker du fortfarande efter din plats i världen?
– Alltid. Jag kan inte riktigt finna fast mark under fötterna.

Varför är det så?
– Jag vet inte. När jag är här saknar jag Grekland, när jag kommer dit vill jag hit. Och jag tar saker på för stort allvar. Jag borde slappna av. Jag vet inte alls var jag hör hemma. Men jag letar vidare.