Är det kört?

Hon beskriver potentiella slevar, stolsryggar, pallben och dörrhandtag, lägger sen till att också dikeskanter och kraftledningsgator är bra platser för den som letar efter den här sortens nyligen uppvuxna, lite krokiga virke. Lokalproducerat. Verkligen inte att förakta. Produkter av livet på landet.

Samtidigt är hon bekymrad.

Hon kommer in på kalhyggets framtid, den luftiga barrträdsåkern.
– En bra slöjdskog är varierad och tät, med olika slags träslag i olika åldrar. Man hittar det man behöver till det man ska göra. Men så ser det sällan ut längre.

Kanske är det dags att byta ut tanken på landsbygden som slöjdens rika outtömliga materialförråd, mot staden.

För ett tag sen skulle hennes elever göra stegstolar, Beth Moen är huvudlärare i trä på Sätergläntans kursgård i Dalarna. Men rakvuxen ek – lättkluven, seg och stark – gick nästan inte att få tag på. Grova, krokvuxna träd är också en bristvara, förklarar hon, sådana som lämpar sig till rejäla saker – möbler, båtbyggen, hus… Och »man kan inte gå ut i skogen och tro att man ska hitta en senvuxen fura, för det finns knappt längre«.

Kanske är det dags att byta ut tanken på landsbygden som slöjdens rika, outtömliga materialförråd, mot staden. Det är gissningsvis där som de bästa slöjdämnena kommer att finnas framöver, konstaterar hon.
– I parker och trädgårdar. Där får träden växa sig stora och gamla innan de tas ner.

Är du svepaskälskare finns skäl till oro. Åtminstone om du tycker om askar med levande yta vars svep kluvits fram ur ytveden på en mogen fura som vuxit runt knuten eller ur en gammelgran med småfjällig pengabark och värdigt slokande grenar.
– Virket måste vara tätvuxet för att gå att klyva. Av ungträ blir det mest spill, förklarar Beth Moen där hon står på kalhygget i landet där invånarna brukar prata varmt om sina stora skogar, men där bara skandalösa sex procent av alla träd är över 140 år.

Också den spånkorg som flätats av för hand dragna glänsande spån går en dyster framtid till mötes, eftersom man till spånen behöver en 250-årig tall som vuxit långsamt. För att inte tala om hur svårt det börjar bli att få tag på lättdragen bast till den snart utdöda konsten att »binna« av granbast.

Skogs- och industripolitiken har börjat ge effekt ända in på hemslöjdsnivå. Nödvändiga träd tar slut.

Men här opponerar sig skogsindustrin och plockar fram siffrorna: Mängden träd ökar faktiskt i landet.

Och det stämmer. Antalet stammar blir fler.

Men samtidigt blir antalet riktigt gamla träd färre och färre, och likriktningen större. Täta, varierade skogar där träslagen skiftar, stammarna har olika dimension och ålder, där död ved får ligga kvar och träd växa långsamt och länge, ser man sällan numera. Istället breder planterade pelarsalar med jämnhöga barrträd ut sig.

I den utvecklingens kölvatten kämpar många växter, djur och svampar. Var tionde svensk skogsart är rödlistad idag, hotad som en konsekvens av okänsligt skogsbruk. Och efter mellanspetten, dånar nu begravningsklockorna för den vitryggiga hackspetten, en fågel som var vanlig för bara hundra år sen, men som för att kunna leva behöver stora sammanhängande lövskogar med gott om gamla och döda träd. Vi har uppenbarligen inte respekt nog för den, för att freda dess livsmiljö.

Idag är majoriteten av de svenska träden yngre än en svensk pensionär och hela 90 procent av skogarna har någon gång varit kalhuggna.

Låt oss prata gran en stund.
– Det är nästan som två olika träslag om man jämför en tätvuxen, gammal gran som stått trångt, med en frodvuxen ung gran som stått luftigt och ljust, förklarar Jögge Sundqvist, yrkesslöjdare i Västerbotten.
– Ska du göra något segt och tåligt, en pilbåge kanske, måste du ha senvuxet, tätvuxet virke. Samma sak gäller om du ska bygga något som ska stå utomhus, fortsätter han och liknar trädens behov med människans.
– För att skogen ska växa bra, behöver nya träd omges av äldre. Det är samma förutsättningar som för barn.

I skuggan av andra träd strävar småstammar målmedvetet upp mot ljuset och satsar inte onödig kraft på att grena ut sig nere i skumrasket. På så vis gynnas raka, kvistfria träd. Dessutom jämnas årstidernas ljus ut en aning, och det är bra. För gott granvirke ska gärna ha vuxit jämnt och lugnt, inte dragit iväg snabbt på ljusa våren och sen vuxit mycket långsammare på hösten. Vårved är nämligen porös och skör, höstveden däremot hård, stark och tät, med en stor andel hartser som gör träet röttåligt och starkt. Såga av en stam, och höstveden redovisas i de mörka årsringarna.

Speglar ringarna en jämn tillväxt, finns det goda förutsättningar för att virket ska vara lätt att klyva. Tänk på svepaskarna igen. Dessutom gör regelbundet avstånd mellan årsringarna att träet rör sig mindre både under torkningen och senare i fuktigt väder eller vid skiftande temperaturer – det är bra slöjdegenskaper. Har ett träd vuxit i en norrsluttning, och kanske i näringsfattig mylla dessutom, brukar också andelen frodvuxen ved vara låg.

Men plantager funkar annorlunda. Där är syftet just att främja det frodvuxna, eftersom volym lönar sig i kronor och ören. För skogsindustrin finns fortfarande de största pengarna att hämta i snabbt och luftigt växande granar och tallar på 80 till 100 år. Det är inte kvalitetsvirke som betalar sig, utan kvantitet. Och än idag är det till största del industrins drivkrafter som styr skogsbrukets riktning. Rationellt ska det vara när pengar ska tjänas. Naturvärden kommer i andra hand. Slöjdvärden också. Konstigheter gallras bort.

Det är inte kvalitetsvirke som betalar sig, utan kvantitet.

Jögge Sundqvist har just blivit plågsamt påmind om det. I dagarna har han nästan ägnat en vecka åt att leta efter en tall som har rikligt med »tjurved«. Sådan urstark och slittålig ved kan exempelvis bildas på undersidan av kämpande träd som under lång tid har pressats ner mot marken, och som envist strävat efter att komma igen. Virket blir som armerat och dessutom impregnerat med en stor andel framstressad harts, vilket gör det starkt och motståndskraftigt mot röta. Kanske var världens äldsta bevarade skida, den idag 5000-åriga Kalvträskskidan gjord av just tjurved. Jögge Sundqvist har fått i uppdrag att göra kopior av den. Därav materialjakten.

Men också den sortens virke är svårt att hitta idag i gallrade skogar. Det är lite för avvikande. Lite för vresigt, knepigt och svårt att se omedelbar nytta med. Annat än som massaved förstås.
– Jag ringde en kille som gjort en äldreskogsinventering, och frågade om han kunde tipsa mig om en riktigt gammal tjurtall. »Det går inte att hitta«, sa han. Men efter fem dagar hittade jag ändå en möjlig tall som stod nära en väg, ja, för den måste ju gå att ta hem också – men det blev material till en skida, inte två…

50 mil söderöver, i Laknäs, Dalarna, bor Björn Majors. Också han är yrkesslöjdare. Men han går sällan på jakt efter virke i skogen. Det är lönlöst, säger han, eftersom han till sina spånkorgar behöver senvuxen, kvistfri och rak 250-årig furu. Mogna tallars regelbundet grovfåriga bark med flygiga barkflagor högre upp på stammen ser man sällan i Dalaskogen.

Istället besöker han sågverken, dit avverkad skog rullar in. Men också där har tiderna förändrats sen han började göra korgar i början av 1980-talet. Då behövde han inte gå många meter innan han hittade en stock som var bra. Idag får han gå länge. Ibland vända hem utan.
– Om jag ska dra spån för hand till mina spånkorgar, måste det vara tätt mellan årsringarna. Det betyder 13 till 14 årsringar på en centimeter, förklarar han.

Så ser inte frodvuxna tallar ut under barken.

Den där ruttna delen av stocken kunde jag ha tagit hand om.

Korgspån kan visserligen hyvlas till också, vilket passar grövre årsringar. Men då blir slutresultatet något annat. Han förklarar:
– Virke med tätt mellan årsringarna blir segare, inte så skört.

Men sen handlar det om utseendet också.
– Så fort träet kommer i kontakt med en kniv eller hyvel, blir uttrycket mattare. Kan jag däremot dra spånen, blir lystern fantastiskt fin. Den naturliga ytan är blank.

Men få ser skillnaden, konstaterar han.
– Tills jag ställer korgarna bredvid varandra. Då förstår de.

Över huvud taget är bristen på kunskap ett problem, menar Björn Majors. Också bland skogsarbetare. Det allra finaste virke som inte lämpar sig till timmer – kanske är det för grovt, kanske avvikande på annat sätt – blir flis eller pappersmassa.
– Om den som kör skogsmaskin upptäcker röta idag, går hela stocken till massaved. Moderna människor vet ju inte vad olika slags trä kan användas till. Den där ruttna delen av stocken kunde jag ha tagit hand om. Det är ju kärnan som är rutten, inte splinten, ytveden. Och det är den som jag använder till spån. Istället blir allt massaved.

Tidigare hände det då och då att han besökte just massafabriker på jakt efter virke. Men på senare år har bruken blivit färre, men omsättningen på de enskilda fabrikerna större. Från att ha producerat 8,7 miljoner ton pappersmassa i Sverige 1980, gjordes trettio år senare 12 miljoner. Här finns inte utrymme för besökares privata preferenser. Fort ska det gå. Och likartade siffror syns i sågverksstatistiken: Sågverken blir färre och större. Och riktigt få är specialiserade på lövträ.

Just det är inte så konstigt kanske. Vi har rätt mycket björk här i landet, 13 procent av alla träd. Men räknar man bort dem, utgör andelen lövträd bara makabra sex procent av skogarna. Tidigare såg det annorlunda ut, bland annat med stora sammanhängande lövskogar i söder. En vänlig grönskas rika dräkt. Idag består den av 40 procent tall, 41 procent gran.

Bengt Andersson bor också han i Laknäs. Från början är han jägmästare, idag slöjdare som satt sig före att använda virke från sexton svenska trädarter. En sann utmaning, slår han fast.

Vill man köpa sågat svenskt lövträ är det ganska lätt att hitta björk idag. Men annat är oftast importerat från nordamerika. Där har de volymer att tala om.

För att skogen ska växa bra, behöver nya träd omges av äldre. Det är samma förutsättningar som för våra egna barn.

Han fördjupar sig i skogsbrukspolitiken, i de rekommendationer, förbud och subventioner som tillsammans med industrins begär efter visst slags virke har påverkat ordningen till där vi är idag. För det är till stor del politik och skogsindustrins preferenser som gjort att naturen ser ut som den gör. Hade skogen fått växa friare, hade den varit tät, mindre uppstyckad och mer blandad, både ålders- och artmässigt. Men på 1980-talet riskerade man böter om man inte högg ner ek, hassel och annan »skräpskog«, eftersom massafabrikanterna önskade sig barr. Under fyrtio år ersattes två miljoner hektar öppen mark, dungar och hagar, med barrträdsodlingar. På 1950- och 1960-talet sprutades hormoslyr för att slå ut lövet på barrplanteringarna och dessutom är det först nu som man får räkna lövträd som värdefulla plantor, när man ska inventera sin skog. Förr räknade man bara barrträd och röjde därför bort det »värdelösa« lövet.

Nyligen såg Bengt Andersson försäljningssiffror från möbelvaruhuset Mio. Där kunde han följa hur olika träslag sålt i möbelform sen 1980-talet. För trettio år sen var bok poppis. Efter det tvärdog intresset. Därpå steg kurvan för ek rakt upp och nu har suget efter mörkt valnötsträ skjutit snabbt i höjden.

Också estetiken på modet påverkar alltså vilka träslag som efterfrågas, däremot fortfarande inte kvaliteten på virket.
– Men tätvuxet virke håller bättre. Frodvuxet trä innehåller mer vatten. Juvenilveden har kortare och svagare fibrer än mogen ved. Inte bara byggnader och träsaker, utan också papper och kartong skulle få bättre rivstyrka och bli starkare med äldre ved. Men idag vill massaindustrin inte betala mer för tätvuxet virke än frodvuxet. Det vill heller inte byggindustrin, säger Bengt Andersson och kommer in på husbyggen. Idag är det få som bygger med flera generationer i åtanke, som eftersträvar virke som ska överleva både barnbarn och barnbarnsbarn. Man är nöjd om huset håller för egen del.
– Vi som vill ha det här »konstiga virket«, är helt enkelt små brickor på spelplanen. Idag måste vi spela på känslor om vi vill att folk ska satsa på svenskt virke eller låta träden stå kvar länge och växa, om vi vill ha varierade skogar. Jag kan inte säga att det kommer att betala sig att ha löv eller låta träd växa långsamt och länge framöver.

Men någon gång, hoppas han, kanske vi inser att vi behöver olika slags virke, med de varierande specialegenskaper som olika träslag har. Starkt, segt, lätt, tungt, poröst, elastiskt, lättbearbetat, böjvänligt, rötbeständigt…
– Ju fler ägg vi har i korgen, desto mer förberedda är vi för framtiden, säger Bengt Andersson. Ingen vet vad vi behöver imorgon.