Älskade ull

Ja, även de senares päls.
– Grejen med ull är att den är så tillåtande. Man kan inte misslyckas, säger Annkristin Hult.

Hon lutar sig mot mötet med de två tusen skolelever som hon lärt att tova och som hon sett ta ullen till sig på ett sätt som inte sker med andra material.

Tiden som textillärare ligger långt tillbaka. Ännu tidigare, som tonåring, hade Annkristin Hult fått spinna för hand och själv känt ullpulsen stiga.

Men nu är det 2025 och i bullret på Rodens Ullbruk förvandlas råull till garn på 40 timmar.

I en tvättmaskin tvättas handrensad ålandsull ren från smuts och delar av sitt fett; endast tusentalet djur återstår numera av den riktigt gamla fårrasen, och ullen är både mjuk och glansig. Efteråt drar plysmaskinens 3 500 vassa piggar isär ullstråna. Här bestäms nyansen på garnet. Dagens kund vill ha en blandning av tre färger – vit, grå och mellan.

Vid kardmaskinen står Ylva Linder. Hon har just lagt en omgång gotlandsull på bandet. Vissa spinnerier säger annars nej till den fibern; gotlandsull är glansig och svårspunnen. Här får den grönt ljus. För att den ska bli mer lättarbetad blandas den med finull.

Inmatningen av ullen är en fråga om handlag och därmed unik för varje medarbetare. För att resultatet ska bli korrekt krävs att en och samma person kardar hela partiet.

Före slutstationen – som är spinnmaskinen med sina 24 spindlar – är det dags för sträckning och kamning i »pindraftern«. Den ser till att ullfibrerna hamnar så parallellt som möjligt för att i förlängningen ge ett slitstarkt garn med fin lyster, ett halv-kamgarn. Man kan även spinna kardgarn, där fibrerna ligger mer kors och tvärs och ger ett fluffigare  garn. Även ullens karaktär har stor betydelse för slutresultatet.

Fyra sträckningar krävs innan kambanden är redo att spinnas.

Om tio år hoppas jag att vi har ännu fler medvetna fårägare som känner stolthet och tar vara på så mycket ull som möjligt

Det är bara ett och ett halvt år sedan Annkristin Hult såg spolarna snurra för första gången. Det som skulle bli ett avslut blev en nystart. Med bara några dagar kvar till pensionen från jobbet som nationell ullkonsulent ringde det i mobilen. Samtalet kom från en kvinnlig fårägare som ville förädla sin ull till garn, men som stött på patrull. Problemet: Väntetiden till spinnerierna var två år.

»Vad gör vi?«, löd frågan. Båda två ville gå från teori till praktik och göra skillnad för ullhanteringen i Sverige. En gemensam lunch och några bankbesök senare stod de tillsammans med ytterligare tre personer som ägare till Rodens Ullbruk.

Maskinerna hämtades 200 mil härifrån. Valet föll på nytillverkad utrustning för att slippa trassel med reservdelar.
– Ja, det var ett stort datum när det kom två långtradare från Italien. Efter några dagars montering anlände Emanuel, en tredje generationens spinnare. Han visade oss hur man gör och sa »Ciao, ciao«. Sen dess har vi klarat oss själva.

Ullsverige mobiliserar. Att Rodens Ullbruk ligger just här, på området som tidigare var Norrtälje luftvärnsregemente, känns symboliskt.
– Vi skjuter ullfibrer härifrån, säger Annkristin Hult och syftar på den luftvärnsrobot som står rest runt hörnet, som minne från en tid som nyss kändes passé men som genom omvärldsläget återväckts och gjort svensk ull till en beredskapsfråga.

Men om den nationella produktionen ska skalas upp krävs nya kapitel i historien. Länge var berättelsen om den svenska ullen den om ett förbisett material och om aktörer som hade bristande kunskap om varandras verklighet. Successivt har situationen förbättrats. Annkristin Hult är en av dem som fått det att hända. På Fårfesten i Kil, Ullsveriges entusiastiska årliga branschsammankomst, mottog hon 2023 stipendiet och utmärkelsen Gullbaggen för sina insatser.

Inte minst har fårägarnas kunskapsnivå höjts de senaste åren. Allt mindre ull slängs. Dessutom har fler spinnerier startat och ett klassificeringssystem för ullfibrer är snart
på plats.

Samtidigt är läget ännu inte vad det borde vara för att vi i Sverige ska kunna ta hand om all ull som produceras här. Fler tvätterier behövs, liksom ett system för insamling av ull.

Och utöver det: kompetenta spinnare.
– Kunnandet kring maskiner, det som fanns förr, måste byggas upp igen, säger Annkristin Hult.

Hon har själv i karriärens sista fas genomgått rena kunskapslyftet. I upptakten av verksamheten gjorde ägarkvintetten en film om spinneriprocessen. Garnet som de tillverkade då kom de i efterhand lite skämtsamt att kalla för »Tack och förlåt«. Idag gör de helt andra garner.
– Vi gjorde så många fel då, i början. Vi matade ullen fel, vägde den inte och stämde inte av. Att spinna handlar ju mycket om att mäta, väga och räkna. Och jag som aktivt undvikit matte i hela mitt liv!

Det har varit en process enligt trial and error. Annkristin Hults erfarenhet av garner, stickning och vävning har varit till viss hjälp. Spinnarna har successivt övat upp den lyhördhet som krävs för att ställa in maskinerna rätt. Många provhärvor har passerat runt fikabordet, där man diskuterar kvalitet, grovlek, spinn- och tvinnvarv.
– Idag vet de att den ull som läggs upp i kardan måste vägas exakt på grammet. Gjort kan inte göras ogjort, är man slarvig i steg ett märks det i steg sju.

Missionen är visa mångfalden i svensk ull med målet att spinna så många kvaliteter som går att komma över. Olika fårraser har olika karaktär på ullen. Rodens tar emot ull från alla svenska lantraser, även allmogefår. De skapar också speciella fiberblandningar för att åstadkomma garner med specifika egenskaper.
– För att spinna ett slitstarkt strumpgarn, till exempel, blandar vi ull från fyra olika fårraser. Det ger slitstyrka, glans och stuns i garnet. Garnet är tretrådigt, tunt och helt utan syntet vilket uppskattas av kunderna.

I Rodens utbud är 25 procent egen produktion. Lönspinning, en tjänst där fårägare lämnar in ull och får den spunnen till garn, utgör resten. För fortfarande råder det brist på spinnerier som erbjuder lönspinning – redan vid starten stod ett hundratal kunder på kö.

Annkristin Hult ledsagar in i butiksdelen. Maskinbuller byts mot tystnad. Det är här gruppbesöken brukar avrundas, bland nystan och inspirerande modeller. Även förbipasserande tittar in. Under sommarhalvåret reser storstadsborna mellan hemmen och lantställen. Plötsligt kan dörren öppnas av en kund som säger »Jag vill ha garn från Söderbykarl«.
– De har sett fåren när de åkt ut på landet. När det blir konkret väcks intresset.

Ull möter storytelling.
– Idag vet man ofta varifrån maten kommer. Nu kommer nästa steg, kläderna.

Till målgruppen hör också fårägare. Kurser hålls för just dem. Om man är lönspinningskund ska ullen levereras rensad.
– Första gången de kommer är det inte helt ovanligt att vi måste neka. Ullen kan vara skräpig, hoptovad och smutsig. Men för varje gång de levererar blir den renare och renare, de har insett att det ger mer betalt.

Var är Ullsverige om tio år?
– Då hoppas jag att vi har ännu fler medvetna fårägare som känner stolthet och tar vara på så mycket ull som möjligt. Jag hoppas också att tvättprocessen utvecklats. Idag är tvätten av ull inte så resursvänlig, den kräver mycket vatten och energi.

Den där tonåringen som lärde sig spinna en gång på 1960-talet – vad hade hon sagt om 68-åringen som nu dragit igång ett helt ullspinneri och som längs vägen hunnit vara samordnare och utvecklare av ullnäringen på riksnivå?
– Jag hade nog varit ganska stolt och lite förundrad. Allt jag gjort bygger på ett starkt engagemang. Det engagemanget har jag i min tur en rad mentorer att tacka för.

Till dem hör, det ser hon nu, de där lite stränga hemslöjdstanterna hon kunde vara sur på som ung. Likaså dem som hon direkt tog till sitt hjärta. Som textillärarutbildningens Gunilla Paetau Sjöberg, nestor i Ullsverige. – Hon satte mig på ullkartan. Redan då kände jag: »Det är ull jag ska jobba med.«