GLASYR

I keramikvärlden har oxider andra funktioner än i kroppen. Ta järnoxiden till exempel som kan göra glasyrer bruna, svarta, röda – eller blå om de bränns i reduktion.

Jag forskade tidigare på ett bio-medicinskt labb i Lund om somrarna. Glasyrverkstäder påminner mig om den labbmiljön. Att först sitta och tänka och designa en glasyr – och sen väga upp material. Men istället för siffror på en skärm kommer det färgglada, spännande ytor ut ur ugnen. Det är väldigt konkret. Jag tycker om det.

Min glasyrresa började på Capellagårdens keramiklinje. Där ville jag få till riktigt feta glasyrdroppar som skulle hänga stelnade från kanten av en mugg. Jag ägnade nog ett halvår åt att lösa det problemet, gjorde 600 prover. Glasyren ska rinna, men inte för mycket, den ska droppa som honung och stelna i tid. Ofta går det bra numera. Men fortfarande, efter flera år, är det alltid några droppar som släppt sitt grepp eller runnit för lite när jag öppnar ugnen.

Glasyrtillverkning handlar om att ha en idé och sen testa i praktiken. Mycket går att räkna ut i förväg, men inte allt, eftersom så mycket kan påverka slutresultatet. Som hur ugnen bränner. Man måste känna sin ugn. Eller varifrån ingredienserna kommer. Naturmaterial bryts i gruvor och kan skilja sig åt, även om det står samma sak på påsen med pulver. Nefelinsyenit från Norge, till exempel, har ett helt annat förhållande mellan kalium och natrium än nefelinsyenit från Kanada.

Glasyrkunskapen är rätt eftersatt på svenska keramikutbildningar. Ofta satsas nästan all lärotid på leran och så får man en förmiddagsföreläsning om glasyr – trots att uttrycket ofta är femtio procent form, femtio procent yta. Budskapet brukar vara att glasyr är som en svart låda där man stoppar in något och så kommer det ut något helt annat och oförutsägbart. Att det är svårt. Den inställningen har blivit en trigger för mig. Själv försöker jag ge glasyr och lera ungefär lika mycket tid.

Jag jobbar också väldigt lustdrivet. I höstas snöade jag in på harpälsglasyrer. Det är de där strimmiga som Bernt Friberg ofta förknippas med. Nyligen testade jag också att göra självlysande glasyrer. De påminner om stjärnorna i taket över barnsängar – sådana där som lyser om natten om man laddat dem med ljus. Jag behöver egentligen inte veta vad jag ska använda glasyren till innan jag sätter igång. Det är den tekniska utmaningen som intresserar mig. Hur jag ska få till det.

Därför är min favoritglasyr ofta den jag håller på med för stunden. Just nu gör jag en helt anspråkslös, transparent och blank variant. Utmaningen är att få den att checka alla boxar. Den ska inte bli mjölkig om den ligger för tjockt, inte spricka, funka på olika leror, vara stark, ha brett brännintervall, inte pulvra sig på fingrarna, flyta bra i hinken och inte rinna. Jag kan verkligen bli lite galen vetenskapsman.

Till mitt kandidatarbete på Konstfack gjorde jag skulpturer som utgick från en matematisk idé. Det var keramiska kuber, moduler på 10 × 10 × 10 cm med olika in- och utbuktningar men samma strama vinkel på hörnen så att de skulle gå att foga ihop i ett system. Titeln var n(n-1)/2. Det är det matematiska sättet att uttrycka antalet relationer som kan uppstå mellan kuberna.

I glasyrsammanhang handlar räkningen mer om kemiska sammansättningar, om naturvetenskap.

Det är min mission att sprida den kunskapen. Med den kan man till exempel få nycklar till var felet ligger när en glasyr strular, eller räkna om ett recept ifall ett material inte längre finns att köpa. Kanske skissa på en drömglasyr. ›Jag är bra med händerna men jag kan inte räkna‹ är en väldigt vanlig kommentar på mina glasyrkurser. Men numera finns
jättebra verktyg på nätet som kan räkna åt en, så det behöver verkligen inte vara svårt. Alla måste inte nörda ner sig som jag har gjort.«

Ludvig Hyrefelt är keramiker. I januari köptes hans kandidatarbete från Konstfack in av Nationalmuseum.