»Ingen minns en fegis!«

I hörnet bredvid öppna spisen ligger skåp på skåp, staplade ända upp i axelhöjd. De är kanske 135 stycken nu, han har tappat räkningen. Inget är det andra likt. De har visserligen snarlik form allihop, rektangulära väggskåp, 35–45 centimeter höga och runt tjugofem centimeter breda. Två dörrar som öppnas utåt har de också, men där slutar likheterna.  
– Det här är rödgran, säger Jon Lindström och visar två pinniga skåp klädda med halverade julgransstammar där grenstumparna sitter kvar och spretar åt alla håll.  
– För julsnapsen, föreslår han glatt. 

Bredvid ligger ett skåp med ett mer sobert uttryck. Små kvadrater, randiga av täta årsringar, skapar ett intrikat mönster i ljust trä. 
– Det är hundra årsringar per kvadrat, jag har räknat med lupp, säger Jon och berättar att han sågat upp gamla reglar till kvadratiska bitar som han byggt skåpet av.

– Jag har fått mycket kvalitetsvirke av en tekniker på Konstfack. Han brukade vittja containrar på Östermalm när det byggdes vindsvåningar där på 80-talet, säger Jon som själv är en riktig ekorre. Han ser potential i alla slags material och plockar med sig allt från gamla kohudar till aluminiumplåtar och skräpvirke från soprum och byggsäckar. Här i stan har han inte plats för mycket, men på landet har han en lada tillsammans med ett gäng kompisar där han förvarar allt möjligt som kan vara bra att ha. 
– Jag är en dålig konsument, bekänner han skamlöst och ser pillemariskt glad ut. 
– Varför ska jag köpa ny skit när det finns gamla grejer av bättre kvalitet, frågar han retoriskt och visar ett annat skåp i svartfläckigt trä översållat av stora kopparnitar.
Det luktar svagt av diesel. 
– Det här är äkta hondurasmahogny och kommer från en segelbåt som är över 100 år gammal. Några kompisar har en legendarisk skärgårdskryssare och när de bytte spant och bord åkte jag ut till varvet och tog vara på mahognyn, säger Jon. 

Nitarna som suttit i spanten, den invändiga stommen i båtskrovet, sparade han, slipade och limmade fast i de gamla hålen igen. 
– Det finns liksom en berättelse bakom varje skåp. Det gör det så spännande, säger han entusiastiskt.

Till vardags är Jon Lindström möbelformgivare. Han driver eget företag tillsammans med en kompanjon och har möjlighet att styra sin tid. När han väl hade fått smak på skåpen vårvintern 2024 gjorde han 95 skåp på tio månader. Sen sågade han sig djupt i handen,
gipsades och kunde inte hålla i några verktyg på flera månader. Den ofrivilliga pausen använde han till att göra utställningen »Massa skåp av skräp« som visades i februari i år på Kapsylen i Stockholm.  
– Över 2000 personer kom, berättar Jon, både stolt och häpen över att intresset var så stort. Han skrattar åt att många besökare förvånades över att han så glatt visade skåpens snillrika öppningsmekanismer och lät alla som ville både öppna och stänga luckorna.
– Jag tänker så här va, det är ju bara att laga eller göra ett nytt om något skulle gå sönder. De är ju gjorda av skräp, så det finns inget materiellt värde i dem. Jag gör dem bara för mitt eget höga nöjes skull, säger han och förklarar skillnaden mot när han jobbar som möbelformgivare.
– Då håller vi igen på formen så att produkten inte blir daterad och omodern i förtid. Men med skåpen kan jag ta ut svängarna rejält utan att jobba för pengar, säger han och fortsätter:
– Det är en jäkla skillnad att jobba utan att tjäna pengar. Då kan du lägga ner tio gånger så mycket tid. Skulle jag tillverka skåpen mot betalning skulle jag ju till slut jobba gratis eftersom jag hela tiden får en ny idé eller vill förbättra något. Då lägger jag ju till ytterligare en timme, eller dag, i arbetstid.
– Nä, skåpen ser jag som en present till mig själv. De är bara kul.

Förutom gamla båt- och vindsinredningar är hans skåp ofta gjorda av lastpallar eller kasserat byggmaterial. Han tittar gärna i de byggsäckar som står på Stockholms
trottoarer där rivnings- och renoveringsarbeten pågår. Vissa skåp är målade, andra är klädda med gamla tapeter, några har mönster som han sågat med bandsågen.
– Jag ställde klingan i 45 grader på justersågen och sen körde jag på fri hand. Ingen kommer ihåg en fegis! säger Jon glatt och fortsätter att visa skåp. Ett är klätt med tennisbollar, det ska en bollspelande kompis få, ett annat har en slaktad klarinett som utsmyckning och ett har 250 blompinnar som står ut  som på en sjöborre. En gammal BP-dunk i grönt och gult med kraftig retrokänsla visar sig också vara ett skåp. Dunkens tunna plåt har Jon limmat utanpå en trästomme och satt metall även på insidan så att virket inte ska slå sig.

När den sågade handen så småningom hade läkt kom han i gång med skåpen igen. Han tror han kommer fortsätta ett bra tag till. Idéer och material råder det ingen brist på. För en person som Jon Lindström, som har en lada med decenniers samlade prylar, har det vägghängda skåpet visat sig vara ett optimalt format för hans outsinliga skaparlusta. 
– Jag har valt samma form för att det ska vara lätt att ta till sig helheten. Det är en god och balanserad form men uttrycket går att variera i oändlighet. Sen blir det ju konst eftersom det finns en berättelse bakom varje material, säger Jon och tar som exempel skåpet av gamla reglar med millimetertäta årsringar. 
– Jaha, så där skulle svenskt skogsbruk också kunna se ut om inte det vore för alla snabbväxande granodlingar. Det leder till nya insikter. Jag skulle vilja att folk förstod hur mycket som går att göra av det som vi kallar skräp, som kastas bort, säger Jon. 

Han hoppas att skåpen ska kunna ställas ut igen. Han vill inspirera andra, främst ungdomar, genom att visa en annan syn på resurser och material. 
– Jag tänker att det skulle vara fint för unga att se vad som går att göra med rätt enkla medel. Att börja med något billigt som går att hitta och sen göra sitt eget uttryck. Det finns skåp för alla smaker.

Än så länge har inga museer eller utställningslokaler nappat. 

Men som Jon säger:
– Återbruk ligger i tiden. Det här borde vara intressant för fler.