Det är som om de ropar efter mig när jag går där i secondhandbutikerna. De får mig att tänka på Harriet Löwenhjelm.
»Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.Famna mig varligt en liten stund!«
Just nu svämmar antikbodar och loppisar över av linne. Handdukar, lakan, örngott som någon, långt där borta i förflutenheten tillverkat hemma. Sannolikt upplever vi just nu den sista stötvågen ur förra seklets linneskåp och brudkistor. Om några få år kommer de att betraktas som exklusiva rariteter. Idag kostar de nästan aldrig mer än en kopp kaffe.
Alla bär de på hemliga berättelser. Kanske sömmades de till det framtida bröllopet av händer fulla av bävan och förväntan. Några av dem verkar aldrig ha träffats av vardagen. Stygnen är otvättade och ligger där som en sorts skrift. Andra är tunnslitna, med rostfläckar och brännsår. Jag inhandlar dem, oavsett.
Med den här krönikan skulle jag vilja sätta igång en försynt rörelse: Håll ögonen öppna. Samla på dig. Överlämna nästa gång du vill ge bort något.
Den textila slöjden är ett språk med egen ordning, som talar om den så kallade »lilla« världens gränser och drömmar. Dessa trasor och glansiga travar kom till i en numera verklighetsfrämmande idé om tidens och arbetets värde. Få ting i mitt hem har över tid mött lika magnifik omsorg som de här handdukarna fått. Det är lätt att bli yr, eller åtminstone hjärtnupen, vid tanken på alla de händer som krävts för att rycka, röta, bråka, skäkta, häckla, spinna, fålla, tvätta, mangla…
De allra flesta bär monogram. Det är noggranna slingor i plattsöm eller korsstygn. Jag letar aktivt efter vissa bokstäver – till barn, syskon, vänner. Det är en utmärkt gåva – ofta mer uppskattat än choklad eller tulpaner och kan hos somliga konkurrera ut även en pocketbok.
I skrivande stund hänger en linnehandduk framför mig, på handtaget till ugnen. Jag fick den av en vän i inflyttningspresent. »G« i blå korsstygn. Den är handvävd, ojämn
i texturen, av hemspunnet lin och skiftande i färg. Jag vet inte vem som gjort den, men det var nog långt före 1918, då Harriet Löwenhjelm, döende i lungsot, skrev sina rader.
Jag tror att den som hanterade det blå garnet var mycket ung. Kurvan är svajig. Hon skulle ha behövt öva lite till för att få styrsel på stygnen. Kanske hade hon en märkduk framför sig, Sådana var i bruk långt in på 1900-talet och användes av unga flickor som skulle finslipa teknikerna.
Den okända markerade sitt ägande, men handduken skulle komma att överleva henne. Nu är bokstaven snarast ett slags »Kilroy was here«. För tillfället är det jag som för en tid tagit över. Det är inte osannolikt att den här textilien ska överleva också mig.
Med den här krönikan skulle jag vilja sätta igång en försynt rörelse: Håll ögonen öppna. Samla på dig. Överlämna nästa gång du vill ge bort något.
Tag dem, håll dem, smek dem sakta. Famna dem varligt en liten stund.
Det är de – och händerna bakom dem – värda.
Gunilla Kindstrand är kulturjournalist och ordförande i Konstnärsnämnden. Bosatt i Delsbo.