Krönika

Att tälja en text

Text Stina Stoor
Foto Nasti Roots
7 februari 2018

Vi människor är skapande djur. Skapandet är kanske lika djupt nedärvt i oss som ätandet och sovandet. Som sex?

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Kanske händer som aldrig får lära sig skapa blir mycket förvirrade händer? Utan mening? Nu när både »tröja« och »stol« och »bröd« finns att få från en eller annan app på en platt liten skärm?

Är jag bara nostalgisk?

Min far Rolf, som föddes på trettiotalet, ett halvt sekel före mig, har alltid tyckt att jag var fånig när jag knåpade ihop mina olika små alster. Men varför? Varför väva en matta idag, eller göra egen keramik? Vad skulle det vara BRA för, det där, att göra mer-än-nödvändigt själv?

Som när jag väntade min första unge och stickade på en kofta till vem-det-nu-var som sparkade där inne i magen och han gormade:
– Nog gå hä fortare å köp na kläen va? Hörru!

Som om jag mest lyx-slösade med tid. Gjorde mig förnäm där i soffan.

Vilket jag kanske gjorde.

I sin ungdom var han en av de sista flottarna, en av de där sjungande männen som fick timret att glida nedströms mot havet medan myggen surrade över ryggen och solen sken, just så! Ja, det är lätt att romantisera. Han jobbade i skogen innan maskinerna tog över fällandet av träden, han jobbade med muskelkraft och svett, tills det blev svårt att tävla med industrialiseringens effektiviseringar. Då fick han gå. Jo.

Men min far han älskade ändå, trots detta, endast allt det moderna. Jo.

Verkligen. Elektricitet! Teve! Så.

Han bytte lätt ut hemvävda yllefiltar mot fleeceplädar med roliga figurer, sådana man fick med på köpet om man köpte nog mycket i glassbilen. Näverlampor mot plast. Och de ådermålade möblerna, de som hans släkt under flera generationer snickrat ihop till huset, de byttes mot fräscht och fint från Ikea. Jojo minsann!

Han tyckte om det.

Det gamla, det saknade ju värde i sig, tyckte han. För en stol är ju bara en stol. Det är ingen skillnad om den är köpt på affären eller gjord hemmavid, bara den går att sitta på. Så.

Själv vill jag ändå tänka på skapandet som något som ligger i djupet av att vara människa. Att det är lika otänkbart med en häst som aldrig får springa som en människa som aldrig får skapa. Bara tänk på alla fantastiska saker våra händer kunnat forma och foga samman. Var hade vi varit idag utan det? Utan täljande och flätande och smide och sömnad och mer? Då hade samhället förstås inte kunnat bli vad det är idag, nej, mänskligheten skulle inte klarat sin första vinter.

Många ser även skrivandet som ett hantverk. En av mina mer framgångsrika kollegor brukar säga att jag borde se det så, för att inte rädas textmassan eller det vita oskrivna. Att se material bara, som ull eller lera, och bara forma det. (Låter ju hur enkelt som helst va? Jo, jag har funderat på en drejningskurs i present.)

Själv har jag börjat försöka se strykningar lite som att tälja, inte stympa eller skada. Radergummit kan frigöra en berättelse ur mina tankars annars ganska toviga tillvaro. Behovet att plocka ut någon liten mening, ord för ord, och försöka göra något. Av allt.

Använda spillbitar av livet. Inte bli alltför modern.

Fastän det är smidigare att köpa böcker än att skriva dem själv. Det hade min gamle far kunnat säga både ett och annat om, förstås.

Stina Stoor är författare. Hennes debutbok Bli som folk nominerades bland annat till Augustpriset. I motiveringen stod att den »är inget mindre än en förnyelse av den svenska novellkonsten.«

7 februari 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy