Ålandsullen

Han sneglar ut genom fönstret. Vid det gamla fårstallet på andra sidan vägen har några lamm klättrat igenom stängslet och kliver nu nyfiket runt i dikesrenen.
– Det jag gör nu handlar om att lägga grunden. Men jag längtar efter den kreativa, innovativa delen. Den är min målbild.

Utanför blommar Ålands skärgård på sitt mest förföriska vis. Asken är fortfarande bar men i vägrenen har styvmorsviol och rödblära slagit ut. Den ljumma vinden pustar av gullviva.

För att komma hit, till ön Seglinge i det allra yttersta havsbandet, får man ta tre färjor från det så kallade Fasta Åland.

Det är väldigt långt till Paris catwalks. Men vi tar det från början.

Det visade sig tidigt att Tommi Pohjakallio var bra på matte. Han blev ingenjör, men valde en inriktning mot textil för att liksom mjuka upp det lite.
– Jag bygger int’ hus, som han säger.

Så hände det sig att han och dåvarande sambon Tina tog över en liten stickfabrik i Litauen, eller en semiindustriell produktion, det är orden han själv väljer. Innanför väggarna fanns en makalös kompetens och en historia av att göra chefskostymer
i stickat.
– Jag blev förtjust. Deras tyger kunde kännas som plåt! Allt var annorlunda. Frågeställningarna blev nya och en värld av möjligheter öppnade sig, säger han.

I den småskaliga produktionen var också vägen mellan idé och genomförande kort, runt 30 personer var anställda. Eftersom Tina är designer, hade de även formgivningskompetens på plats.

Paris fick upp ögonen.

Här kunde modehusen låta tillverka småskaliga, exklusiva kollektioner, testa nya uttryck, material och modeller. Balenciaga, Kenzo och Yves Saint Laurent, alla blev deras kunder. Stickfabriken blev ett slags testlabb och Tommi hade pendelkort till Paris. Han satt i möten i påkostade designkontor och for på garnresor till spinnerier i Italien för att få tag på riktigt högklassiga garner.
– Det här var före internet. Det byggde på personliga möten. Huvuddesignerna var som rockstjärnor. De hade visioner. De förklarade vad de var ute efter och vi tolkade det i stickat. Utöver maskiner hade vi en armé av handstickare att tillgå. Sedan skickades prover med kurir till Paris.

Det glittrar till i hans ögon. Han kan känna igen sig i de exklusiva modehusens målsättningar, säger han. Att lägga ribban riktigt högt.

– Jag älskar den attityden, även om jag inte riktigt stött på den på så många andra håll sedan dess. Att inte nöja sig med lagom bra.

De herrplagg som ligger framför oss på matbordet har i och för sig inte riktigt med modehusen att göra, utan snarare med ett »ja« som han slängde ur sig som svar på en förlupen fråga. »Gjorde han själv herrkläder?« Då blev han helt enkelt tvungen att testa. Så tillsammans med Tina ritade han en kollektion som han lät sticka upp i fabriken under perioder då det fanns glipor i produktionen. Tommi Pohjakallio skiner upp. Det är ett gott minne och kläderna togs emot fint på såväl Paris som Stockholms modeveckor, berättar han.

Ändå flyttade de hem till Finland till slut. Det var 2006. De hade kommit till en punkt där företaget antingen behövde bli större – eller lägga ner.

Men hade han fått sia om framtiden då, hade han aldrig sett en fårbonde i kristallkulan.

Tommi Pohjakallio drar på sig stövlarna. Utanför huset har regnmolnen tornat upp sig. På en röd pickup bidar en laddning höbalar sin tid, och i en kätte väntar tackan Kristina som inte fått komma ut i hagen än. Hon fick fem ungar för några dagar sedan och de trängs hungrigt runt hennes två spenar. Svalorna störtar in och ut genom stalldörren medan Tommi förbereder nappflaskan till ett av de minsta lammen.

Ålandsfåret är både en ny och riktigt gammal ras. Ursprunget är sannolikt det uråldriga nordiska kortsvansfåret som lär ha levt på Åland åtminstone sedan vikingatiden. Länge sågs djuren som finska lantrasfår bland andra. Men ny genteknologi har kunnat visa att
de getaktigt viga fåren är en helt egen ras – överlevare som i århundranden klarat sig på karga holmar i skärgården.
– De är som hundar, så sociala, så vackra, säger Tommi Pohjakallio och blir lite blank i ögonen.
– De är inte som vanliga får.

Han stryker mjukt över en bräkande liten nos som hoppas på att snart få glupa i sig mjölkersättning.

Länge såg det ändå illa ut för Ålandsfåren. På 1980-talet fanns bara ett fåtal djur kvar och det var i sista minuten som avelsarbetet drogs igång. 

Men att det blev just får för Tommi Pohjakallio har delvis med arbetsmarknaden att göra. När han kom hem från Litauen hade han svårt att få jobb. Han tog ströarbeten och kände sig vilsen. Vad var han egentligen bra på? Produktutveckling och garn, tänkte han,
och när han fick höra talas om den hotade Ålandsrasen och deras karaktärsstarka ull kändes det som att bitar föll på plats. Sin första bagge, Freddie, en imponerande herre med mångfärgad fäll och respektingivande krumma horn, köpte han 2010. Dessutom sex tackor. Och på den vägen är det.

Om somrarna betar numera ett 100-tal får på Seglinges ängar och på öar och skär kant i kant med horisonten.

Vi går in igen.
– Titta på det här.

Tommi Pohjakallio  räcker fram ett par garnhärvor som är spunna av hans ull, både entrådiga och flertrådiga. Någon är mjuk och len som den allra fjunigaste lammull. En annan är högglansig och stark. Ett par har fårullens naturliga färgtoner, från vitt, över brunmelerat till svart, medan andra är färgade med lokala växter: vejde, lavar, vass.

Han berättar att han bett utomstående experter att uttala sig om ullen.

Till dem hör handspinnaren Josefin Waltin, som fått i uppdrag att tänka just som en spinnare. I sin analys lyfter hon fram tre för ullockarna karakteristiska drag: Dels de rustika täckhårens anmärkningsvärda längd, uppåt tre decimeter kommenterar Tommi. Dels den varma och ljuvligt silkiga underullen. Och sammantaget: kontrastrikedomen i fällarna. Det finns »mycket att leka med«, skriver hon. Beroende på hur man sorterar, kardar, kammar eller spinner är möjligheterna oändliga. Därför, menar hon, kan Ålandsullen passa till allt från de allra mjukaste hudnära kläder, till rejäla och vattenavstötande ytterplagg eller till ullvarp med ordentlig styrka.

Tommi nickar. Det är en bild som han delar. Ålandsfårens ull är ett resultat av hur de levt, ensligt och knapert på vindpinade öar i havsbandet. De långa täckhåren har lett bort vatten och stött bort smuts, den bäbismjuka underullen hållit kropparna varma i det hårda skärgårdsklimatet.

Det var när Tommi Pohjakallio hörde talas om de olika ullkvaliteterna som tankarna på att »tolka kulturarvet på något sätt« spann igång på allvar.
– Jag har alltid varit lite tidig. Redan 2007 tyckte jag att det skulle vara världens bästa idé att göra garn av lantrasull.

Men omvärlden höll inte riktigt med. Tommi Pohjakallio blir mörk i blicken.
– De lokala bönderna sa att det man ska göra med ull är att bränna upp den!

Fast tiderna har till viss del förändrats. Idag talar allt fler om att förvalta lokala produkter. Och det räcker med att se sig om i världen för att förstå att det inte är orimligt att lyckas.
– Om Shetland kan bygga ett rykte om Shetlandsullens förträfflighet, kan jag göra detsamma med Ålandsullen, säger han bestämt.

Och han har redan börjat. Det är för väl att det går att zooma. Över nätet kan han knyta kontakter med resten av fårvärlden, sprida kunskap om Ålandsfår och lära av andra. Senaste nytt är att just Shetland hört av sig. De vill att han kommer över för att höra mer om hur han tidigare jobbade med modeindustrin. 

Tommi Pohjakallio har visionen tydlig för sig.
– När Yves Saint Laurent vill beställa Shetlandsull ska de också veta att Ålandsullen finns och vilja ha även den, säger han.

Det är inte minst den sortens köpare som han tror på för att kunna få lönsamhet i företaget. Sådana som kan betala ett lite högre pris om de hittar exakt rätt slags högkvalitativt garn, med rätt slags historia inbakad i trådarna.
– Att sälja ullgarn är egentligen samma sak som att sälja ett plagg. Garnet måste så klart vara riktigt bra. Men utöver det säljer man berättelser och identitet.

Till större kvantiteter av färdigspunnet garn är det emellertid långt kvar. Pusslet saknar avgörande bitar.

Precis som i Sverige, som ändå kommit en bit på väg de senaste åren, råder i Finland brist på en infrastruktur för effektiv ullförädling: tvätterier, spinnerier, lokal textilproduktion. Att få ekonomi i sin tillverkning är också svårt.
– Kanske skickar man 100 kg ull till ett tvätteri eller spinneri – men får bara 60 kg tillbaka, eftersom en hel del sorterats bort eller blivit svinn på vägen. Men hur ska man kunna prissätta sin produkt om man inte vet vad man får tillbaka, frågar Tommi Pohjakallio engagerat.

Helst vill han i framtiden leja ut så lite som möjligt av garntillverkningens olika steg, för att själv kunna ha koll på alla moment.

Som tvätten till exempel.

Planen är att satsa på fermentering, det som även kallas suint-jäsning, en skonsam metod som löser upp fett och smuts utan hjälp av tillsatta kemikalier. Råullen läggs helt enkelt i blöt och får ligga och jäsa i en vecka eller två innan den varsamt sköljs igenom.

Vad gäller spinningen håller han också på att prova sig fram.

Så skiner han upp.

Det har faktiskt börjat röra på sig.Snart kan det finnas ett väveri på ön! En väverska som han känner har beslutat sig för att flytta sina 4 ton tunga vävstolar ut till Seglinge, och tanken är att de ska börja samarbeta.
– Man kan göra riktiga och bra saker med hennes maskiner!

Tommi Pohjakallio rätar på sitt trötta huvud och blir plötsligt textilingenjör.
– Jag njuter när jag får vara med i en process och få den att fungera.

Sedan kommer han att tänka på flasklammen och får ett bekymrat drag över ögonen. De måste verkligen matas nu. Han lägger garnerna i en pappkasse, öppnar dörren och kliver ner mot hagen.