Kata en fura

Gör så här:

Att »kata« en tall är inget man gör hemma vid köksbordet. Men det är inte svårt. I korthet handlar det om att man skadar barken eller toppen på ett levande träd en aning, så att furan stressas till att försvara sig. Då självimpregnerar den sig med kåda. Tät fetved uppstår.

Katning är ett briljant sätt att förstärka tallvirkes motståndskraft – utan några som helst kemikalietillsatser. Kådan innehåller en blandning av harts och pinosylvin som försvårar för skadeinsekter, är röthämmande, fet och stöter bort vatten. Trädets eget bekämpningsmedel.

Fetved användes ofta till syllstockar förr, till det timmer som ligger längst ner mot husgrunden och som ska tåla både fukt och tryck. I Urnes stavkyrka i Norge, som byggdes på 1100-talet, lever inte minst grundstockar och hörnstolpar vidare än idag. Det virket anses ha impregnerats genom toppkapning – att två tredjedelar av en talls krona kapats av.

Furu har både kärnvirke och ytved. Kärnvirket är motståndskraftigt – hårt, tätt och kådrikt. Unga träd däremot, som det svenska skogsbeståndet till största del består av idag, innehåller väldigt lite kärnved, istället dominerar den porösare splintveden, ytveden.

Men. Här kommer det kluriga. Om man hugger bort en del av barken på en fura, blir trädet stressat och börjar producera mer kåda, också i ytveden. På så vis blir virket mer långlivat och som gjort för husvirke som ska stå pall mot väder, vind och skadeinsekter – till fönsterbågar och syllstockar till exempel.

Väljer man att toppkapa sin tall blir hela splintveden impregnerad. Men då får man också vänta runt femton år innan man kan fälla trädet, för att impregneringen ska hinna fullbordas. Randbarkning är inte lika effektiv, eftersom det bara är partierna under stammens barkade delar som impregneras. Men från barkning till avverkning går det fortare.

Vi bad byggnadsvårdaren Mikael Edström, grundare av föreningen Fetvedens vänner, att introducera oss till sin syn på randbarkningens konst.

Den som inte har egen skog kan ofta utan större problem köpa enskilda tallar på rot av en markägare. Förutsättningen är att trädet får stå kvar på plats under ytterligare tre till sex år beroende på stammens grovlek. Ju grövre stam, desto längre impregneringstid.

Mikael Edström berättar hur han brukar gå tillväga:
– Först brukar jag studera vilket håll som stammen buktar åt. Alla träd har faktiskt en konkav och en konvex sida, hur raka de än ser ut.
– Sen barkar jag en sju till åtta centimeter bred rand på den inåtbuktande sidan av trädet, jag gör den åtta meter hög, från roten och uppåt på stammen. Efter det gör jag en likadan rand på trädets motstående sida.

Barkningen sker i savningstid på vår eller tidig sommar, beroende på var i landet man bor. I Mikael Edströms Hälsingland har slutet av maj, början av juni visat sig bra. Då lossar barken som lättast har han märkt. Att Mikael Edström väljer att barka åtta meter av trädet, beror på att han vill ha långa stycken impregnerat virke. Men det går så klart bra att satsa på kortare bitar också. Tänk efter vad du ska ha virket till, rekommenderar han.

När han barkar hugger han först med yxa bort den grova barken längst ner på tallstammen. Sen fortsätter han med en bandkniv så högt han når. Och slutligen tar han till barkjärnet, med olika långa skaft, för att nå hela vägen upp.

Mikael Edström har skaffat sig ett teleskopskaft av aluminium för att slippa byta så ofta.

Efter en första barkning får det därpå gå ett år. Vid savningstid ett år senare, utvidgar han sen ränderna »fram« och »bak« på trädet med ytterligare sju, åtta centimeter. Är det en riktigt grov stam, kan barkningsranden behöva utvidgas ytterligare en omgång även ett nästkommande år. Syftet är inte att ta bort all bark. En »livsnerv« på åtminstone fem, sex centimeter ska helst vara kvar när barkningen är avslutad, för att trädet ska orka leva vidare under tiden det står kvar på rot.

Impregneringen sker på de ställen där träet blottats. Så tänk efter vad du ska använda virket till, påpekar Mikael Edström. Om det framtida syftet är att använda hela stocken bör så mycket som möjligt barkas. Om planen är att såga plank, kanske mindre behöver barkas och väntetiden kan därmed förkortas. Förberedelse och eftertanke alltså.

Efter sista barkningen, får de randbarkade träden stå kvar på rot runt 3-6 år, de längre tidsintervallerna för grövre träd, för att slutligen sågas ner på vintern, då virket innehåller mindre vatten och näring än på sommaren. Vintertid är det dessutom liten risk att det fällda timret ska angripas av skadeinsekter.

Och se där: Fetved!