Ranans revansch

Förra året bidrog hon till att ranavävning tog plats på förteckningen över Sveriges immateriella kulturarv och i vintras kom hennes bok Resa i ranarike där hon tecknar den bredrandiga yllevävens urgamla historia. Hennes efterforskningar visar att människor här på Nordkalotten sovit under ranor i hundratals om inte tusentals år. Men hennes egen relation till ranan går inte mer än ett tjugotal år tillbaka.
– När jag flyttade från Västkusten hit upp hade jag aldrig sett en rana förut. Men här hängde det en över soffan i nästan vartenda hem. Och jag märkte att de betydde någonting för folk. Det var liksom inte vilken souvenir som helst. Men när jag började ställa frågor visste många väldigt lite om dem.

Monika Luiksaar Lund är en nyfiken person och nu hade hon fått vittring. Här fanns en historia att lägga i dagen. I flera års tid har hon läst allt hon kommit över, kuskat runt i Tornedalen och Nordnorge, träffat vävare och närgranskat varp och inslag i de ranor hon kommit över. Hon har lagt sitt pussel och vågar nu uttala sig med viss pondus:
– Ranor kan delas in i två kategorier. Den ursprungliga typen som vävs i stående varptyngd vävstol har människorna här på Nordkalotten använt som täcke i kåtor, slädar, hus och båtar sedan urminnes tid. Men den färgstarka, betydligt tunnare variant som ofta syns på väggen i tornedalska hem – den är en produkt av en finländsk textilkonstnärs arbete på 1950-talet.

Båda sorterna utmärks av sina ränder och vävs i tuskaft med ullinslag som helt döljer varpen. I övrigt är de sinsemellan ganska väsensskilda.

De ursprungliga (som ibland också kallas norska) vävs traditionellt på hårt spunnen yllevarp. Inslaget är luftigt spunnet och påminner om Lovikkagarn. De vävdes på varptyngd vävstol med minimalt med verktyg. Istället för skyttel snoddes garnet ihop till en spets, och inslaget packades med fingrarna. De gjordes ofta i naturfärger med endast smala ränder i till exempel rött eller blått. Ränderna vävdes nästan alltid i ett tvåfärgat mönster. Högst upp har ranan en startbård som består av ett band vävt i bandgrind, och där bandets inslag utgör ranans varp.

De moderna vävarna, som nog de flesta ser framför sig inför ordet rana, är ofta gjorda i starkt lysande färger och vävda på vanlig mattvarp i horisontell trampvävstol.
De är både smalare och tunnare än de äldre varianterna, eftersom de är gjorda för att hänga på väggen snarare än att sova under, och inslaget är betydligt hårdare spunnet.

Den varptyngda vävstolen är en genialiskt enkel stenåldersuppfinning som spridits över jorden genom kontakter mellan olika kulturer. Den horisontella trampvävstolen däremot, kom flera tusen år senare och effektiviserade vävningen radikalt. Arkeologer har kunnat följa dess segertåg över världen: där den horisontella vävstolen etablerat sig hittas inte längre varptyngder vid utgrävningar.

I stora delar av Europa har den varptyngda vävstolen inte setts till på tusen år. Men just häruppe, på jordklotets mössa, har den fortsatt att användas ända in i våra dagar. Det var dock med nöd och näppe.

Trampvävstolen kom senare hit än till övriga Europa men under slutet av 1800-talet stod en i snart sagt vartenda pörte. För de samer som flyttade med sina renar var den varptyngda vävstolen dock betydligt mer lämpad att packa med sig på resan. Därför överlevde den uråldriga vävtekniken längre här än nästan någon annanstans.

Ranan var länge livsviktig. Den har hållit samer, kväner, lantalaiset, tornedalingar och alla andra invånare på Nordkalotten varma genom vinternatten och fungerat både som täcke, tältduk i kåtan och inte minst som betalmedel. Skattelängder visar att ranor varit en viktig handelsvara i mer än 500 år. Men i samband med andra världskriget fick den urgamla ranavävningen ett abrupt slut.

När tyskarna retirerade genom norra Finland och Nordnorge tvingades många människor fly sina hem som systematiskt brändes och vandaliserades. Även vävredskapen
förstördes. Detta sammanföll med industrialisering och omvälvande samhällsförändringar. I takt med att människor flyttade från kåtor och dragiga pörten till välisolerade hus med uppvärmda sovrum minskade behovet av de gamla yllevävarna, skriver Monika i sin bok. »Ingen vävde ranor längre. Och ingen frågade heller efter dem«.

Fast minnet levde kvar. Och de skulle snart få sin revansch. I Norge bidrog bland annat konsthistorikern Marta Hoffmann från Norsk Folkemuseum i Oslo till det. Hon besökte nordnorska Manndalen 1955 och fascinerades av den varptyngda vävningen. Hon tog med sig ranor söderut och lyckades skapa så stort intresse att vävning åter blev ett sätt att försörja sig på.

Vid ungefär samma tid hade även textilkonstnärinnan Elsa Montell-Saanio från Rovaniemi förälskat sig i ranor, särskilt de skoltsamiska. Hon kom att sätta en egen och helt ny prägel på dem. Hon grundade väveriet Lapin Raanu och gav upphov till en veritabel vävboom som spillde över långt in i Sverige och orsakade ranafeber i Tornedalens vävstugor under 1970-talet.

Elsa Montell-Saanios vävar var berättelser om naturen och landskapet. Om hjortronmyrar, strandängar och norrskensnätter. De vävdes på mattvarp med inslag i starka färger och fick namn som: Taikayö – förtrollad natt, Satumaa – sagolandet, Vedenvälkettä – vattenblänk. Och inte minst Pihlaja – rönnen. Det kanske allra vanligaste ranamönstret än idag.

Även Monika Luiksaar Lund har en Pihlaja i förrådet. Och en trave finska 70-talsvävnotor i syrummet. Just nu väver hon på en egenkomponerad rana som ska heta Ainetti-vuoma, och som hämtar sina färger från kvällshimlen över hennes favoritmyr.
– Elsa Montell-Saanio sa att hon vävde berättelser. Men hon tyckte att ranavävningen spårade ur efter henne. Själv var hon väldigt konstnärlig. Men det är en av de saker jag uppskattar med ranorna. Folk är ofta så försiktiga med färger och stilar men ranorna är rätt vilda.

Ändå var det inte främst estetiken som fick Monika Luiksaar Lund att fastna för dem.
– Jag tror att det handlar om att jag själv är ganska rotlös. Häruppe är släktbanden starka och många känner en väldig koppling till den här platsen. Som flyktingbarn är jag lite avundsjuk på det där. Mina föräldrar kunde inte ge mig Sverige för de hade inte Sverige. Deras hjärta fanns i Estland. Och de kunde inte ge mig Estland heller för vi var ju inte där.

Det var därför, tänker hon nu, som hon blev så tagen av det känslomässiga band som många verkade ha till sina ranor.

Just kopplingen till identitet är en stor anledning till att också Ida-Maria Lindmark Svonni arbetar allt mer med ranor. Hon möter upp på hembygdsgården i Jukkasjärvi där hon bland annat jobbar med att bevara och sprida slöjd- och hantverkskunskaper.
– Ranan har funnits med mig hela livet. I de hem där man talar nordsamiska och meänkieli, det är där man hittar dem.

Ida-Maria Lindmark Svonni och Monika Luiksaar Lund har i varandra funnit varsin själsfrände i rana-nörderi. Nu går de tillsammans runt på hembygdsgårdens två boplatser. Den ena är ett pörte som visar hur livet för en bofast familj kunde se ut för 150 år sedan. Den andra en kåta som beskriver det nomadiserande livet. Där står en varptyngd vävstol med en rana på gång. Monika Luiksaar Lund får glitter i ögonen och kan inte låta bli att väva ett par varv medan Ida-Maria Lindmark Svonni berättar om gårdens historia.
– Utanför pörtets skyddande timmerväggar ställs andra krav på föremålen och tillvaron, säger hon och förklarar att hon föredrar att tala om olika levnadssätt snarare än etniciteter.
– Vi har levt sida vid sida häruppe i tusen år.

Hon tar näbbskor med skoband som exempel. Idag förknippar många dem med samisk kultur. Men i själva verket användes de av människor över hela Nordkalotten eftersom näbben hjälpte till att hålla skidbindningarna på plats.
– Det är samma sak med skoband. Alla har vi vävt skoband. Alla har vi snörat om benet för att hålla snön ute. Men idag är den traditionen egentligen bara levande i den samiska kulturen. Först nu börjar många tornedalingar fråga sig: vänta nu, vi har ju också haft skoband. Hur såg de ut?

I Sverige är tornedalingar en nationell minoritet, men långt ifrån alla som tillhör den har rötter i Tornedalen. Bland dem identifierar sig många som kväner eller lantalaiset.

Ida-Maria Lindmark Svonni beskriver sig som bärare av tre kulturer. Hon har svenska som förstaspråk, lärde sig nordsamiska som barn och försöker idag återerövra meänkielin – ett språk som funnits i familjen men som hon aldrig fick lära sig fullt ut.

Det är med sorg hon har sett motsättningar mellan samer och tornedalingar öka de senaste åren. I den konflikten blir även ranan bränsle. Idag ser man oftare den äldre norska ranan i samisktalande hem, medan de som talar meänkieli oftare har den nyare finska varianten. Men den uppdelningen vill hon inte gå med på.
– Ingen äger någon av dem. Gränserna mellan olika grupper är mycket mer flytande än många vill tro, och det är ranan ett tydligt exempel på. Det är klimatet här som har skapat behovet av ranan, och det behovet har varit lika stort för oss alla.

Ida-Maria Lindmark Svonni lever själv stora delar av sitt liv i den samiska kulturen genom familjens renskötsel. Men hjärtat klappar lika starkt för den tornedalska kulturen.
– Jag känner att den behöver mig mer. Vi som bär språket meänkieli förlorade stora delar av vårt kulturarv på 1930-talet när vi lämnade det självförsörjande livet för att bli moderna, arbetande svenskar, säger hon och radar upp exemplen på den svenska statens assimileringspolitik:
– Rasbiologi, arbetsstugor, språkförbud… Allt händer samtidigt och vi tappar vår historia.

Kanske var det därför den färgstarka finska ranan fick så starkt fäste i Tornedalen på 1970-talet.
– Här kom något konkret och synligt som man kunde knyta till sin identitet. Samerna däremot hade lyckats behålla mycket mer av sitt kulturarv levande, inklusive ranan. Därför var man heller inte lika mottaglig för 70-talsvarianten när den kom.

Monika Luiksaar Lund nickar medhåll och Ida-Maria Lindmark Svonni fortsätter.
– Det är egentligen först nu, nästan hundra år senare, som vi försöker ta upp trådarna igen och ta reda på hur de som kom före oss faktiskt levde. Nu kämpar vi för att återta det arv som gått förlorat. Jag pratar till exempel om tornedalskt allmogemåleri, traditionella möbler, vävalster – varenda by har haft sin egen dräll – och här kommer även ranorna in. Men vi har hundra år att ta ikapp eftersom brottet med traditionerna var så totalt.

Nu börjar intresset för både ranan och vävningen komma tillbaka. Det menar de båda två. Priserna på äldre ranor stiger på auktionssajter och vävkurserna får allt fler deltagare.
I höst ska Ida-Maria Lindmark Svonni hålla kurs i ranavävning både på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk och Tornedalens folkhögskola i Övertorneå.

Innan hon sätter sig i bilen för att åka tillbaka till Kiruna säger hon:
– Det är fem i tolv nu för den tornedalska kulturen. Vi kämpar järnet för att rädda det som finns kvar. Och det är faktiskt en fantastisk resa att få vara med om.