Häng med i båten

Andi Röder berättar. Han har just kurerat sig efter en förkylning. Fyra dagar på pilgrimsled med tältövernattning, allt i ihållande regn, var vad som behövdes för att bli pigg och frisk igen.

Där Göteborg tagit slut och Hisingen övergår i rena bonnalandet visar en handskriven skylt vägen. Kajakverkstad, står det, och ett telefonnummer. Den lilla gård som man kommer fram till har liksom alla rätt: gamla fönster med blåsta glas, vedspis och 1920-talets hålkälslister i köket, en lagårdslänga i vinkel med förvaring för tiotalet kanoter i trä och en verkstadsdel med verktyg i prydliga rader. En flock Värmlandsfår trimmar den kuperade hagmarken och tomater mognar i ett litet växthus.

En sån här plats måste nog ärvas, tänker man, och så är det. Medan Andi liftade till Bulgarien från barndomens Östtyskland och drömde om enkelhet och äventyr hoppades hans Jenny, som han ännu inte träffat vid det laget, att få överta mormors gård i Harestad, något som blev verklighet när de väntade sitt första barn.

Efter 30 år i den hantverksorienterade friluftsrörelse som ofta haft Sjöviks Folkhögskola i Dalarna som gemensam nämnare, och efter att ha hållit åtskilliga kurser i bland annat kajakbygge, har Andi Röder kommit att bli en nestor i skärningspunkten mellan slöjd och vildmarksliv. En ödmjuk och nyfiken sådan. En slags personifierad lägereld.

Själv poängterar han att den kreativa process som är grunden till slöjdad friluftsutrustning kommer från många människor som experimenterat och delat med sig över tid.
– När man går en viss utbildning kan man ju bli lite fundamentalistisk, och vi som gick på Sjövik kallades ofta vadmalsmaffian. Nu när det gått några decennier är jag mer pragmatisk, och använder exempelvis syntetisk tråd på de ställen där kajaken är nästan permanent blöt. Men framförallt har jag ju nu ett kvitto på att naturmaterialen i de allra flesta sammanhang verkligen fungerar.

Den där gyllene medelvägen verkar han egentligen ha sökt efter ända sedan han som barn i Östtyskland läste om ryska pälsjägare och drömde om det enkla och vilda. Utbudet av produkter var begränsat och det var naturligt att ta saken i egna händer. Men när muren föll gjorde Andi och hans kompisar det samma säger han; de föll för Västeuropas alla grunkor. Han köpte på sig en del, men blev ofta besviken. Produkterna upplevdes inte sällan som lyxiga, men i skarpt läge kunde de sabba hela naturupplevelsen när de efter att ha gått sönder visat sig vara hopplösa att laga.

Han tar ett till exempel, historiskt den här gången, och berättar om männen som upptäckte Sydpolen i början av 1900-talet. Engelsmannen Scott, som i konkurrens med Amundsen försökte komma fram först, gick under på ett gräsligt sätt. Till skillnad mot sin konkurrent hade han förlitat sig på dåtidens mest moderna utrustning, medan norrmannen Amundsen, som vann tävlingen, under lång tid levt med och lärt sig av vinter- och naturkunniga inuiter innan han gav sig av. Urfolkens mjuka metoder visade
sig överlägsna de nya idéerna.

Det är något att ha i åtanke än idag, menar Röder.
– Det finns ju många olika sorters friluftsliv. Mitt är väl någon sorts gammal nordisk variant, baserat på lägerelden. Men visst, om jag skulle bestiga Mount Everest och varje gram räknades hade jag nog backat gällande naturmaterialen. Men den typen av friluftskläder som används i sådana sammanhang används ju idag också av ungdomar som aldrig ens lämnar staden. Det är en lite sorglig paradox.

Han summerar sin hållning som sund nonchalans, »det är inte så himla noga, det fungerar ändå«. Periodvis har han haft 200 utenätter om året, och då snackar vi inte krog och klubb – utan skog, fjäll, hav.

Om man skulle tänka sig en reklamfilm om hans friluftsutrustning hade den kunnat panorera över bland annat det här:
En hemsydd anorak av barkgarvat renskinn. En sådan tål väldigt mycket regn, är sval mot huden heta dagar och blir aldrig smutsig eller går sönder. Glöd från brasan studsar bara av, och bäst av allt – myggorna biter inte igenom. »Den bara är«, kommenterar Andi.

Sedan en sovsäck av bomull och gåsdun. En vän, berättar han, lånade en sådan för den klassiska vinterturen Vita Bandet – från Grövelsjön till Treriksröset. Den vägde visserligen något mer än kompisarnas moderna varianter, men medan de snart fick problem med kondens var Andis sovsäck fortsatt torr och varm. Testet visade sig så lyckat att sovsäcken fick följa med till Svalbard längre fram.

Och så kajakerna, vars skelett består av flera olika träslag, sammanfogade genom både pluggning och surrning. Vissa delar görs av krokvuxet virke och många andra basas och böjs. Allt kläs in i bomullsduk som sys fast med spännsöm, täcksöm och langettsöm. Den målas sen med minst fem lager utspädd linoljefärg.

En reklamfilm skulle kanske landa i vindskyddet till slut, sytt i bomullsduk med en gammal Singer-symaskin från 1940-talet. Där skulle Andi berätta med egen röst – entusiastisk, varm och med lätt färg av hans tyska modersmål:
– Jag var kanotguide i västra Kanada en sommar. Turisterna som var med kom med moderna tält och var nöjda så länge vädret var bra. Men så fort det blev regn ville alla komma till mitt vindskydd där elden var det självklara blickfånget medan allt fuktigt torkade. Och när det blev nätter med norrsken ville ju alla ha vindskydd. Det var en fantastisk sommar!

Idag associerar nog de flesta »friluftsutrustning« till sådant som köps i specialbutiker. Till massproducerade och superlätta jackor av så kallade funktionsmaterial, specialdesignade kök och högspecialiserade föremål, några av dem skapade i kölvattnet av rymdforskning. Det är ofta rätt långt till Andi Röders värld, trots att han är ute betydligt mer än de flesta. Hans tillvaro får epitet som »alternativ«.

Men det är en mer demokratisk och hållbar väg, menar han själv.

Dessutom roligare.

Att vid behov kunna slöjda sig en ny paddel med sin lilla yxa och täljkniv för att kunna paddla vidare i forsen, eller att laga en reva i kajaken med en blandning av grankåda, aska och smör, eller bara att dricka sitt kaffe i en vrilkåsa – det är en förhöjd upplevelse, säger han och drar sig till minnes en vinterfärd i Muddus nationalpark. Det var första gången han fick med sig Jenny på något liknande. Nätterna gick ner mot 45 minusgrader, och mot den kylan låg de på granris, renskinn, i hemsydda sovsäckar.
– Man sover kanske inte jättegott, men det är ju coolt att det går!

Även kärleken tålde kylan och idag är barnen vuxna och lånar då och då sin pappas utrustning.

Till vardags cyklar Andi Röder annars de nästan två timmarna till och från Waldorfskolan i Kungälv för att undervisa i matematik. När lön kommer in regelbundet på kontot kan friluftsintresset få puttra på utan att behöva värderas så mycket i ekonomiska termer.

En gång i veckan kommer också ett tiotal bekanta till hans verkstad. De flesta har någon gång gått en kajakkurs och vill efteråt fortsätta att slöjda utrustning. Så när paddlar, skidor och bärmesar tar form kommer Andis många yxor och hyvlar väl till pass. Medan någon tänder grillen hörs berättelser som sannolikt annars är rätt ovanliga bland göteborgare i gemen. Som hur säl skjuts från hemmabyggda kajaker för att skinnet ska kunna beredas till stighudar att fästa under björkskidor när färden ska gå uppför ett fjäll kommande vinter.

Det är sent på jorden.

Men Andi Röder menar att de »alternativa« principerna för hantverk och friluftsliv har mycket att ge vår samtid. Ta kajakerna till exempel. De utgår från de arktiska urfolkens sätt att möta världen, en syn på naturen som både utmaning och vägledare.
– Styrkan sitter i det mjuka bemötandet, säger Andi Röder.
– Konstruktionen skapar en följsamhet där delarna kan ge efter lite, istället för att brista.