Anabelí

Det är tyst i studion. Hade hon drejat, hade radion stått på. En ljudbok eller podd hade rullat medan leran snurrat mellan händerna. Hon hade jobbat snabbt, producerat mycket.

Med skulpterandet är det annorlunda.
– Kraven försvinner och tankarna drar igång. Det uppstår ett slags kommunikation. Som om jag matar min själ med leran.

De två stora kvinnoskulpturer som hon arbetar med just nu bygger hon genom att lägga lersträngar på varandra – ringla! –  uppåt, uppåt, och sedan nypa, klämma och dra leran till slutgiltig form.
– Det är väldigt mycket klappande hela tiden, säger hon och visar vad hon menar. Hon håller emot på insidan och klappar från utsidan, med ett dovt, smackande ljud som följd. Metodiskt och långsamt förflyttar hon leran dit den ska.

De stora skulpturerna växer med en enda ny mjuk sträng om dagen. Leran måste hinna stabilisera sig innan hon kan bygga vidare.

Hon ser upp.
– Det händer något med mig när jag ringlar. Jag som vuxit upp med fem personer i ett enda rum och som verkligen aldrig förstått svenskar som säger att de gillar att vara ensamma i tystnad… Plötslig har jag, den impulsiva och rastlösa, blivit tålmodig.

Hon plockar upp en blomspruta och fuktar den stora skulpturens fötter. Samtidigt fortsätter hon att berätta om sin barndom. Hur mamman blev av med jobbet, hur de tvingades lämna förrådsrummet och i perioder bo på gatan, att de återkommande blev vräkta. Mammans depressioner, slagen, den 18-årige brodern som fick bli familjeförsörjare. Hur de alla hjälptes åt så gott de kunde med att dra in pengar.
– Det gick, men det var kaos. Vi klarade oss med det allra nödvändigaste, några få ombyteskläder, någon gryta, en enkel elplatta.

Men i den unga Anabelí växte en plan fram. I smyg sparade hon delar av de pengar som hon tjänade på att fläta färgglada band i håret på turister i Coyoacán, stadsdelen där Frida Kahlo föddes.
– Det mamma tjänade på två veckor, kunde jag tjäna på en kväll. Hälften behöll jag och höll tyst om. Det blev mitt startkapital.

Sjutton år gammal rymde hon hemifrån. Hon ville se havet. Så hon satte sig på en buss för att inte komma hem igen. Pengar drog hon in genom att sälja halsband och armband som hon gjorde av nysilvertråd, stenar, trä och glaspärlor.
– Ett slags luffarslöjd, säger hon. I Mexiko kallades vi för artesanos, kringresande hantverkare. En sådan blev jag. Det var enormt befriande!

Att hon inte bara skulle få se havet, utan också resa över det, kunde hon inte veta. Men hon mötte Tove, en backpackande svenska. Luffade runt med henne ett tag, tills väninnans hemresa inte gick att skjuta upp längre och fick frågan om hon ville hänga med till Sverige.
– Si si, svarade Anabelí Brancusi.

– Rastlös har jag alltid varit. Det lät fantastiskt och jag ville bara bort. Si, si!

Hon damp ner i Sverige, blev barnflicka i Djursholm och eftersom hon inte kunde engelska lärde hon sig svenska snabbt. Efter ett tag flyttade hon med Tove, som fått jobb, till ögruppen Vesterålen i Nordnorge – och hamnade på folkhögskola. Det är den korta versionen. Där stod en drejskiva.

Anabelí slänger ett öga ut genom fönstret. Egentligen har hon sin verkstad i flerfamiljshuset där hon bor, där har hon »ockuperat halva källaren«, som hon säger. Men nu, när hon bygger stort, behöver hon större utrymme och hyr in sig i projektrummet på Lindöateljéerna, ett konstnärskollektiv i utkanten av Kalmar. Utanför blänker vattnet.
– Det hände något avgörande i Norge. Jag som alltid haft svårt att sitta stilla kunde plötsligt fokusera. Jag ville dreja!

Efteråt fick drejskivor styra vägen. Tillbaka i Sverige valde hon Mora folkhögskola när hon skulle läsa in gymnasiekompetens, bland annat för att de hade en keramikverkstad. Drejskivor fanns också på Grebbestads folkhögskola, och på Capellagården, dit hon fått tips om att söka sig för att satsa två år på en yrkesförberedande keramikutbildning.

När hon ringde hem för att berätta om sitt yrkesval, blev det tyst i luren. »Lyxutbildning«, konstaterade hennes mamma sammanbitet.
– Sätt ner fötterna på jorden och läs till sjuksköterska eller nåt annat som ger jobb, sa hon. Hon var arg. Antagligen var det därför det blev rätt tufft ett tag framöver. Jag var tvungen att bevisa för mamma att jag hade rätt!

Där hon står, barfota, på golvet i ateljén har Anabelí Brancusi nyligen fått veta att hon, i konkurrens med stora delar av Sveriges konstnärer och konsthantverkare, i år fått Konstnärsnämndens tvååriga arbetsstipendium. Med det följer arbetsro ett tag framöver, även om hon håller fast vid sitt deltidsjobb på ett gruppboende på Öland. Kombinationen är perfekt, tycker hon. Ett socialt sammanhang vissa dagar, koncentrationen i verkstaden andra.

Hon klättrar upp på stegen. Den ena skulpturen är redan en halvmeter högre än hon själv, modellerad i en brun, schamotterad stengodslera som blir rosaaktig efter bränning.
– Tänk att jag jobbar så här idag! utbrister hon.

Den sista tiden på hennes formella keramikutbildning, tre år på HDKs linje för keramikkonst i Göteborg, beskriver hon som en krock med allt som hon trott sig vilja. Hon skulle ju bli brukskeramiker och producera skålar, fat, muggar och kannor på löpande band, men på högskolan förväntades hon plötsligt ha konstnärliga anspråk, jobba konceptuellt och reflekterande, inte snabbt och mycket.
– Det fanns inte i min värld!

Det gjorde inte heller ringlingen vid den tiden. Men ännu ett skifte skulle ske.

Hon fann tekniken när hon tillfälligtvis var tillbaka i Mexiko. Visst hade hon ringlat också i Sverige, men aldrig på allvar, hon skulle ju dreja. Tillsammans med sitt barn och barnets far hjälpte hon till ett halvår på rehabcentret Piña Palmera, en plats för människor med funktionsvariationer, vid havet i Oaxacaprovinsen.
– Där fanns en pappersverkstad och en träverkstad, men ingen keramikverkstad.

Med stipendiepengar från Sverige, lera från en lokal flodbädd och en brännugn som de byggde av rött tegel och kunde elda upp till 1000 grader med spillved, drog de igång. En ung keramiker kom ner från bergen för att hjälpa till. Han arbetade som andra i sin tradition – genom att ringla.
– Det var då jag fattade, säger Anabelí med eftertryck och beskriver hur hon lärde sig att inte hetsa, utan att istället vänta in lerans långsamma tempo. Hon fick tips om handgrepp och redskap.

– Idag driver jag upp leran med den torra kolven från en vanlig majs blanco, säger hon, och förklarar att det är den vanligaste majssorten i Mexiko, med en kolv som både är segare och smalare än den under kornen på de svenska frysdiskarnas gula majskolvar. Varje gång hon är i Mexiko, tar hon med sig en drös hem eller så ber hon vänner att packa med sig när de ska hit. Hon pekar mot bordet. Där står de i en lergodskruka.
– Min variant av kavel. Jag har försökt odla egna i Sverige, men inte fått till det. Somrarna är för korta här.

Under halvåret på Piña Palmera insåg hon också vilken kreativ frihet som ryms i att inte vara hänvisad till drejskivans cylinderformer, utan kunna bestämma helt själv, även storleken. Och tekniken kändes annorlunda.
– Vid drejskivan kommer maskinen mellan mig och materialet, men när jag ringlar är jag i leran.

Dessutom fann hon något annat. En länk bakåt. Hon lägger kinden mot den höga lerskulpturen. På magen har hon modellerat in bristningar, som om kvinnan fött ett barn.
– Jag är del av en urgammal teknik. Av en koppling bakåt i tiden som aldrig tar slut. Det är mäktigt. Jag förvaltar ett arv!

Först blev det mest huvuden. Hon gestaltade det lugna, fridfulla uttrycket i sin sovande sons ansikte, byggde sitt eget huvud både som flicka och som vuxen. Hon bläddrade också mycket i böcker, gick på museum, och härmad antik keramik från Mexiko, Kina, Peru, Egypten.
– Man behöver inte göra allt från början. Man kan lära sig jättemycket om form och teknik genom att göra parafraser och tolkningar, konstaterar Anabelí Brancusi.

Också hennes första kvinnoskulptur hade rötter bakåt, som ett slags uppförstorad Venus från Villendorf, den över 20 000 år gamla världskända och decimeterhöga figurinen i kalksten som ofta tolkats som en fertilitetssymbol, med tunga former, tunga bröst, stor rumpa. Senare har hon jobbat allt mer naturtroget.
– Som min egen kropp, säger hon. Som mammas.

Och medan hon arbetar löper tankarna fritt. En teknik som snarare kräver eftertanke och uthållighet än produktionsvilja och tempo, ger tid och utrymme till det.
– Det väcks en massa minnen, och plötsligt ser jag livet ur fler perspektiv än tidigare, säger Anabelí och berättar om vad hon nyligen insett: Att hon varit arg på sin mamma i alla år – för hennes psykiska ohälsa, hennes slag och lynnighet. För att hon styrt och ställt och krävt andra saker av sin dotter än av sina söner. »Värm tortillas till dina bröder, Anabelí!«

Men medan hon arbetat med de kraftfulla lerkvinnorna har hon också insett hur hon alltid har idealiserat sin pappa, den frånvarande, som drog när hon var elva år. Och dömt sin mamma.
– Till skillnad mot pappa, stannade ju hon. Jag har inte tänkt så förut. Istället har jag väntat på att pappa ska komma tillbaka och vara stolt över mig.

Hon gör en kort paus.
– Men mamma stannade. Hon såg till att också jag gick i skolan, trots att det inte var en självklarhet i det samhällsskikt som vi tillhörde. Hon tog hand om oss så gott hon kunde, efter sina förutsättningar. Jag kan se det idag.

Hon lägger handen på en av skulpturerna. Den är stadig och känns glatt och sval mot handflatan, det betyder att leran fortfarande bär på fukt. I det här stadiet av arbetsprocessen ser den släta ytan ut precis som hud. Aldrig är leran mer levande än nu.
– Mina skulpturer är en homage, säger Anabelí lugnt.

– De är en homage till min mamma.­